Visar inlägg från juli 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Drömmen fortsatte...

Minns ni drömmen jag hade om den döende mannen? Natten till idag drömde jag vidare på den... han dog, och det visade sig att han hade testamenterat allt han ägde till mig. Dessutom flyttade han in i mig, d.v.s. hans medvetande (kroppen kremerades och ströddes ut i en vacker park) fanns plötsligt inom mig och han bad att få stanna där för att hjälpa mig arbeta vidare på hans livsprojekt (som jag också hade ärvt)... och jag kunde inte annat än tillåta det, eftersom jag absolut inte ville mista honom och dessutom trodde så helhjärtat på projektet. Andra människor förstod förstås inte att han fanns kvar, om än bara som en röst inom mig, men alla utgick ifrån att jag visste hur hans vilja såg ut (eftersom jag hade fått ta över hans plats i projektet) - så ingen ifrågasatte när jag talade om hur han ville ha saker och ting.

När jag vaknade kände jag mig allt mer säker på den tolkning jag gjorde häromdagen - det handlar absolut om en del av mig själv som varit på väg att dö ifrån mig, men som det ligger på mitt ansvar att blåsa liv i och fortsätta ta hand om. Frågan är vad det är? Vad måste jag hitta tillbaka till och nysta upp där jag släppte tråden någon gång för länge sedan? Jag har en stark känsla av att fler drömmar kommer att leda mig vidare i sökandet... min drömvärld har en tendens att vara sådan, den släpper liksom inte taget förrän jag har förstått vad mitt undermedvetna vill berätta för mig.

Teknikdagen i Rudskoga

Nu har mamma och jag, tillsammans med Katinka, för tredje året i rad stått i Djurskyddets Kristinehamns tält vid Teknikens Dag i Rudskoga - ett evenemang som drar tusentals besökare i alla åldrar och bjuder på allt från traktorutställning till hantverk och försäljning av när-odlat m.m. I den del av området som visar upp djur (grisar, kor, får, getter, kaniner, duvor, höns och ankor m.m.) placerar vi oss för att fånga upp så många djurintresserade och barnfamiljer som möjligt... och för tredje året i rad har vi lyckats alldeles utmärkt, trots att vädret i år var ostadigt. Och ärligt talat var det bättre än förra årets extrema hetta, då vi t.o.m. behövde ha en fläkt i tältet för att orka med arbetet! På sex timmar sålde vi slut på två lotterier, delade ut massor av material - och frikostigt med klistermärken till alla barn som ville ha - och sålde loppissaker... och dessutom talade jag med säkert ett hundratal vuxna och barn om hur djur skall färdas i bil för att vara så säkra som möjligt och hur man gör det bra för hunden i bilen när man måste lämna den t.ex. för att besöka en affär. Belle var en fantastisk ambassadör i detta - folk ville hälsa på henne, prata om henne, och jag tog chansen att också prata om detta med djur i bil... visa på tempmätaren som hänger i hennes bur att även om det känns kyligt utanför bilen var det uppåt 25 grader inuti buren (och, nota bene, detta med bakluckan öppen!), att hon hade vattenskål hängande på insidan av burdörren, att hon hade en bra och skön bädd att ligga på och att bakluckan skuggade henne från direkt solsken m.m. Vi pratade också om att det är en ny lag på gång om att djur inte får färdas lösa i bil utan skall sitta i bur/transportkorg eller ha ett hundanpassat säkerhets-bälte på sig... många visste förstås inte om detta (det nämns inte i tidningarna, antagligen för att det är osäkert när den börjar gälla), men glädjande många hundägare hade redan bur i bilen *glad*.

Den sista halvtimmen av öppettiden vräkte regnet ner och av naturliga skäl försvann nästan alla besökare iväg och vi beslöt oss för att börja packa ihop men vara beredda om det kom någon som ville ta lotter eller få material, prata med oss e.dyl. Detta gjorde att när Katinkas man kom för att hämta våra saker och köra dem tillbaka till djurhemmet, vi på nolltid kunde stuva in allting i hans bil (utom det som mamma och jag skulle ha i vår bil och ta hem till oss) och lämna Rudskoga. Mamma och jag åkte hem och säckade i hennes vardagsrum, lika trötta båda två... men vi var och är nöjda med dagen, och det känns fint att ha fått möta så många djurintresserade människor! Det märks att folk är engagerade i djurfrågor, att de känner starkt för både sina egna och andra djur och att de verkligen vill göra sitt till för att förändra djurens livsvillkor i rätt riktning... sådant värmer hjärtat ända in.


Vi förbereder oss

I kväll är det viktigt att vi kryper i säng så snart hemtjänsten gjort dagens sista besök hos mamma... för i morgon kl. 10-16 skall vi, tillsammans med vår goda vän Katinka, stå i Djurskyddet Kristinehamns tält på Teknikdagens område i Rudskoga hela dagen och sälja lotter och loppissaker, informera om djurskyddsfrågor (allt från fasthållning av grisar till hur man reser med djur i bil) och förhoppningsvis träffa massor av folk! Tyvärr skall vädret bli dåligt, men vi hoppas att åtminstone det värsta regnandet de varnat för har gått över när evene-manget öppnar, så att det kommer besökare... det brukar vara tusentals där, men det är klart, öser regnet ner vill nog inte folk vistas utomhus. 

Dagen idag har jag personligen ägnat åt att tvätta och vila. Jag har haft en migränunge som stört mig, men lyckligtvis utvecklades den inte till ett anfall och jag tror att det berodde just på att jag verkligen tog det lugnt. Det gäller ju att både huvudet och humöret håller under morgondagen! Men jag inte orolig, för mamma och Katinka är underbara människor båda två... vi brukar ha väldigt trevligt tillsammans, så det blir säkert en fin dag i morgon.

Sedan börjar det bli dags att planera en kort resa till Stockholm (eller rättare sagt Sorunda, mammas och min födelseort). Mamma skall på tjejmiddag med sina vänner från barndomen (de har hängt ihop sedan första klass - ganska häftigt, tycker jag!) och så vill vi passa på att fira Vendelas födelsedag. Under tiden får Belle bo hos Michelle, för i nästa vecka flyttar alla Doris valpar hemifrån... det är inte klokt så fort tiden gått! Och katterna blir väl omtass-tagna här hemma den natt vi är borta.

Ett viktigt budskap

Natten till idag hade jag en dröm som jag efter lång eftertanke och mycket funderande har kommit fram till bär på ett viktigt budskap från mitt undermedvetna. Och därför måste jag skriva ner den, så att jag inte tappar bort det hela.

Jag drömde att jag besökte ett mycket stort ställe som utgjorde ett "kollektiv" med lägen-heter, gemensamma utrymmen, en park m.m. Sedan jag ställt in mina saker i en liten lya någonstans mitt i alltsammans, började jag gå runt och bekanta mig med omgivningarna. Alltihop befann sig inomhus och var ändå så stort att det kändes som utomhus... och plötsligt nådde jag en medicinsk klinik där allting var vitt och mycket sterilt. Långt in, i ett ganska litet rum med en sjukhussäng och en stol som enda möbler, låg en ung man utsträckt på rygg. Han var mager och medtagen, hade syrgas och diverse andra slangar, och jag fick veta att han var döende i en svår muskelsjukdoms sista stadium... och samtidigt som kvinnan i vitt som vakade hos honom sa det, insåg jag att jag kände killen. Det var en chock, kändes som om någon hällde iskallt vatten över mig, för samtidigt som jag fick den insikten slog det mig också att jag inte för mitt liv kunde komma på var vi hade setts och hur länge sedan det var. Vem var han? Jag bad att få prata med honom och släpptes in (kvinnan gick ut, för vi fick inte plats samtidigt i rummet), satte mig ner och presenterade mig för honom... varpå han viskade att han kände igen mig men inte visste varför! Så började vi att prata, han berättade att han troligen bara hade några dagar kvar att leva men att han hade accepterat det.. men jag insåg att det kunde inte jag, för utan att veta varför förstod jag att han var viktig i mitt liv och att jag inte ville förlora honom nu när jag hade hittat honom (igen). Jag blev sittande där, med hans hand i min, han var för svag för att kunna krama mina fingrar men sa att det var skönt att jag var där... och jag visste att jag inte skulle kunna gå därifrån.

Sedan jag vaknade har drömmen inte velat lämna mig och jag har grunnat mycket på vad den vill säga mig. Bilden av den där unge mannen i sängen är som fastetsad för min inre blick... och nu under eftermiddagen, när jag berättade om drömmen för mamma, insåg jag vad den handlar om. Den unge mannen symboliserar en del av mig själv som jag har låtit förtvina, glömt bort... och nu måste jag förhindra att den dör, återuppliva vad det nu är jag har tappat kontakten med trots att det är så livsviktigt för mig att ha kvar. Nästa steg blir att ta reda på vad det är... 

... men efteråt!

Det är omöjligt att påstå att det finns fördelar med att ha migrän. Migrän är helt enkelt så jobbigt, smärtsamt, plågsamt och eländigt på alla sätt och vis att man inte ens önskar sin värsta ovän ett anfall. 

Men efter ett anfall, när anfallet har lagt sig helt, mår åtminstone jag väldigt bra - är nästan euforisk, t.o.m. Jag vet inte om det har med kemin i hjärnan att göra, men när jag kommer ur sängen och är migränfri - d.v.s. inte känner mig wobblig och öm eller har en kvarhän-gande migränunge, utan är helt återställd - känner jag mig pigg, stark och beredd att vara aktiv. Tyvärr händer det här oftast mitt i natten, och då väljer jag av naturliga skäl att sova vidare (naturlig sömn i motsats till medicinsömn)... men händer det under dagtid, får jag verkligen ut något av den här effekten. Som idag. Under andra halvan av gårdagen och en del av natten låg jag i migrän, sedan sov jag naturlig sömn till morgonen och när klockan ringde vid 9, var jag pigg och mådde riktigt bra. Så sedan jag hade skjutsat Vendela till tåget i Kristinehamn (hon åkte hem efter en  veckas vistelse hos oss) körde jag hem och tog itu med att ringa viktiga samtal, skicka viktiga mejl, dona med saker här hemma - och det utan att bli trött eller stressad. Jag är benägen att tro att den här efter-migränen-kraften är Guds gåva till mig som ersättning för lidandet under anfallet... men vad det än är, så får jag mycket gjort och gläds åt att för en stund få känna mig som en alldeles vanlig människa!

Ute är vädret fint med sol från blå himmel och en precis lagom bris. Funderar på att servera mamma middagen ute på verandan... om hon inte är så trött när hon kommer hem från dialysen att hon vill gå och lägga sig, vilket händer. Annars kanske vi kan ta det i morgon istället, om vädret är lika fint då. Men först måste jag flytta på hennes utomhusrullstol, för den har blivit parkerad så att den blockerar vägen ut till verandan.

Igår fyllde min underbara, vackra, go'a Belle 5 år. Och matte låg till sängs större delen av dagen... stackars Bellen, en så trist födelsedag! Får kompensera henne lite extra idag istället.

En annan "födelsedagsgris" är vår vän Karin, som fyller år idag - stort grattis! 

Äldre inlägg

Nyare inlägg