Visar inlägg från juli 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Att unna sig

Nattens drömmar handlade om brinnande hus, om att bryta mig fri från pappas dominans, om en fest med släkt och vänner från förr där jag återupplivade gamla band... och när jag vaknade, pratade mamma och jag om vad allt detta kunde vilja säga mig och jag återknöt spontant till mina drömmar om den döende mannen. Mamma frågade vad jag saknar i mitt nuvarande liv och jag svarade att jag inte vet än, att jag inte kommit så långt i mina inre rannsakningar... men detta att jag drömde att jag gick emot pappas vilja väckte en känsla till liv: min lust att köra bil, bara för att vara ute och köra, och hur den hade kvävts av pappas kontrollbehov. Varje gång jag använde min bil protesterade pappa och ifrågasatte om det var nödvändigt - att det kostade dyr bensin, att mitt körande "slet på bilen", att jag borde tänka mig för vad saker och ting var värda. Nu vet jag ju att det egentligen inte alls handlade om bilen, utan om att han ville ha mig hemma hos sig eftersom jag var den enda som förstod och därmed visste hur man lindrade hans existentiella ångest. Problemet är att hans tjat borrade sig in i mitt undermedvetna och får mig nu att själv ifrågasätta mitt körande: Är den här bilturen verkligen nödvändig? Skall jag verkligen slösa bensin på rena nöjesturer? Tänk om någonting händer, bilen går sönder och måste lagas (vilket blir dyrt)? Jag har mist förmågan att unna mig sådant som kostar pengar, måste alltid ha en vettig anledning till det jag gör. 

När vi kommit så långt i våra funderingar, föreslog mamma att vi skulle ge oss ut och åka "utan mål och mening". Och det gjorde vi - packade en matsäckskorg, tog med oss Belle och körde söderut. Någonstans på vägen mot Skara konstaterade vi att Jula ligger där och att vi behövde lite saker därifrån: laddningsbara batterier till våra telefoner, en ny vattenkokare åt mamma, burköppnare m.m. som var anpassade för handikappade... och av en slump hade vi mammas utomhusrullstol kvar i bilen efter Teknikdagen, vilket ju blev väldigt bra när vi nu ville "shoppa lite" *skrattar* eftersom mamma inte orkar gå mer än några meter. Och när vi var klara med shoppandet, gjorde vi kopplingen att en bit utanför Skara ligger Evas katthem... så nästa etapp blev att åka dit, samt att vi på vägen stannade till i ett fint skogs-avsnitt så att Belle och jag kunde ta en promenad och leta efter kantareller. Tyvärr började det efter en liten stund att åska, vilket fick Belle att gny och vilja skynda tillbaka till bilen, så några kantareller blev det inte... men Eva var hemma när vi kom till katthemmet, och det var trevligt att prata bort en stund med henne innan vi fortsatte till Skövde. Vägen mellan Skara och Skövde (som går tvärs över Billingen) är vacker, och man passerar flera fina små orter på vägen - Axvall, Varnhem, Våmb... - så jag rekommenderar den verkligen om ni har vägarna ditåt! 

I Skövde åt vi middag, och sedan var det dags att vända hemåt eftersom mamma behövde få komma i säng (hon skall ju dialysera i morgon och åker väldigt tidigt). Men eftersom vädret blivit fint igen, stannade vi faktiskt på vägen så att Belle och jag kunde ta ännu en liten skogspromenad... 

På restaurangen fann jag dagens exemplar av SLA, och i den hittade jag vad som kändes som ett meddelande. Minns ni att jag drömde att den döende mannen dog och att hans själ, hans ickefysiska existens, flyttade över in i mig? Den där drömmen gjorde ett djupt intryck på mig, så när jag läste dödsannonserna reagerade jag verkligen inför den här texten:

 

Det kan tyckas "överspänt", men jag tog det som sagt som ett meddelande. Inte från den döde mannen, för han är bara en symbol för någonting i mig själv som jag har försummat in till den grad att det nästan "dött"... utan ett budskap till mig själv att det "nästandöda" inte är dött utan går att finna vägen tillbaka till. Återupptäcka och återuppväcka.

Av en ren impuls stannade jag till vid Biltema i Skövde och gick in för att titta efter en sak åt mamma. Och kom ut med ett ritblock till mig själv. När jag var ung, tecknade jag jämt och ständigt... kanske är det en av de saker jag behöver ta upp igen?

De brinnande husen? Jag tror att de symboliserade sådant jag har problem med, som tynger mig och som jag inte vet hur jag skall hantera. Om man bränner upp (ner) ett hinder, så för- svinner det för alltid ur ens väg... men ta nu inte detta som att jag tänker sätta eld på något, för alltsammans är som sagt bara symboler. Och ett problem röjer man inte ur vägen på det sättet, utan genom att lösa det.

Fick en liten chock

Det tog tvärstopp på blodcentralen - jag fick inte ge blod när de upptäckte att mitt blodtryck låg på drygt 210/110! Och trots att jag fick ligga och vila en stund och sedan testa trycket igen, gick det inte ner... så nu har jag lovat att gå till vårdcentralen i morgon och prata med dem, för jag äter ju faktiskt blodtryckssänkande medicin sedan ett antal år och borde inte kunna ha så här höga värden. Undrar vad det är som händer i min kropp denna annorlunda sommar?

För att trösta mig - för jag älskar ju att ge blod, så jag blev besviken när jag avvisades idag och fick en chock när jag hörde hur högt trycket var - åkte jag ner till hundgården och lekte med Belle en bra stund. Sedan fortsatte vi till nya djurhemmet där jag mötte föreningens ordförande Caroline Ekeberg och blev guidad runt i lokalerna. Det nya är jättestort, jämfört med det utrymme vi haft hittills! Vi kommer t.o.m. att ha plats för fler djur och för annan verksamhet istället för att, som förut, trampa varandra på fötterna när vi försökt röra oss på Barrliden... man blir alldeles lyrisk när man går runt i de nya rummen och tänker på allt vi kan åstadkomma nu. Och med två små undantag kommer varenda bur ha tillgång till en egen utegård! Vad mer kan man drömma om?!?

När vi pratat klart om vad de olika rummen är tänkta att användas till, satte vi oss i ett av köken och fikade medan vi diskuterade vad som timat i styrelsen medan jag har varit s.a.s. "sjukskriven". Det var rörande att höra att mina kollegor blivit glada över beskedet att jag kommer tillbaka i augusti, och ordföranden värmde mitt hjärta ännu mer genom att säga att även om jag upptäcker att jag inte orkar med att vara sekreterare vill de att jag fortsätter att komma till mötena eftersom de saknar mig och vill "ha mig med ombord". 

Belle gjorde också succé hos snickarna som var där och jobbade, samt fick både Caroline och mig att häpna när hon plötsligt började lapa i sig av mitt kaffe! Caroline lyckades t.o.m. få det på bild, och jag hoppas att hon mejlar åtminstone ett "bildbevis" till mig... *skrattar* Min egen kamera låg förstås i jackfickan, där jag inte kom åt den när nu Belle satt i mitt knä och drack kaffe...

Tillagt senare samma kväll: Nu har jag fått bilderna på Belle, drickande kaffe! Varsågoda:

 

  

Panik i kubik

I morse drabbades jag av panik här hemma. Jag skall strax iväg till Kristinehamn för att först ge blod och sedan träffa föreningens ordförande på nya djurhemmet... men var i allsin da'r fanns min jacka, där jag har plånboken och bilnycklarna?!? Jag letade överallt, vände upp och ner på det mesta i min hysteriska jakt efter jackan... och till sist slog mig den för-färande tanken: hade mamma råkat ta på sig fel jacka när hon åkte till dialysen i Skövde?!? Vi har nämligen likadana munkjackor, hon och jag, med texten "Jag är djurskyddare" på ryggtavlan... och klockan 06.20 på morgonen när taxin kommer för att hämta henne, är hon troligen inte pigg i huvudet. Det skulle i alla fall inte jag vara så dags. Men om mina nycklar befann sig i Skövde skulle jag inte komma någonstans! Så jag ringde henne - eller, rättare sagt, jag ringde dialysmottagningen, för mammas mobil ligger i den jacka jag letade efter då jag hade glömt att lämna tillbaka den efter bilturen till affären igår - och bad henne kolla i fickorna på den jacka hon hade med sig ifall min plånbok och nycklarna var där. Svaret blev att hennes fickor var tomma. Medan vi pratade fortsatte jag att riva runt bland sakerna här hemma... och så, i en hög med tvätt som hemtjänsten lagt på mitt vardagsrumsgolv igår (de får inte gå in i min del av huset, så de la högen precis på andra sidan mellandörren), och som jag inte brytt mig om eftersom jag låg i migrän, fann jag jackan - den hade ramlat ner från en stol precis intill, där jag tydligen hade slängt den ifrån mig när jag kom hem från affären. Puh! Pulsen gick ner, huvudet mådde plötsligt bättre igen och jag bad mamma om ursäkt att jag hade dragit in henne i hysterin... varpå vi önskade varandra en fortsatt trevlig dag och jag kunde ta itu med mitt i den ordning jag hade planerat. D.v.s. "bada" i diskbaljan, hämta rena kläder i tvättstugan, äta frukost och göra mig i ordning inför dagens åtaganden.

Fast allra först gjorde jag mig en stor mugg te. Den behövde jag.

Gör ont att inte bli trodd

Jag prisar ständigt hemtjänsten, för de gör verkligen ett fantastiskt arbete... men ibland känner jag mig missförstådd av vissa av damerna. Det är som om de inte tror att jag faktiskt är sjuk, jag också, utan ser det som att jag bara sitter och latar mig istället för att göra en massa saker (för här behöver ju verkligen göras saker). Idag var det städdag hos mamma, och när jag kom hem från affären hade damerna ställt ut en hel del saker på trappen - en datorskärm (som är trasig, men ändå), en liten TV (som fungerar) samt några kartonger fulla med saker. Det var bara det att det ösregnade ute och alla de där sakerna blev blöta. Och när damerna var klara med städningen och åkte sin väg, stod sakerna kvar i regnet. Jag inser att de ansåg det där vara skräp... men även skräp bör stå torrt, kartonger faller isär när de är blöta och alla sakerna ramlar ur... och en TV och en datorskärm skall väl aldrig stå i regn oavsett? Jag insåg att damerna ifråga tyckte att jag skulle ta hand om dem... köra allt direkt till Odenslund. Att jag kom hem från affären med en blixtrande huvudvärk och föll i säng nästan direkt såg de, men verkade inte ta till sig... och ändå sa jag direkt jag kom in hur dåligt jag mådde och att t.o.m. matkassen var för tung för mig när huvudet pulserade av smärta. Vad skulle jag göra? Jag fick naturligtvis bära in alltsammans igen, och det var inte lätt... kartongerna hade blivit alldeles upplösta av regnet, huvudet gick i bitar och både TV:n och datorskärmen vägde för mycket som jag mådde... men in kom sakerna, och sedan låg jag däckad resten av dagen.

Varför måste människor kunna se på en att man är sjuk för att tro det? Jag har berättat varför jag är pensionerad, och mamma har hemtjänst just för att jag inte kan göra en massa saker hos henne... om jag hade varit frisk och stark skulle jag ju ha tagit hand om allt själv! Det gör ont att inte bli trodd.

Kungens lilla piga

En sång som jag är uppvuxen med är "Kungens lilla piga"... och det enda jag aldrig förstod med den sången var att det skulle vara så hemskt att hon fick "sova bredvid katten". Själv kan jag inte tänka mig en bättre plats! Det absolut enda jag inte tycker om med våra älskade katter är rengörandet av sandlåda efter sandlåda efter sandlåda... det är ett tungt göra, eftersom sanden väger en hel del och lådorna står på golvet. Kanske man skulle investera i något slags pall att ställa lådan på medan man plockar ur den? Vi har sex lådor, eftersom vi har sex katter, och de är utspridda i huset... men jag bär dem till samma ställe när jag gör ren dem, så att jag slipper släpa sandsäckar genom hela huset (lådorna har ju i alla fall handtag).

Apropå djur gjorde jag en annan reflektion idag. Själv vet jag det ju sedan åratal, men alla tänker inte på att vi bor med vilda djur som närmaste grannar och att man därför aldrig får ställa en soppåse utanför ytterdörren över natten. En av våra annars underbara hemtjänst-damer begick det misstaget igår, och idag fick jag ägna en lång stund åt att plocka utdraget skräp över hela handikapprampen - puh! Nattetid får vi nämligen besök av grävlingar, rävar, fåglar m.fl. intresserade opportunister som hoppas hitta godbitar bland soporna... så nu har jag ringt hemtjänsten och bett dem att antingen ställa soporna innanför ytterdörren, så tar jag med dem när jag hämtar posten (soptunnan står ute vid brevlådan) eller så får de bära påsen till soptunnan själva. De lovade att tänka på detta i fortsättningen  :-) .

Mamma har varit iväg och dialyserat idag, och nu ligger hon och sover tungt i sitt sovrum. Själv gjorde jag tvärtom - vilade under förmiddagen och tog itu med plikterna nu på efter-middagen. Så diskmaskinen arbetar som bäst för andra gången och alla sandlådorna är, som sagt, rengjorda. Dessutom har jag ordnat med lite administrativa saker, klippt klorna på Jenny och Majsan (Rafael fick sina klippta samtidigt som han rakades, eftersom det inte går att ta i hans tassar när han är fullt vaken) och nu funderar jag på hur jag skall kunna hålla Sixten tillräckligt länge för att klippa hans klor... sedan är det bara rexarna kvar, och de är lätta att klippa.

Går och grunnar på en annan sak också... om man ändå skall slänga saker, förstör man för sig själv om man hivar ut dem på baksidan av huset redan nu (med risk för att de blir saggiga av regn m.m.) eller skall man vänta med att bära ut dem till containern är här? Vi skall nämligen, förhoppningsvis, få hit en större container och kasta precis allting som inte är i så bra skick att man kan ge bort eller sälja det... och det känns som om tiden går om jag bara väntar, så på sätt och vis skulle jag vilja börja ta ut sakerna redan nu. Men så tänker jag att det kanske är dumt - det kanske bara blir jobbigare att slänga sakerna i containern om de varit utsatta för väder vind och framför allt regn en tid innan?

Äldre inlägg