Mina dagboksanteckningar

Om man på annat sätt fått veta att en person varit med om något, är den personen på något sätt moraliskt eller socialt förpliktigad att blogga om det (om man har en blogg, vill säga)? Eller "förpliktigad" är fel ord... jag tänker mer på om människor blir besvikna om man inte skriver om något som de hade förväntat sig att hitta i bloggen. Att jag funderar över detta beror på att jag ju vanligen använder bloggen för att hålla familj och vänner uppdaterade om hur vi har det och vad som händer här hos oss... men emellanåt skriver jag också om saker som egentligen bara är viktiga för mig själv, saker som påverkar mig på något sätt och som jag känner ett behov av att få prata av mig om. 

Det jag tror att folk väntar sig att jag skriver om idag är dels att Belles dotter Dorika igår nedkom med sex välskapade, glada och friska valpar - fyra hanar och två tikar. Alla ser ut att vara svarta, vilket är lite lustigt eftersom Michelle (uppfödaren) hoppades på en svart valp... nu har hon fått sex stycken, alla i Belles underbara färg.

En annan sak som jag väl borde skriva om är att vi häromdagen fick ett anonymt brev med en otroligt generös gåva: 2.000 kronor att läggas till vår räkning hos städfirman. Den gjorde oss mållösa av tacksamhet och förvåning... ingen av oss känner igen handstilen i brevet, och att frimärkena är stämplade i Stockholm ger ingen ledtråd alls - tydligen fraktas all post till Stockholm numera, oavsett var i landet den postats, och sedan reser den ut igen till mot-tagarens bostadsort. Så vi vet helt enkelt inte vem vi skall tacka... men tacksamma är vi, bortom ord, eftersom den här städningen är en lika nödvändig som betungande för oss. Så vem du än är - INNERLIGT TACK! Jag har för säkerhets skull tackat även på Facebook i förhoppningen att den rätta personen uppsnappar det...

Men det jag egentligen vill skriva om idag är en serie drömmar jag hade i natt. Den var tredelad.  

Första delen handlade om en man i trettioårsåldern som var beroende av vatten. Inte att dricka, utan att hela tiden vara åtminstone fuktig. Drömmen började med att han simmade i en kanal för att komma till en strandtomt där hans mamma bodde och hade fest. Där fanns också hans familj - fru och två små barn. De hade åkt dit med bil, men han hade måst simma dit. Väl på plats fick han flera gånger uppsöka duschen för att hålla sig fuktad, något flera i sällskapet gjorde sig lustiga över. Men mamman var bedrövad och berättade att det som sonen led av, vad det nu var (för det visste ingen trots alla läkarundersökningar), var ärftligt och att han fått det av sin far - som aldrig hade talat om det, förrän det var för sent. Nu oroade sig både hon och sonen över att barnbarnen hade ärvt "förbannelsen"... vilket hittills inte hade visat sig.  

Här ändrade sig drömmen och den vattenberoende mannen blev yngre, övre tonåren eller så, och dessutom använde han sin koppling till vatten på något magiskt sätt. Hela drömmen blev lite Harry Potter-betonad, med goda (övernaturliga) krafter som kämpade mot lika-dana men onda krafter. Allting försiggick inomhus, i ett slags enorm inglasad galleria...

... och där övergick drömmen till sin tredje form, som handlade om att den här kampen mellan gott och ont hände i böcker, precis Harry Potter. Jag hade följt serien och visste att det hade givits ut fördjupningsböcker som förklarade detaljer i huvudhistorien, och nu försökte jag köpa en av de där böckerna av en kvinna i en bokhandel specialiserad just på historien - men hon ville förstås sälja mer än en bok, så jag lyckades inte få henne att tala om vilken bok som tog upp just den detalj jag ville läsa mer om. Och där vaknade jag.

Nu har jag gått och grunnat på den här drömmen i stort sett hela dagen - eller rättare sagt, på den detaljen att vara beroende av vatten. Jag minns en annan dröm jag hade för länge sedan, som handlade om en ung man som dansade fram längs gatorna och i korridorerna på det sjukhus där han var intagen som döende i någon otäck sjukdom. Hans dansande var förtrollande, särskilt som han ofta dansade baklänges - så där som man bara kan göra på skridskor.  Och även om det inte verkar finnas någon koppling mellan de här drömmarna, känns det så... jag har bara inte kunnat klura ut vilken än. Men nu har jag åtminstone skrivit ner alltihop så att de inte försvinner i glömskans dimmor.

Vi (läs:  jag) går här och väntar och väntar... för Belles dotter Dorika skall föda sina valpar vilken dag och stund som helst nu, och jag är så nyfiken att jag inte vet vad jag skall göra av mig. Ni skulle se Doris jättemage! Mitt hjärta blöder för henne varje gång jag ser bilderna... det måste vara så fruktansvärt jobbigt att gå och bära den där magen på sina långa, smala ben, och jag hoppas att hon snart är av med den och i stället får njuta av sina valpar. Måtte förlossningen bli snabb och enkel! Och måtte alla valparna må bra... jag misstänker att hon har minst lika många som det var i den kull hon själv föddes i för tre år sedan (sex stycken).

En annan sak som gör det svårt att koppla av just nu är mammas oro. De senaste dagarna har hon börjat uppleva s.k. "diabetes-bieffekter", d.v.s. skador i nerv- och kärlsystemen p.g.a. diabetesen. Ju längre man varit diabetiker och ju struligare sjukdomen varit, desto större är riskerna att man får skador i kroppen... och mamma känner nu av just sådant i höger fot och ben, vilket skrämmer henne. Hon vill inte bli som pappa, benamputerad p.g.a. kärlförtvining, och hon oroar sig för att bli låst till rullstolen och därmed ännu mer beroende av hjälp än hon redan är. Idag blev stressen så stark att hon fick hjärtkänningar, så hem-sjukvården har varit här flera gånger och vi har behandlat henne med nitrolingual för att motverka kärlkramp. I början av nästa vecka skall det hållas en ny vårdplanering, eftersom det diskuteras en inläggning på korttidsboendet uppe på Amnegården medan man tar itu med hennes höga sockervärden... och till hon kan få plats där, har vårdteamet fördubblat ansträngningarna på  hemmaplan vilket betyder att de kommer och kollar sockret och ger insulin sex-sju gånger per dygn i stället för fyra, som förut. Både mamma och jag är glada över det här, för vi vill om möjligt undvika att hon hamnar på KSS igen - är mamma på Amnegården kan jag besöka henne varje dag, men alldeles bortsett från det får hon vård av folk hon känner och dessutom är vi redan bekanta med många av de inneboende, så hon behöver inte känna sig ensam. 

Innan dess skall vi dock få besök av Vendela, som kommer på söndag och stannar en vecka. Jag är så glad att städfirman hunnit vara här, så att mitt hem ser välkomnande och trivsamt ut! Och mamma får sällskap hon trivs med, så att jag kan sänka ambitionen lite och passa på att vila lite extra... Det känns jättebra, för mamma behöver verkligen att man är hos henne nu när hon mår dåligt och är så orolig. Tala om bra timing! 

De glada tjejerna från städfirman hann givetvis inte allt, men det visste jag ju... och jag är jättenöjd med det de har åstadkommit redan denna förmiddag! Det doftar så gott i min del av huset (mammas del sköts ju av hemtjänsten, så där var redan städat), köket är så härligt fräscht... för att inte tala om mitt vardagsrum, som i månadsvis mest sett ut som ett upplag. Men det jag är allra gladast för är vad tjejerna berättade, nämligen att de inte tycker att vi behöver storstäda här hemma eftersom de säger sig ha "sett mäklare sälja många hus som varit i betydligt sämre skick än det här" och att "köparna brukar vilja renovera efter egen smak, så varför skall ni betala för sådant de ändå kommer att ändra totalt?" Ja, de tror att folk räknar med att det är stökigt i källare m.m. när de kommer på visning och påstår att de aldrig varit med om att ett hus inte blivit sålt för att det varit ostädat... och eftersom jag vet sedan tidigare att den här firman också arbetar med flyttstädningar och saneringar, tror jag faktiskt på vad de säger. Vem vet, jag kanske törs ta hem en mäklare nu?

Solen fortsätter att skina, så jag har öppnat till kattgården. Mamma har varit uppe några timmar... men eftersom hon inte mår riktigt bra har hon lagt sig igen och för att vila under eftermiddagen, till hemsjukvården kommer för att titta till henne en extra gång. 

Så nu tänker jag också vila middag. 

Det är en konstig känsla att sitta här i mammas vardagsrum och höra hur det donas på andra sidan mellandörren... två glada, energiska tjejer håller på att städa min del av huset, och själv håller jag mig undan (enligt överenskommelse) för att inte vara i vägen. Alla djuren är  på den här sidan också, och mamma sover gott i sin säng efter att ha varit uppe och ätit frukost m.m. Själv är jag visserligen trött, men håller mig vaken för att finnas till hands ifall städtjejerna behöver fråga om något... och så har jag eldat för varmvatten åt dem, för utan varmt vatten kan man inte städa.  

Ute skiner solen, fåglarna kvittrar och det är varmt och skönt. Belle och jag tog en morgon-promenad för en stund sedan och passade på att beundra trädgården - igår var nämligen de duktiga killarna från Kooperativet Laxens här och klippte gräsmattorna och slänten. Tycker inte ni också att det doftar underbart om nyklippt gräs? Och tänk, de sparade våra vackra, röda tulpaner trots att de växer mitt i gräsmattorna (här i vår trädgård tittar blommorna upp på de mest osannolika ställen istället för att hållas i rabatterna)! 

Det känns skönt att vara uppe igen... sedan i söndags kväll har jag legat i en urjobbig migrän och mått eländigt, och fortfarande har jag känningar lite varstans i huvudet, men det är inte alls lika mycket och jag kan hålla det i schack med medicin. Att ligga länge ger mig ont i hela kroppen, så jag längtar alltid upp ur sängen efter ett migränanfall. Men även om jag nu är på benen, skall jag vila idag... så kanske jag är återställd i morgon? Blir jag aktiv för tidigt, ligger jag nämligen snart igen. Fast med nystädad bostad kanske jag känner mig piggare... i alla fall ett "måste", som jag inte klarat av, är då borttaget från mina axlar. Inte för att hela huset blir klart idag - vi har räknat med att det kräver tre städtillfällen, och däremellan måste jag försöka ta reda på vad det kostar att få hit (och senare härifrån) en container att slänga skräp i. Jag vill hiva en hel massa saker, rensa upp ordentligt framför allt i källaren... där går nästan inte att ta sig fram som det ser ut just nu, och det mesta är sådant varken mamma eller jag vill ha kvar. Min pappa var en ekorre, samlade på allt möjligt, och ända sedan han dog har vi försökt skänka bort allt av värde... nu återstår mest skräp, som sagt, samt ett antal flyttkartonger fulla med böcker som jag skulle vilja gå igenom för att spara de volymer jag vill ha kvar innan resten antingen slängs eller skänks bort. Ju mer vi blir av med, desto bättre!   

Jag har skrivit om mitt komplicerade förhållande till nätterna förut, så i natt skall jag bara konstatera att det är en bra natt... en sådan där vilsam natt när jag hittar den inre balansen och krafterna att få saker gjorda. Jag har kört två diskmaskiner och två tvättmaskiner, plockat undan lite och pysslat om mamma (hennes socker är högt igen), och nu tänker jag krypa i säng med en bra bok för att läsa en stund innan jag somnar. 

I morgon hoppas jag kunna köra en vända till Odenslund med återvinningsskräp, och sedan skall jag bara vila. Städfirman kommer ohyggligt tidigt på onsdag, så jag behöver ha fått sova tillräckligt innan dess för att orka med. I.o.f.s. tänker jag försöka lämna fältet fritt åt dem så mycket de vill och behöver, men jag vet ju inte om de kan behöva fråga mig om något så jag kan knappast gå och lägga mig under tiden de är här... och så skall vi samla alla djuren i mammas del av huset, och hon kan inte ensam ta ansvar för dem. 

Men å, så skönt det skall bli att få min del av huset städad! Ord kan inte uttrycka den stora lättnad jag känner, och jag hoppas få tillbaka lite av glädjen i den långsamma matlagningen, läsningen och skrivandet när det inte är så rörigt omkring mig. Gud välsigne de människor som kan tänka sig att städa hos andra! Min tacksamhet blir inte mindre av att jag betalar dem... precis som jag är tacksam att Kooperativet Laxen hjälper mig med veden och gräs-klippningen. Utan sådana här människor skulle jag inte klara mig. Betyder det att jag får trolla fram pengar jag inte har, så får det vara så... jag får sälja saker igen, så skall det nog lösa sig. Nu måste vi helt enkelt få hit en mäklare och försöka sälja huset - vi har inget val, eftersom vi  inte orkar med detta stora hus, och varken mamma eller jag blir piggare med tiden. Ni känner inte till någon som vill flytta ut på landet och få ett rymligt hus med en underbar trädgård att dona i?