Visar inlägg från april 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Känner mig lite bättre

Efter att ha mest sovit och ätit de senaste dagarna, kände jag mig idag lite starkare och tog med mig Belle på en längre skogspromenad. Resultatet blev, förutom att både Belle och jag hade trevligt, att jag hittills har fått plocka av mig själv tre fästingar. Det var samma sak förra året: Belle drabbades av några enstaka då och då medan jag hittade fästingar på mig själv praktiskt taget varenda dag. Och det må vara hänt, även om jag tycker att fästingar är läskiga kryp... de är lättare att ta bort på mig än på Belle, för hon är tycker inte om fästing-plockaren (fast den inte gör ont - det vet jag ju eftersom jag använder samma på mig själv) och gömmer sig under sängen när hon får syn på den. Det gör inte jag.

Mamma och jag har talat i telefon vid ett par tillfällen under dagen, så nu vet jag att hon har flyttats in på njuravdelningen och att de där fortsätter med medicinska dropp samt extra syrgas. Hon låter som att hon är vid gott mod, men säger också att hon fortfarande är svag och inte kan gå utan hjälp... så jag utgår ifrån att hon blir kvar veckan ut, om inte - vilket jag tror - ännu längre. Vi skall också be om ett möte med hennes ordinarie njurläkare, eftersom vi undrar hur det kommer sig att de trots ett antal provtagningar under vårvintern inte kunde se vartåt det barkade med hennes kaliumvärde... eller kan ett sådant värde sjunka som en sten helt plötsligt, utan förvarning? 

Ibland är det tur...

... att man inte vet precis hur illa någonting är, förrän den värsta krisen är över! Idag har jag pratat i telefon med mamma flera gånger och bit för bit fått veta vad det var som hände i söndags kväll... och det är inga roliga nyheter. Tydligen var hennes värden, t.ex. kalium, så låga att de hamnade under det mätbaras gräns, och hon var på väg in i ett hjärtstillestånd. Jag vet inte om ni vet det, men för att hjärtat skall kunna fungera måste bl.a. två viktiga salter vara balanserade mot varandra: kalium och natrium. Precis som i ett batteri, faktiskt. Mammas kalium var dock fasansfullt lågt, trots att hon sedan i onsdags förra veckan fått dubbla doser Kaleroid - troligen var det just p.g.a. det otäckt låga värdet som tabletterna inte fungerade, och det har krävts ständigt dropp ända sedan i söndags kväll för att få upp värdet till en nivå som går att mäta. Undra på att hon inte kunde hålla sig själv uppe ens när hon låg till sängs! Droppet förnyas nu hela tiden, så fort en påse är slut får hon en ny, och dessutom ger de henne flera liter syrgas för att hennes hjärta skall slippa arbeta med syre-sättningen på egen hand... det orkar liksom ingenting just nu, utöver det mest basala.

Ändå är hon på gott humör, blir ompysslad av underbar personal och skäms bort med lite extra  - ofarlig - guldkant på tillvaron vid måltider och fika. Idag har hon flyttats från MAVA till njure, ja, egentligen ligger hon på bensårsavdelningen vägg i vägg, men det beror bara på att de inte hade plats på njure men ändå vill sköta hennes vård. Jag börjar misstänka att de tänker starta dialyserandet tidigare än planerat p.g.a. det som hänt - och det välkomnar jag, för hon kan inte fortsätta att bara överleva i väntan på "bättre tider"! 

Själv gör jag i stort sett ingenting annat än äter och sover, gosar med djuren, läser och låter tankarna flyga som de vill. Ett par omgångar disk har jag faktiskt hunnit med, men annat jag hoppades orka har fått vänta... tvätt, lite småstädning, en vända till Odenslund. Orsaken är förstås att jag faktiskt inte orkar, så jag får lägga ribban ännu lägre. Mamma blir nog kvar på sjukhuset hela veckan, om inte ännu längre, så jag skall använda tiden till att vila... och så tar jag uppgifterna sakta men säkert, för det viktigaste är ju att de alls blir gjorda. 

Gårdagens funderingar väckte många intressanta tankegångar hos mina bloggbesökare, har jag läst på Facebook. Och det får mig givetvis att fortsätta längre längs den inslagna vägen, grunna vidare kring mitt stora behov av balans mellan ett socialt umgänge och avskildhet i tystnad. Hjalmar Ekström, som jag hyser stor sympati för, var skomakare och jag har ofta reflekterat över att de mest bönebefrämjande arbetena är de där händerna arbetar medan själen vilar i Guds närvaro. En av mina stora böneförebilder är broder Lorens, karmeliten som tillbringade hela sitt vuxna liv i klosterköket där han lagade mat åt sina bröder medan  han förde vardagliga samtal med Jesus (som han föreställde sig satt på en stol bredvid honom)... och just så lever jag också dagligen, som om Jesus var precis bredvid mig. Jag pratar med honom i bilen, i livsmedelsbutiken, i skogen, i köket och i tvättstugan, och jag får alltid svar - dock, men det hade jag inte heller väntat mig, alltid de önskade. Guds vägar är inte desamma som människornas och om man vill gå Guds väg måste man tänka "outside the box", som engelsmännen säger. Eller, med Einsteins ord: "När stannar Oxfords station vid tåget?". D.v.s. man behöver vända på sina perspektiv. Zen-buddhismen har samma idé i sin andliga väg: när man söker ett svar skall man titta åt andra hållet. 

För er som nu undrar om jag är på väg att lämna världen bakom mig och ägna den andra halvan av mitt liv i klausur är svaret: knappast. Om jag hade kunnat ta det steget, hade jag redan gjort det. Man måste ha en drivkraft starkare än den som håller en kvar i världen, och uppenbarligen finns det alltför mycket på utsidan som binder mig - framför allt djuren, mamma och mina vänner, mitt engagemang i vissa samhällsfrågor (som t.ex. äldrevården, djurens rättigheter, de svagas situation, flyktingpolitiken, landsbygdens fortlevnad och liknande orosmoln) samt glädjen i att prata med folk via Internet. Resten kan jag vara utan, och jag misstänker att jag kommer att fortsätta att skala av, förenkla och koncentrera mitt liv... men det kommer att ske här ute, på samma sida av klostermurarna som ni andra. Däremot kan ni vara övertygade om att jag kommer att skydda mig själv från buller, stress, kaos, ytlighet och den förvirring som råder omkring mig. En smartphone hamnar aldrig i min hand, be sure about it! TV behöver jag inte, däremot lyssnar jag med glädje på radions P1... och via Internet läser jag tidningarna så att jag vet vad som händer och kan be för människor i nöd.  Dessutom älskar jag bibliotek och antikvariat - billiga platser att hitta all möjlig fantastisk litteratur - eftersom jag aldrig har upphört att vara nyfiken och i hela mitt liv burit på en passion för kunskap och insikter. 

Slutar jag att existera då?

Min dröm är och har sedan tonåren varit att få gå i ett riktigt strängt kloster, ett med höga murar och strikt klausur (d.v.s. man lämnar inte klostret med mindre än att man behöver sjukhusvård eller tandvård, och man blir begravd inne på klosterområdet). Samtidigt finns det sådant som håller mig kvar i världen utanför - framför allt min familj och mina djur. Stod jag alldeles ensam, utan band till någon på närmare håll än släkt eller vänskap, skulle valet vara sååå lätt... då hade jag t.o.m. kunnat söka mig utomlands för att hitta rätt klostermiljö.

Å andra sidan behöver man inte gå i kloster för att uppnå mycket av det som lockar med klosterlivet. Jag skulle kunna flytta ännu längre ut på  landet, sluta använda Internet och ägna mig åt t.ex. odling, skogsbruk eller hantverk i avskildhet och tystnad. Utan TV, radio eller för den delen tidningar. Istället läsa böcker, försjunka i kontemplativ bön, betrakta naturen och bli lite grand som den svenske mystikern Hjalmar Ekström, som försörjde sig som skomakare och i sin ensamhet utvecklades till en stor böneman som brevväxlade med många människor om andliga ting. Han är en förebild för många än idag, såväl lutheraner som katoliker, p.g.a. sina djupa insikter... och alltsammans växte fram ur hans funderande och bedjande medan han arbetade i sin ensamhet. På sätt och vis valde han samma väg som kartusianerna, som lever i avlägset belägna kloster där varje munk har sitt eget lilla hus och man bara träffas gemensamt under tidebönerna, mässorna och den en gång i månaden förekommande promenaden. Resten av tiden lever varje individ helt ensam med Gud... ett liv inte många klarar av, men som bär frukt i ett fantastiskt böneliv för den som härdar ut. 

Jag har alltid betecknat mig själv som en social ensamvarg, d.v.s. egentligen trivs jag mycket bra ensam, men jag fungerar också mycket bra socialt bara det inte blir för långa stunder åt gången. Den som träffar mig lite då och då uppfattar mig nog som mycket social... men jag står inte ut om jag inte har inbyggda luckor av ensamhet och tystnad, och i grund och botten skulle jag klara mig mycket bra i avskildhet om jag inte behövde oroa mig för så mycket, som hur de jag älskar mår och hur jag skall klara ekonomin, t.ex. Även i kloster finns det ju djur, även om man inte kan kalla dem sina egna, och bor man lite mer eremitiskt finns det ju inga gränser för hur många eller vilka slags djur man omger sig med. Man kan t.ex. ha höns, gäss eller ankor som förser en med ägg, får att ta ull av, ett par kor för mjölk och kött... fast klosterfolk lever mestadels vegetariskt, bortsett från vid festtillfällen eller om man av hälsoskäl rekommenderas proteinrik kost (ja, det finns ett skäl till - klostret kan ligga så till geografiskt att man måste leva på kött, helt enkelt därför att det inte går att odla grönsaker i någon större utsträckning). 

Frågan är vad som skulle hända om jag valde ett liv i Hjalmar Ekströms anda - som inte var så extremt som att gå in i klausur (bakom klostermurar och låsta dörrar), men som ändå innebar att man slutade använda Internet, slutade besöka folk, slutade vistas på allmänna platser o.s.v. Skulle jag, i andras ögon, upphöra att existera då? Skulle de bli oroliga, må dåligt av att jag "försvunnit"? Eller skulle jag snart vara bortglömd, som om jag hade avlidit och bara fanns kvar i människors suddiga minnesbilder? Jag tänker inte på mig själv nu, för om jag tog ett sådant steg vore det ju avsiktligt och av fri vilja... det jag undrar är hur andra skulle reagera. Varje gång jag har gjort ett udda val i livet har jag mött negativa reaktioner, ibland därför att jag tycks ha väckt andras dåliga samvete genom att peka på något de själva inte vill se i sina liv och ibland för att de tycker att jag valt fel och betett mig dumt. När jag konverterade reagerade flera av mina vänner med avståndstagande - och jag vet egentligen fortfarande inte om det berodde på att jag blev katolik eller om det handlade om att jag plötsligt "betedde mig religiöst", ni vet, som när människor går in i udda sekter. Fram till den punkten hade jag hållit min starka tro för mig själv, och därför visste ju inte folk hur religiös jag faktiskt var inombords... men när jag konverterade, fann jag ett andligt hemvist som tillät mig att inte bara tänka och känna på ett religiöst sätt utan faktiskt leva min tro öppet. Ungefär som när en homosexuell "kommer ut ur garderoben". Människan förändras ju inte - man har alltid varit som man är - men folk blir plötsligt medvetna om det. Och sådant stör i allmänhet, det rubbar folks cirklar och tvingar dem att ta ställning - vilket de flesta inte gillar. 

I Kyrkans Tidning stod det häromdagen att det har blivit en stor trend i Storbritannien för unga människor att gå i kloster - inte minst blir många unga kvinnor nunnor. Man kan tänka mycket kring varför, men för mig är tanken inte ett dugg förvånande... det finns så mycket underbart med klosterlivet, som livet utanför aldrig kan erbjuda. Och ju stressigare, sjukare, rörigare och bullrigare livet i världen blir, desto mer attraktiv blir tanken på det enkla, rena, avskalade och koncentrerade i klosterlivet. Man hör sina tankar, lär känna sig själv - får en identitet som genomsyrar hela ens väsen istället för att livet igenom tvingas testa den ena rollen efter den andra i form av masker, grupptillhörigheter, aktiviteter, moden m.m. utan att någonsin "hitta hem". Man får lugn och ro, stillhet, tystnad, ett sammanhang och en mening med sitt liv istället för att simma planlöst omkring i splittring och kaos.

Jag vet inte om ni vet det, men när man har testat klosterlivet ett tag och blir novis, får man välja eller tilldelas ett nytt namn. Antingen kan man behålla sitt förnamn och lägga till ett s.k. religiöst namn - heter man Anna, kan man t.ex. kalla sig Anna av Treenigheten. Det där "av någonting" är menad som en förebild, en - vanligen biblisk - plattform för ens andliga strävanden. Det finns tusentals nunnor världen över som heter "av Jesus" eller "av Maria" eller "av den Barmhärtiga Kärleken" o.s.v. Själv valde jag i samband med att jag avgav mina löften att ta det religiösa namnet "av det Allraheligaste Sakramentet", d.v.s. nattvarden, eftersom jag anser att nattvarden är en daglig färdkost genom livet och ett sätt att rent fysiskt bära Jesus med sig inombords varje dag. Men många väljer att ta helt nya förnamn också... och då försvinner de på sätt och vis ur världen, eftersom det inte går att spåra vart man tagit vägen. Kommer du till klostret och frågar efter Anna kommer du visserligen att möta många med det namnet, eftersom jungfru Marias mamma hette Anna - men det är inte alls säkert att du hittar just den Anna du letar efter eftersom hon kan ha bytt namn till t.ex. Maria, Elisabeth eller Rut... eller t.o.m. ett mansnamn (det finns åtskilliga syster Josef, syster Johannes, syster Paulus o.s.v. i klostren, eftersom de valt dessa bibliska gestalter som sina förebilder). 

Att byta förnamn ute i världen förekommer och har blivit enklare på sistone, men är absolut inte lika vanligt. Och du lär antagligen inte kunna ta ett mansnamn om du är kvinna, om det inte är kopplat till ett könsbyte. Myndigheterna skulle anse att du krånglade till det alltför mycket för dem, t.ex. när du söker vård eller har behov av andra mer eller mindre köns-relaterade hjälpinsatser. Sådant tänker man inte på i ett kloster - där handlar det om din andliga avsikt, vart du strävar och vad du lutar dig mot för att nå dit. Fast det gäller förstås att tänka efter ordentligt innan du väljer, eftersom du inte kan ångra dig efteråt. Å andra sidan är det en regel som tillämpas på det mesta i klostertillvaron - att du skall ha tänkt efter ordentligt innan du väljer, menar jag. Nycker hör inte hemma där, och moden sysslar man inte med. 

Mamma på sjukhuset igen

Sent igår kväll blev hemtjänsten - och jag, förstås - så förskräckta över mammas hälso-tillstånd att det bestämdes att hon måste till KSS. Det började med att en av hemtjänstens rara damer kom för att ge mamma sitt kvällsinsulin, och då kunde mamma inte gå från vardagsrumssoffan ut i köket utan att säcka ihop halvvägs. Under dagen hade hon varit pigg och rörlig - nu kunde hon knappt ta ett steg och benen darrade så kraftigt att hon måste hållas upp av både hemtjänstdamen och mig för att inte falla. Telefonsamtal till hemsjuk-vårdens joursköterska, blodsockertest och en koll av blodtrycket senare var det uppenbart att vi måste åka... så jag packade hennes "sjukhusväska" (CPAP:en, mediciner, telefon med laddare m.m.) och körde henne till akuten, där de omedelbart tog in henne och tog massor av prover, satte dropp och bäddade ner henne i en specialsäng så att hon skulle ha stöd för kroppen (eftersom hon inte kunde hålla sig själv uppe). När blodtrycket hade stabiliserats lite - hemma var det 60/80, på sjukhuset pendlade det mellan högt och ännu högre) och man med ett venöst blodsockerprov (eftersom vanliga mätare inte går så högt) konstaterat att hennes socker låg på 48, lades hon in på MAVA, och Belle och jag åkte ner till Mickey D's för att äta en mycket, mycket sen middag. Gud ske lov har de öppet dygnet runt! Hem kom vi vid 03.30-tiden, men då var jag så uppe i varv att jag inte kunde gå och lägga mig på flera timmar... så idag har jag mest sovit, bara varit uppe för att ge ungarna mat och låta dem gå ut - katterna i kattgården, Belle i sin löplina - medan jag pratade med mamma i telefon och fick veta att sockret äntligen hamnat på en mätbar nivå. Hon får fortfarande dropp med bl.a. extra kalium samt 2 liter syrgas, och hon är väldigt trött... så jag rekommenderade att hon passade på att sova medan hon ändå medicineras och inget annat skall göras just nu. Stackars mamma! Hon var ledsen över att behöva åka in, och jag var ledsen över att hon mådde så dåligt... dialysstarten blir alltmer efterlängtad, den saken är säker, för så här kan vi inte ha det.

Nu skall jag äta middag, och sedan kryper jag troligen till sängs igen. Kanske skall packa diskmaskinen först, men allt annat får vänta... jag är så trött att jag nästan inte kan hålla mig vaken, och då har jag ingen glädje av att stanna uppe.

Bakom låsta dörrar

Efter en sömnlös natt har jag tagit igen den förlorade sömnen under dagen, och så snart Midsomer Murders är över tänker jag krypa till sängs igen. Ironiskt, inte sant, med tanke på vad jag skrev igår? *skrattar* 

Hemtjänsten berättade i morse att det går omkring folk här i trakten och tränger sig på hos gamla genom att sälja blommor och sedan brutalt överfaller och rånar dem, och vi fick rådet att låsa dörrarna om oss. Tydligen har polisen börjat varna äldre och bett hemtjänsten om hjälp - och det är vi givetvis tacksamma för, eftersom vi inte vill att något händer oss. Men nu undrar jag hur vi får veta när faran är över? Vi är inte vana att låsa om oss, för det här är ett så oerhört lugnt område och ingen brukar behöva vara rädd för någon annan... så jag hoppas att polisen snart får fast förövarna så att vi kan börja ha öppet igen. Jag menar, hur skall vi kunna ha kattgården tillgänglig för katterna? Hur skall Belle kunna gå i sin löplina i trädgården? Vi själva sitta i trädgården och mysa? 

Äldre inlägg