Visar inlägg från mars 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Semesterfunderingar

I kvällens Poirot-film befinner sig allihop på ett fint hälsohem högt uppe i Alperna, och jag kommer på mig själv med att känna mig attraherad av miljön - de levande ljusen, brasan i öppna spisen, tanken att sitta i en bekväm soffa och läsa en bok utan att behöva tänka på någonting - inte ens matlagning, nästa kopp te, bäddning och tvätt m.m. Okej, filmen är en mordhistoria med allt vad det innebär, men det är inte det jag menar nu utan atmosfären som sådan, detta att inte behöva ta hand om någonting utan bara vila och låta tiden löpa så sakteliga. Just sakteliga, för sådan är faktiskt tiden när man inte omger sig med så många intryck utifrån. På den tiden som Poirot-historierna behandlar fanns inte mobiler, datorer, TV o.s.v... nyheter fick man via tidningar (som kanske inte ens var dagligen utgivna) och ibland radiosändningar, de enda intryck man tog emot kom från de andra som vistades på samma plats (och på ett hälsohem var det okej att inte vilja umgås hela tiden), och folk hade inte samma behov att hela tiden prata om sig själva eller ställa frågor om en själv.

När jag låg en vecka på ortopedavdelningen på Kärnsjukhuset i Skövde föll jag utan problem och mycket snabbt in i sjukhuslivet, och livet utanför blev dimmigt och nästan lite overkligt. Jag följde det dagliga schemat med uppstigning, måltider, medicinering och sänggående, och i övrigt gjorde jag i stort sett ingenting alls. Jo, jag promenerade mycket i korridorerna, sakta och inåtvänt eftersom hela syftet med det hela var att jag inte kunde sitta eller ligga still p.g.a. smärtorna i nacken och högerarmen... och under dessa eviga promenader lärde jag mig uppskatta all konst som finns överallt på sjukhuset. Det var sådant livet kom att handla om - långsamma promenader, konst, stillhet och den nästan totala frånvaron av intryck utifrån. Och jag mådde så bra - bortsett från smärtorna, alltså. 

Är det ansvarslöst att önska sig en dylik tillvaro? En period utan intryck, utan plikter, utan tempo? Jag tror att det runtom i landet finns många, många människor som drömmer om det men aldrig får möjligheten...

Jag såg en intressant och engagerande film häromdagen som handlade om en grupp äldre som för första gången fick möjligheten att resa utomlands på semester. De var gamla, sjuka, handikappade men tack vare andra kunde de ändå njuta av resan på det där lättsamma sättet som betydligt yngre, friskare och mer välbeställda människor kan göra utan att ens reflektera över det. Människor som kanske besöker Thailand två gånger om året, har sett halva Europa, besökt alla de stora och berömda städerna... människor som ser utländska semesterorter som en slags förlängning av sina trädgårdar där hemma och egentligen aldrig funderar över att andra människor aldrig får chansen att ens lämna sina bostadsorter. Att se de här åldringarna njuta av sin semester värmde mitt hjärta... och jag funderade över om det skulle gå att få de där vaneresenärerna att avstå från en enda av alla sina resor för att istället ge någon annan chansen att för första gången i hela sitt liv uppleva det de själva tar för givet att de alltid skall kunna. Tänk om man kunde starta upp en fond dit människor med goda hjärtan kunde skänka pengar - pengar de egentligen skulle ha använt till en av sina många resor - till båtnad för andra. En enda Thailandsresa skulle kunna bekosta kanske tre-fyra resor till Kanarieöarna... för de här människorna jag tänker på, som aldrig fått resa utomlands, begär inte lyx utan bara ett alldeles vanligt hotellrum, mat för dagen, sol och bad samt flygresan dit och hem. 

Kort sagt, skulle det vara möjligt att få vaneresenärerna att unna någon annan det de själva gör utan att reflektera över det? Det är lite grand som de brukar säga om blodgivare: "Om varje person i Sverige gav blod en enda gång i livet, skulle behovet vara täckt i hela landet". Hur många människor skulle kunna få uppleva sin allra första utlandssemester någonsin om de som reser ofta avstod en enda av sina?   

Att tvingas välja

Jag vet inte hur länge sedan det var som jag hade möjlighet att göra mer än en sak om dagen, alltså, något som kostade energi att utföra... men jag vet att för varje år som går, blir det allt viktigare att göra kloka val eftersom man bara orkar en aktivitet i taget. När jag steg upp i morse, överfölls jag av den intensiva känslan att jag ville avboka dagens uppgift och bara stanna hemma för att få ha mamma alldeles för mig själv denna sista dag av hennes permission från sjukhuset... men så besinnade jag mig, jag hade lovat närvara och mamma och jag hade förberett oss för att vara där. Idag på eftermiddagen var det nämligen dags för Djurskyddet Kristinehamns årsmöte och även om jag har ett år kvar på mitt personliga mandat som styrelseledamot var det andra viktiga val att delta i, plus att vi skulle ta beslut om uppdateringar av stadgarna. 

Det blev ett mycket engagerat möte, som vid flera tillfällen flöt ut i frågor och diskussioner som egentligen inte hör hemma på ett årsmötes agenda men som uppenbarligen engagerade flera medlemmar, så det drog förstås ut på tiden... särskilt för oss som efter själva årsmötet skulle konstituera den nya styrelsen och därför inte kunde gå hem när de andra hade fikat klart. Å andra sidan fick vi träffa många rara och trevliga människor, både sådana vi känner sedan tidigare och nya bekantskaper - och det är ju alltid givande! 

Men mötet kostade. När mamma kom hem var hon så trött att hon nästan genast gick till sängs, så något direkt söndagskvällsmys blev det inte för oss... och i morgon skall hon läggas in igen. Jag hoppas förstås att hon snart är hemma igen, att operationen går bra och att hon är så pass pigg efteråt att de inte behöver behålla henne på sjukhuset mer än kanske ett par dagar - men säker är jag långt ifrån, för hon har ju inte mycket krafter och ett operativt ingrepp är alltid ett trauma för kroppen...

Vakar en stund i natt

Mamma har varit rätt dålig under eftermiddagen och kvällen... så middagen blev inte så lyckad som jag hade hoppats, eftersom hon inte klarade av att äta den. Jag hade blancherat grönsaker, gjort en potatisgratäng och grillat angusbiffar, men det hjälpte inte så hennes portion är undanställd och så hoppas jag att den smakar bra uppvärmd i morgon istället. Stackars mamma! Hon var så ledsen för min skull, och jag var ledsen för hennes...

På kvällen hade hon feber t.o.m. - nästan 38 grader, vilket är mycket för att vara hon. Lyckligtvis har den sjunkit nu, jag testade alldeles nyss, och sockret håller sig kring 10 trots att hon inte ätit annat än en banan och sina mediciner sedan lunch. Själv sitter jag här och vakar, för lite orolig är jag allt... det känns inte bra att gå och lägga sig än, innan jag är säker på att hon sover lugnt och inte blir sämre igen. Tillbringar tiden med att chatta med vänner på FB, nu när jag för ovanlighets skull blir insläppt där, och fick den uppmuntrande nyheten att Belles originalmatte Michelle passerar Kristinehamn nästa helg... det ger oss chansen att stråla samman där och ses en stund i alla fall! Tror att Belle blir överlycklig över att träffa Michelle, så det känns bra att se fram emot. Orsaken till Michelles resa är att Dorika skall få träffa en pojkvän och förhoppningsvis bli parad... tänka sig att Belle kanske blir mormor snart! *ler stort* Och jag får möjligheten att gosa iggyvalpar igen, vilket vore underbart...


Rättelse angående Earth Hour

Sedan jag hade skrivit förra inlägget, har jag fått veta att det INTE är Earth Hour i kväll, utan lördagen den 28 mars. Så ni har fortfarande chansen att delta - tiden är densamma, d.v.s. 20.30 - 21.30. 

En riktigt fullmatad fredag

Idag har livet lyckats klämma in mycket i samma dagschema: det är vårdagjämning, Earth Hour (i kväll 20.30 - 21.30), ovanligt många norrsken, solstormar och dessutom en 90% solförmörkelse. Samt min brorson Hampus' åttonde födelsedag, inte att förglömma! Tyvärr har mamma och jag inte kunnat se naturfenomenen särskilt bra, eftersom himlen är igen-mulen och det regnar mest hela tiden... men det kan jag leva med, även om det hade varit kul att få se solförmörkelsen. Den senaste jag upplevde fick ja försöka hålla koll på genom ett tågfönster på väg ner till Glumslöv och karmeliternunnorna ... jag minns att det tog en stund innan de kom ut och tog emot mig i entrén, eftersom de satt i sin trädgård och betraktade solen genom sotade glas - hihi! Själv var jag dock för nervös för att tänka på solförmörkelser, eftersom orsaken till mitt besök i klostret var att jag skulle ta reda på om jag var kallad att bli karmelit... så jag hade huvudet fullt av en helt annan sorts himmelska tankar, om man säger så. Tio dagar senare reste jag därifrån med insikten att jag inte skulle bli karmelit, något som gjorde väldigt ont då och fortfarande väcker sorg i mitt hjärta...

Idag är mina tankar en smula mer jordbundna, om man säger så - jag planerar en riktigt fin fredagsmiddag till mamma och mig och tänker ägna eftermiddagen åt att förbereda den medan mamma vilar. Hon fick kärlkramp tidigare idag, så vi kom överens om att hon skulle sova ett par timmar sedan vi fått anfallet att släppa, och Belle ligger hos henne i sängen så de har det säkert riktigt gosigt. Kanske tog vi i för mycket igår i ren glädje över att vara tillsammans, det fina vädret och att hon kände sig så pigg? Det är lite förrädiskt att må bra när man är van att må dåligt... längtan efter att få leva normalt blir så stark att man över-skattar sin förmåga, tyvärr.

Mamma och jag har pratat en hel del om hennes operation och hur det blir efteråt. Nu på måndag, när jag kör henne tillbaka till njuravdelningen, skall vi prata med personalen på dialysmottagningen och försöka skapa oss en bild av vad som skall hända framöver... och så skall jag ringa sjukresekontoret i Mariestad för att höra hur vi gör för att ansöka om ett hög-kostnadsskydd för resorna t.o.r. Skövde när dialyserandet startar. Det verkar som om mamma är inne på samma tankegångar som jag, d.v.s. att jag kör henne och är med under de fyra-fem timmar dialysen tar... vi tror inte att det är realistiskt att hon åker sjuktaxi, eftersom hon sitter i rullstol och måste skjutsas hela vägen mellan taxiparkeringen och mottagningen varje gång (både dit och hem). Sjuktaxi tar ofta fler patienter i samma resa och kan inte förväntas lämna folk ensamma i taxin medan de hämtar/lämnar andra... och att tro att dialyspersonalen skall kunna gå ifrån mottagningen för att hämta/lämna patienter nere vid taxiparkeringen känns inte heller rimligt. Kanske någon enstaka gång då och då, men knappast regelmässigt.

En annan sak som vi har pratat om är hur man reser som dialyspatient, alltså om man vill åka på semester. Njurförbundet ordnar både gruppresor och i ömmande fall ekonomiska möjligheter, och det finns gott om resmål där de har både dialysmottagning och special-utbildad vårdpersonal på plats i t.ex. Italien, Spanien, Ungern, Grekland, Storbritannien och Kanarieöarna. Kanske mamma äntligen kan få uppleva en resa utomlands? Det vore ju rätt ironiskt att hon skall behöva bli dialyspatient för att uppnå ett sådant mål... vi har aldrig haft råd att resa någonstans, men om vi kan få ekonomisk hjälp skulle det faktiskt vara möjligt för oss att äntligen komma iväg... drömma kan man ju! 

Äldre inlägg

Nyare inlägg