Visar inlägg från mars 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Den viktigaste veckan på året

Vi är sedan flera dagar inne i Stilla Veckan - årets allra viktigaste vecka för oss kristna. Och om jag skall döma efter hur den har börjat, blir det också en vilsam vecka för mamma och mig... båda våra gäster för påskhelgen har tyvärr måst lämna återbud, och vi tolkar det som att Gud vill att vi ligger lågt. En annan fördel med att vi blir "ensamma" är att budgeten för påskfirandet blev bättre - för fira skall vi givetvis göra ändå, och idag har vi varit i Gullspång och handlat. Mamma var tuff och följde med in, så jag tror att vi tillsammans kom ihåg allt vi suttit hemma och tänkt ut... och det känns bra, för bortsett från torsdagens resa över dagen till Stockholm hade jag tänkt låta bilen stå i garaget hela veckan.

På torsdag är det inte bara Skärtorsdagen, åminnelsedagen för instiftandet av nattvarden, utan också den mässa då de heliga oljorna konsekreras. Efteråt blir det förstås kyrkkaffe, och sedan samlas klerikala synoden (den svenska provinsens alla präster och biskopar) för att diskutera sådant vi absolut inte får prata med utomstående om p.g.a. tystnadsplikten, men som vi kan behöva varandras stöd och råd i. Alltså skall jag tillbringa större delen av dagen i vår domkyrka i Stockholm (Stora Essingen)... och på hemvägen skall Belle och jag besöka Michelle och flocken en stund, vilket jag tror att vi båda ser mycket fram emot. I alla fall gör jag det! Fast självklart ser jag också fram emot att få träffa mina vänner i kyrkan och att få fira mässa tillsammans med dem i vårt vackra kor... att fira gudstjänst är ett sätt att ladda batterierna, och jag känner mig alltid starkare efter än före. 

Den stora händelsen här hemma är annars Robins ankomst. Förstås! *skrattar* Han hette Spökis när han anlände, men så snart vi såg honom tyckte vi att det namnet inte passade honom, så vi testade några olika varianter och fastnade till slut för Robin. Det är både rart och tufft, och det anspelar på att han är röd... och tänk, han lystrar redan till det! 

Nu är det så, att Philemon har dödat min digitalkamera genom att sopa ner den på golvet. Det är så han gör, när han vill påkalla min uppmärksamhet och visa på att torrisarna är slut i hans matskål... och ju dyrare sak han har sönder, desto mer belåten ser han ut, den lille rackaren. Så jag kan inte bjuda på några nytagna bilder av Robin... men jag har "lånat" en äldre bild som Michelle har tagit, och den får ni nöja er med tills vidare:

 


Han är lika liten i kroppen som Imma var, så bredvid Philemon ser han ju ut som en katt-unge... men han är tre år gammal och skall enligt normen alltså ha vuxit färdigt nu. Det har fördelen att Philemon inte agerar med aggressivitet, utan bara väser (eller i ett par enstaka situationer tassas) om Robin kommer för nära... och Robin gör exakt vad han skall, viker undan och backar för att signalera att Philemon är den som bestämmer. Rädd är han dock inte, utan återkommer snart för att göra ett nytt försök att närma sig "storebror". Det är precis som att återuppleva hur Rufus betedde sig mot Aragorn; den lille följde den store som en skugga, envis som synden, och man kunde tydligt se hur han inte kunde föreställa sig annat än att alla ville vara hans vän. Givetvis hade han rätt - Aragorn gav upp, och de blev mycket goda vänner som snart sov tillsammans... så vem vet, Philemon måste kanske också kapitulera snart och låta lillkillen bli kompis med honom? Allting går i alla fall väldigt lugnt till, och om nätterna sover Belle och Philemon under mitt täcke och Robin rullar ihop sig på Belle ovanpå täcket - och det har hon inget emot, hon är van vid att hamna underst i en hög med hundar och katter som sover tillsammans. Med andra ord sover vi lugnt allihopa!

Skrivet lite senare samma kväll: Mamma och jag har haft en så bra dag idag! Solen sken från en klarblå himmel och det var +8 grader varmt, så en av hemtjänstdamerna kom hit och tog med mamma ut på en rullstolspromenad medan jag satte påskfjädrar (av den juste sorten, som inte har ryckts av levande fåglar) i körsbärsbusken nedanför rampen samt fyllde på fågelstationerna med talgbollar, nötter och solrosfrön. Sedan, när mamma kom tillbaka, åkte vi till Gullspång för att handla på ICA och mamma var så pigg att hon orkade gå med runt i butiken, vilket gladde mig. Eftersom vi blir "ensamma" (om man nu kan säga så med en hund och sex katter i huset - hihi!) i påsk, räckte vår planerade budget till lite extra lyx som färska jordgubbar, färskpotatis (fryst, men vad gör det?) och lite sockerfritt godis. Mamma är lite trött på både kött och kyckling just nu, så vi satsar på mycket vegetariskt istället... potatisgratäng, sallad, omelett m.m. 

Efter besöket på ICA fortsatte vi till Scoutskogen, där Belle och jag tog en promenad medan mamma satt i bilen och lyssnade på radio. Sedan tog vi henne med till ett ställe där vi hade hittat massor av blåsippor, så att hon också skulle få njuta av åsynen. Faktum är att jag inte har sett så många blåsippor på samma ställe sedan jag var barn...! Och på tal om det, hade mamma med sig en jättebukett tussilago hem från rullstolspromenaden *myser*.

Ett oförnuftigt, men oundvikligt beslut

"Vi kan inte gå åt vänster eller höger,
enda vägen att gå är uppåt - till himlen"
      - munk i Mar Saba-klostret i Palestina

Det har varit en riktig berg-och-dalbanedag idag, som en vän på FB uttryckte det. Med solen lysande på himlen åkte Belle och jag till Mariestad och besiktigade bilen, och det gick jättebra: jag fick med mig ett rent protokoll därifrån. Dessutom fick jag uppleva en rolig händelse, för när jag kom ut efter att ha betalat besiktningen, stod en bil bredvid min bil och föraren ropade: "Kan du tänka dig att sälja din bil?" Jag svarade nej och viftade med proto-kollet: "Särskilt inte med ett så här fint protokoll!" och då vinkade han och körde sin väg. Medan jag, stolt och glad, satte mig i min fina, rena och nybesiktigade bil och fortsatte till Skövde.

Meningen var förstås att hämta hem mamma... men när jag kom upp på avdelningen låg hon till sängs och jag fick veta att hon varit riktigt sjuk under morgonen och förmiddagen, hade kräkts länge och inte kunnat vare sig äta eller ta sina mediciner. Stackars mamma! Nu vill de behålla henne på avdelningen till hon är ordentligt återställd och sådant som blodtryck, värden m.m. ligger stabila... hennes blodtryck hade varit farligt lågt hela förmiddagen, så nu tog jag personalens råd på största allvar och försökte få i mamma ordentligt med vätska. Vi drack mineralvatten, lingondricka och te, och innan jag lämnade henne igen hade hon t.o.m. fått i sig en knäckemacka med prickig korv. Senare fick jag i telefon veta att hon hade ätit middag med god aptit, så förhoppningsvis är krisen över... och jag tror att det var en kedje-reaktion hon upplevde: efterverkningarna av operationen (särskilt smärtan i armen) fick blodtrycket att sjunka, det låga blodtrycket gjorde henne yr och illamående, och det i sin tur fick henne att kräkas. När jag gick var hennes blodtryck dock normalt igen, så jag tror att hon får komma hem antingen i morgon eller på fredag.

Fredag, ja... har jag sagt tidigare att jag aldrig kan planera något, eftersom livet hela tiden förändrar villkoren? Igår pratade jag länge i telefon med Michelle, som berättade att en av hennes kattungar (d.v.s. en hane från en av de kullar hon tagit hand om i uppfödningen S*Nattsmygarn) behövde ett nytt hem, eftersom saker och ting hade blivit så annorlunda i hans nuvarande hem att han hade blivit nervös och inte längre fungerade i familjen. Dess-utom väntade de barn och var rädda att det inte skulle fungera att ha en nervig katt i närheten av ett nyfött barn... så kunde jag hålla ögon och öron öppna efter ett nytt hem åt honom? Idag ringde hon igen och var förtvivlad, eftersom familjen blivit så stressad att de inte orkade vänta längre... tydligen hade katten kissat i deras säng flera gånger under natten. Så om ingen tog hand om honom, skulle de känna sig tvungna att beställa tid hos veterinären och låta avliva honom... mer kunde jag inte höra innan beslutet var fattat. "Vi tar honom" sa jag till Michelle. "Jag kan inte låta en i övrigt frisk, ung katt dö - det är bättre att han får komma hit". Sedan kom vi överens om att hon skulle ordna diverse praktiska detaljer, som t.ex. kolla upp hans försäkring o.s.v., medan jag ringde mamma. Och hon var lika säker som jag: "Ta hem honom". Båda hoppas vi att Philemon, efter den första chocken att möta en ny katt i sitt revir, uppskattar att få en kompis och närmaste allierad - och skulle det inte fungera, har vi åtminstone köpt tid att ordna ett annat hem åt killen. Han är bara tre år! 

Så på fredag skall jag stråla samman med Michelle i Kristinehamn och få både katten och alla hans tillhörigheter. Dessutom skall Belle få träffa Dorika i hundhagen, och Michelle och jag får umgås en stund i alla fall innan hon och Dori reser vidare till Doris väntande "pojk-vän" i Norge. Det var inte så jag hade tänkt tillbringa fredagen, men det är så det blir nu... och sedan skall jag se till att vara hemma mycket för att hjälpa vår nye klosterkatt att komma till rätta i sitt nya hem. Tills vidare står antingen Michelle eller Marie-Ann som ägare åt honom och jag ses som fodervärd... det ger oss som sagt tid, och just tid, tålamod och massor av kärlek är vad den här lille killen behöver bäst nu, vad jag har förstått på det jag fått veta om hans bakgrund.

Tänk, killen är röd och vit... hur många gånger har jag skojat med mamma om att vi saknar en röd katt i reviret?!? *skrattar*

Och innan någon säger något, vill jag understryka att vi är mycket medvetna om att vi inte borde skaffa en katt till - att vi redan nu befinner oss på gränsen till vad vi orkar med. Det här är inte särskilt förnuftigt gjort av oss, det vet vi... men vi anser oss inte kunna handla annorlunda, eftersom det är så akut. Hur det sedan blir längre fram, får bli en senare fråga.

En glad dag

Hur kan man bli så barnsligt, lyriskt lycklig över en ren bil? Eftersom jag försöker vara så miljömedveten jag har råd till, tvättar jag alltid min bil hos auktoriserade automatiska bil-tvättar där allt spill tas omhand... men det är sällan bilen blir riktigt ren, eftersom de där tvättarna inte verkar komma åt tillräckligt överallt (särskilt baktill på bilen). Igår besökte jag därför Biltema och investerade i en miljövänlig förtvättsprej och innan jag körde in i den automatiska biltvätten sprejade jag hela bilen runt om, från midjehöjd och neråt samt alla fönster. Och när jag sedan kom ur tvätten var bilen REN! Jag blev som sagt alldeles lyriskt lycklig och det är jag fortfarande... mitt leende varje gång jag tittar på bilen skiner säkert minst lika bra som bilen just nu *skrattar*.

Annars har dagens absolut viktigaste händelse varit mammas operation, som också blev mycket lyckad och som därmed lyfte ett helt berg från mitt hjärta. Jag kom till avdelningen i god tid innan hon kom upp dit och bjöds på kaffe medan jag väntade - personalen är verk-ligen omtänksam mot alla, inte bara patienterna! En stund senare kom mamma tillbaka upp liggande på rygg i sin säng, glad och pratsam... och det tog inte en kvart innan hon beställde pannkakor med jordgubbssylt för att ta igen att hon hade missat både frukost och lunch. Så hon hade uppenbarligen inte blivit särskilt "traumatiserad" av ingreppet... men sådan har hon alltid varit, egentligen svårt sjuk på alla möjliga sätt, men redo att studsa direkt ur sängen efter även avancerade operationer. Tro mig, vid flera tillfällen under hennes levnad (inte minst de två canceroperationerna hon gick igenom på 1980-talet) har personalen fått mer eller mindre tvinga henne kvar i sängen eftersom hon varit uppe och rört på sig alldeles för tidigt. Hon är helt enkelt inte typen som tycker synd om sig själv eller försöker fika efter folks sympatier - hihi! Den här gången är det dock enbart en fördel, för dels slipper jag vara så orolig och dels får hon troligen komma hem redan i morgon - underbara nyheter! Sedan gäller det bara att se till att hon inte använder (belastar) sin nyopererade vänsterarm innan den klarar det... så jag har sagt till henne riktigt strängt att hon måste ta reda på hur länge hon måste vänta innan hon får börja använda sin arm någorlunda normalt. Helt läkt räknas armen vara om sex-åtta veckor, och först därefter är det dags att börja lära sig the art of dialysis...

Som sagt - förhoppningsvis får jag hämta hem mamma efter lunch i morgon. Och innan dess skall jag besiktiga bilen i Mariestad... jag var där efter biltvätten och bokade tid, och killen lovade att inte ge mig körförbud när jag berättade att jag skulle vidare till Skövde och hämta hem min mamma efteråt *skrattar gott*. Nej, skämt åsido tror jag inte att det finns någon risk för körförbud, dels för att bilen gick igenom med blankt protokoll förra året och dels för att de få saker som strulat har blivit vederbörligen åtgärdade för länge sedan. Känns skönt att slippa tänka på det också, mitt i allt det andra.

Nu är det middagsdags för mig, och sedan skall jag börja elda varmt i huset.


En knepig kväll

Länge satt jag här och tänkte att jag inte skulle behöva elda i kväll, eftersom jag tänkte krypa i säng riktigt tidigt och kunde ta en extra filt över mig... men jag kan inte sova, och nu fryser jag, så jag har trots allt startat pannan. Och orsaken till min sömnlöshet är dels tand-värk, dels min oro för mamma. 

Förmodligen har jag ingen större anledning att vara orolig för henne. Det är ju ingen avance-rad operation, vad jag förstår, och den görs på tusentals patienter varje år. Alla njursjuka som hemodialyserar har någon form av fistel och just AV-fisteln är visst den allra vanligaste. Inte heller brukar mamma bli dålig av operationer, trots hjärtsvikten och hennes övriga problem... tvärtom brukar hon pigga på sig riktigt fort, jämfört med de flesta andra. Men jag kan inte låta bli, för hon betyder så mycket för mig.

Så jag blir nog uppe ett par timmar till, vilket ger mig tid att irritera mig på en helt annan sak: min mejl. Den har alltid fungerat perfekt, och nu plötsligt i kväll fungerar inte utgående trots att jag gör exakt som det står på Telias supportsajt. Måste ringa dem i morgon och ta reda på vad som hänt - har någon hackat min dator och ställt om något? Min brandvägg har inte sagt ifrån, och en körning med virusprogrammet gav inga resultat... det borde vara som det skall, särskilt som resten av Internet fungerar perfekt. Ja, utom Facebook, då. Men den har ju egentligen ingenting med min dator att göra - min login fungerar lika dåligt på andras datorer, det har jag kollat flera gånger. Begriper ingenting... men å andra sidan är jag inte i bra skick just nu, så jag kanske helt enkelt tänker fel någonstans.

Har kollat några av mina favoritbloggar och det verkar som om stora delar av östra halvan av landet fortfarande har snö. Vi fick ett tunt lager samma natt som det snöade överallt i landet (var det natten till fredag? lördag?), men den smälte bort i solskenet redan nästa dag. Nu är det visserligen kyligt, bara några plusgrader på dagen och några minusgrader på natten, och det blåser rejält... men nog känner man att det är vår. Fåglarna sjunger, vår-blommor av flera sorter blommar (krokusen har t.o.m. blommat över, åtminstone här i vår trädgård). 

Nej, om jag skulle göra mig en mugg te och försöka koppla av lite?

Och blodet flöt...

Då är mamma installerad på njuravdelningen i Skövde igen, och i morgon skall hon få sin AV-fistel (A=artär, V=ven) ordnad. De söver henne inte utan lokalbedövar under ultraljud så att allting hamnar precis rätt, och personalen på avdelningen har lovat ringa mig när det börjar bli dags för mig att komma till sjukhuset och möta upp efter operationen. Jag vill vara där under de första timmarna, eftersom hon troligen kommer att tvingas ligga platt på rygg med tryck över operationssåret... och det är hiskeligt trist, så hon kan behöva lite sällskap under tiden. 

Hur som helst gjorde jag som jag hade tänkt och besökte dialysmottagningen, där en vänlig sköterska villigt besvarade alla mina frågor. Så nu vet jag att vi om några veckor kommer att få träffa en sköterska som skall utbilda oss i hemodialys, och att de hjälper oss med resorna, och att jag får vara med hur mycket jag vill m.m. bra information. Känns mycket bra! Hon uppmanade mig också att återkomma med fler frågor, antingen genom att besöka mottagningen eller ringa... och det lär jag definitivt göra vartefter funderingarna poppar upp.

På väg hem svängde jag in till vår veterinärstation i Mariestad för att se om Ewa möjligen hade tid att klippa klorna på Belle. Jag försökte själv igår kväll, men hann bara en enda klo innan vår lilla dramaqueen no. 1 lyckades "svimma sig fri" (hon hänger allt tyngre över ens arm till man tappar greppet så att hon snabbt kan slinka iväg) och gömde sig under sängen... och eftersom hon går på diet just nu var det liksom inte läge att muta fram henne - hihi! Och jag hade tur (Belle ansåg sig förmodligen inte lika lyckosam), för Ewa tog sig genast an vår lilla italienska diva. Allting gick snabbt och bra, förutom ett litet missöde med en av klorna på höger baktass där det började blöda... Belle märkte ingenting, så det kan inte ha gjort ont, men det tog ett bra tag att få blödandet att sluta. Därav rubriken till detta inlägg  ;-) . 

Nu är vi hemma och jag skall precis börja elda varmt i huset. Ungarna är mätta och ligger och sover lite varstans i huset... ja, inte Jenny för henne har jag precis klippt klorna på så hon sitter en bit härifrån och blänger på mig. Men det går över! Tidigt sänggående står på agendan, eftersom jag inte vet hur dags operationen blir i morgon... 

Äldre inlägg