Visar inlägg från februari 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Äntligen snöfritt i skogen!

Hela vintern har Belle och jag väntat och längtat... men snö i skogarna är farligt, för man ser inte vad som finns under snötäcket och hennes ben är oerhört smala. Italienska vinthundar är kända för att lätt bryta benen med komplikationer som följd. Det har hänt hundar hos Belles originalmatte Michelle - Belles dotter Dorika har fortfarande fastskruvade plåtar i ett framben efter ett otäckt brott (hon råkade trampa ner i en djup grop), och en valp i en tidigare kull fick t.o.m. avlivas eftersom hon bröt benet så illa att det inte gick att reparera. Jag minns hur förtvivlat Michelle sörjde den valpen, och jag tror att hon bär på en ständig ångest för att någon enda av hennes hundar skall råka illa ut p.g.a. deras spensliga skelett-byggnad... så jag tar inga risker med Belle, vare sig för min, Belles eller Michelles skull. Rent juridiskt äger jag ju faktiskt inte ens Belle utan är fodervärd åt henne, eftersom Michelle inte har bestämt sig än om hon vill ta en kull till på den här sötnosen eller låta henne gå i pension. Men även om jag ägde Belle även på pappret, skulle jag lägga mycket stor vikt vid Michelles åsikter och känslor. Hon är en så kunnig, engagerad och kärleksfull uppfödare av den här rasen och hon har bokstavligen lärt mig allt jag kan om hundar... visst hade vi hund när jag växte upp, men då bar mina föräldrar hela ansvaret och jag lärde mig inte så mycket annat än att hundar är härliga livskamrater. Kunskaperna och insikterna har jag fått av Michelle och mitt liv med Belle...

 

Belle har hört något och spanar intresserat...


Nå, åter till mitt bloggämne, nämligen att skogarna äntligen till största delen är snöfria. Och det har Belle och jag tagit ad notam, så nu lämnar vi åter stigarna och ger oss ut i markerna där vi trivs bäst. Av någon anledning har jag glömt kameran hemma... men idag låg den i jackfickan där den skall vara, och tack vare solskenet kunde vi stanna ute länge för första gången den här säsongen även om jag erkänner att jag är ordentligt ringrostig i kroppen och kände av vandringen i ryggen och höfterna. Belle var lyckligtvis lika pigg som alltid och precis som förra säsongen behövde vi bara vara ute en stund innan hennes studsighet la sig och hon blev avkopplat intresserad av dofterna omkring sig. Det är likadant varje gång vi kommer ut i skogen - först sliter och drar hon i kopplet, studsar rastlöst åt alla håll och kanter... men efter en stund släpper stressen och då ser man hur hon njuter av att uppleva skogen, svansen åker upp i luften och nosen läser av marken. Då börjar hon också följa mina kommandon och jag känner att vi är ett team som är ute tillsammans, även om vi har skilda intressen: hon läser av naturen för sitt nöjes skull medan jag letar efter svampar att plåta. 

Inte för att det finns så mycket annat än klibbticka att fotografera just nu - jo, en liten skivling fann jag faktiskt i mossan, och även om bilden inte blev skarp tycker jag att den är fin som symbol för svampsäsongerna vi har framför oss:

 

Fråga mig inte vilken art det är, för det vet jag inte  ;-) 


Visst hade jag hoppats på lite vårskålar och kanske rentav en eller annan bombmurkla... men åtminstone för den sistnämnda arten befann jag mig troligen i helt fel miljö. Svart vår-skål såg jag i samma skog för någon dryg vecka sedan, men de ljusa arterna lyste med sin frånvaro både då och nu. Får nog läsa på om miljön och fråga mina svampkunniga vänner om råd!

Migrän

Efter att ha legat i ett riktigt vidrigt migränanfall i ett och ett halvt dygn, satte jag mig nu i kväll och googlade lite efter bra migränillustrationer... och jag har funnit de flesta bilderna vara ganska värdelösa, eftersom de föreställer människor som håller sig om huvudet, rentav masserar tinningarna. Och tro mig, när man har migrän vill man inte att någonting, vad det vara månne, skall tryckas mot huvudet. Det tryck man har inifrån är plågsamt nog - att sedan tillföra tryck utifrån är ren tortyr. I slutänden valde jag ut ett tiotal bilder, varav jag tycker att den här är den bästa:

 


Den förklarar hur handikappande migrän är och att man kan gå från fullt aktiv till totalt hjälplös på mycket kort tid. En myt om migrän är att man får förvarningar, och ja, det finns ett antal migräniker som får s.k. aura - t.ex. visuella mönster framför först ena halvan av och sedan hela synfältet - men faktum är att det största antalet migräniker upplever sällan eller aldrig någon aura och kan bli totalt överrumplade av anfallet. Själv får jag ibland ett slags förkänningar som jag brukar kalla migränungar, d.v.s. små smärtanfall på speciella ställen som t.ex. i ena ögonhålan eller i en punkt under skallbenet precis till vänster om toppunkten av skallen, och dessa sprider sig sedan snabbt till först ena halvan av huvudet och sedan hela huvudet. Vid det laget bör jag befinna mig i sängen, så när jag får migrän-ungar tar jag alltid medicin direkt och går och lägger mig.

Många frågar om jag alls tar medicin, eftersom jag så väldigt sällan kan bryta ett anfall utan nästan alltid måste rida ut dem. Svaret är att jag har ett slags "trestegsraket" som utfor-mats av en neurolog i Stockholm: först tar jag en Alvedon Forte (motsvarar två vanliga Alvedon), sedan en Pronaxen och så ytterligare en Alvedon Forte - och efter det sover jag som drogad till anfallet är över. De s.k. moderna migränmedicinerna kan jag inte använda, eftersom de arbetar på att dra ner serotoninhalten i hjärnan... och jag tar varje morgon en annan medicin för att höja serotoninet. Symptomen på för lågt serotonin är ännu värre än migränen, kan jag berätta... så av två onda ting, väljer jag det minst onda: migränen. Så till medicinvetenskapen har hittat andra lösningar på problemet, får jag fortsätta så här - och det är naturligtvis p.g.a. detta jag är sjukpensionerad.

En annan myt om migrän är att den är en "huvudvärk". Men faktum är att även magen blir inblandad i ett migränanfall, och upp till 50 % av besvären kan yttra sig i diarré eller mag-värk. Många människor kräks - andra får tvärtom en viss lindring i sjukdomen av att äta. Man kan också få krampar i fingrarna, så att fingerlederna förvrids eller pressas in mot handflatan. Det är bara det att sådana här symptom (och andra, som åtminstone jag är förskonad från) inte märks lika tydligt eftersom smärtorna i huvudet "tar över" hela upp-levelsen, om ni förstår vad jag menar. Jag menar, vem bryr sig om att magen krånglar eller att fingrarna värker när huvudet känns som om någon håller på att pressa ihop eller slita isär det? Eller bägge delar samtidigt. Här är några andra, rätt bra illustrationer av hur det känns:

 

 

 

Om jag vore konstnär, skulle jag kunna ägna hela mitt liv åt att illustrera ett migränanfall... och vem vet, en dag kanske jag försöker?

Lättare sagt än gjort

Egentligen borde man aldrig göra upp några planer... åtminstone inte sådana, som verkligen är smärtsamma att behöva förändra eller rentav helt avstå från. Men man kan ju inte låta bli, för man behöver något slags struktur i sin tillvaro. Särskilt när man inte passar in i en utanförstående struktur, t.ex. genom att tillhöra en arbetsplats. Och så händer det någon-ting som slår sönder den bräckliga konstruktionen man försökt snickra ihop.

Jag skrev tidigare idag att mamma och jag vill vika den här veckan åt att vila och ta hand om oss. Några timmar senare blev jag indragen i en historia som kommer att ta flera dagar att reda ut och få ordning på. Just i kväll behövde jag inte göra så mycket annat än tala i telefon med ett par människor och sända iväg ett par mejl... men redan det rubbade mina cirklar så pass att jag inte klarade av att gå och lägga mig som jag hade tänkt, utan blev kvar uppe. Och eftersom jag ändå är uppe, tar jag itu med diverse saker: fixar kattlådorna en extra gång, tvättar lite, kör en diskmaskin. Det här betyder förstås att jag inte kommer i säng förrän framåt vargtimmarna och därför sover till lunch i morgon. Dessutom kan jag nog föreställa mig att jag under morgondagen kommer att behöva göra saker, som jag faktiskt inte hade inplanerade just den här veckan och egentligen inte har vare sig koncentrationen eller orken till. Men det hjälper förstås inte. Att ändra sina egna planer är en sak - att få andra att ändra sina är betydligt svårare (och långt ifrån alltid juste). 

Nåja, i morgon är en ny dag. Vi får se hur det blir! Mitt liv är en enda räcka av rubbade cirklar, för jag har praktiskt taget aldrig fått bestämma själv hur mina dagar skall se ut. Så jag är van - mycket, mycket van - vid att andra styr vad jag skall göra. Och oavsett vad jag tycker om det (ibland gör det inget, ibland irriterar det mig, ibland sörjer jag bristen på egenbestämmande) har jag vanan inne att anpassa mig...

Visst, jag kan säga nej. Men ibland klarar jag inte av att göra det ändå, t.ex. av etiska skäl eller medkänsla. Jag är ju inte ensam om att vilja slippa strul, eller hur? Och livet blir lättare för alla parter om man hjälps åt. Om jag kan, vill jag gärna finnas till för andra. Mina många begränsningar finns där... men det lilla som finns kvar att utnyttja vill jag inte låsa in bakom egoistiska murar. 

Vi är redo för våren!

Nu har vi barmark i hela trädgården och fåglarna sjunger! Enligt SMHI har det dessutom varit "vårtemperaturer" i över en veckas tid nu, vilket tydligen räcker för att de skall pro-klamera vårens ankomst - även om temperaturerna sedan sjunker igen *puh*. Så i helgen hjälpte Torbjörn mig att packa ihop julen och bära upp kartongerna till förvaring... och nu är här nästan ödsligt i mammas vardagsrum. Vi kanske skall ordna dans? Hehe! Fast, det är klart, med fem katter och en sprallig hund i hemmet kan det behövas lite fria ytor...

Den här veckan har mamma och jag beslutat att vi skall ta hand om oss själva. Vi är så trötta och slitna, både fysiskt och psykiskt, att vi behöver ladda om batterierna på alla fronter för att orka med. Lyckligtvis har jag bara ett uppdrag - ett styrelsemöte - för föreningen nu i veckan, samt ett vårdbesök, och mamma har inga vårdhändelser alls... då det är ett bra till-fälle att dra sig tillbaka och ta det lite extra lugnt. Skall bli skönt!

En mycket glad överraskning!

Natten har varit urjobbig - fram till 03.30 väcktes jag fyra gånger av endera Philemon eller Belle, och sedan sov jag som drogad till lunch med den ena mardrömmen efter den andra. När jag vaknade, mådde jag uruselt... så jag bestämde mig för att modifiera planerna för dagen rätt rejält. Vad jag hade tänkt göra var att tvätta både säng-linne och kläder... men det kändes faktiskt oöverstigligt. Tänk, igår kväll när jag gick och lade mig hade jag med mig senaste numret av Grönköpings Veckoblad, som jag tänkte unna mig att njuta av en stund innan jag somnade... men ögonen ville inte fästa på bokstäverna, så jag tvangs lägga undan tidningen och släcka sänglampan. 

Så efter lunchmaten satt mamma och jag här och diskuterade om vi skulle gå och lägga oss igen. Vi hann dock inte längre än så, då det ringde på dörren... och ni vet hur det är, vi är så vana vid att hemtjänsten och hemsjukvården kommer att vi inte reagerar utan väntar till de kommer in och hejar på oss... men den här gången var det inte någon av dem. Det var min bror Torbjörn! Och för er som inte vet vet det, bor han i Stockholm, vilket gör att han inte precis spontanåker hit utan alltid planerar sina besök i förväg. Utom just denna gång, när han ville överraska mamma och fira hennes födelsedag lite i efterskott. Ja, nog överraskade han oss, allt - vi blev jätteglada båda två, och ännu gladare blev vi när vi fick veta att han tänkte stanna över natten! Med sig hade han förresten en stor, vacker (och mycket delikat!) smörgåstårta som säkert hade räckt till uppåt tio personer... vi lär få äta smörgåstårta i flera dagar framöver, men vad gör det?

Att Torbjörn är här, är rena vitamininjektionen för både mamma och  mig. Jag har mått sååå bra av hans sällskap, och han har hjälpt till med diverse saker som varit jobbiga för mig att ordna - plus att han, som vanligt,  spritt sin torra humor omkring sig i generösa doser. Kom ihåg detta, ni som tror att er blotta närvaro inte räcker för att göra en människa glad! Att dyka upp är den allra bästa presenten...

Äldre inlägg