Visar inlägg från januari 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Nattliga eskapader

Ja, jag vet att jag är tossig. Men livet blir liksom mer flexibelt så! Och när man ser hur lyckligt ens hund störtar ut i nattens mörker, bara för att det snöar och marken har blivit vit, kan man inte göra annat än hämta kameran och gå efter. Även om det sker barbent, med bara en tröja på överkroppen och gummistövlar på fötterna. Man får ta tillfället i akt, s.a.s. Och även om jag personligen föredrar plusgrader och barmark, älskar jag - som alla (normalt funtade) föräldrar - att se ungarna vara lyckliga!

 

Okej, bilden är suddig... gör det något?  ;-)
Ni ser säkert Belle ändå - det är den svarta fläcken
som rusar förbi i full fart nedanför trappan 
 

Dags att gå in igen, matte!


Faktum är att det var riktigt skönt ute och jag frös inte alls. Om min lunginflammation blir bättre av frisk luft? Ja, kanske - fast då borde jag nog haft byxor på mig också *skrattar*. Nåja, livet blir inte roligare än man gör det! 

En annan sak jag har gjort i natt är att storstäda katternas lådor. Philemon är en utpräglad pedant och fick spatt av glädje när jag inte bara plockade ur klumpar och bajs ur hans två lådor (han har en i badrummet och en i vardagsrummet), utan tömde helt och fyllde på med helt ny sand. Sedan han invigt båda lådorna, störtade han omkring längs väggar och tak en bra stund för att fira den lyckliga tilldragelsen. Livet är aldrig trist med en Cornish Rex! Där finns en rätt tydlig skillnad mellan honom och husisarna, förresten... de konstaterar faktum, inviger den nya sanden och går sedan därifrån för att lägga sig att meditera över tillvaron någonstans, medan Philemon måste få studsa omkring av pur livsglädje varje gång något trevlig inträffar. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra - bara att det är lärorikt och upplyftande att ha katter med olika kattsonligheter omkring sig. Samt en hund som är ständigt lycklig, ständigt hungrig och ständigt intresserad av sin omgivning... kan livet bli bättre än så? Undra på att forskarna säger att man mår bättre med djur i sitt liv! 

Det fick jag förresten bekräftat - för vilket gång i ordningen vet jag inte - när jag var hos Närhälsan. Läkaren gick igenom alla tänkbara orsaker till att jag mår som jag gör... allergier, hjärtstatus, lungstatus, eventuell astma o.s.v. Jag sa som det var, att jag är pälsdjursaller-giker men att jag inte reagerar på mina katter och hunden. "Har du både katt och hund?" sken läkaren upp. "Det är bra - det hjälper definitivt upp din hälsosituation!" 

Nu skall jag testa det där Therimin:et, och sedan är det nog dags att krypa i säng igen. Har ont i huvudet... och om mamma får komma hem under eftermiddagen, bör jag använda förmiddagen åt att elda varmt i huset. Samt skotta rampen upp till hennes ytterdörr. Igår hade vi barmark, nu är det flera centimeter snö... och vem vet hur det ser ut framåt lunchtid?

Hit och dit, fram och tillbaka

Idag var jag till Närhälsan och fick svar på mina prover. De var tydligen tvetydiga, men så mycket fick jag klart för mig att jag inte smittar... och det är skönt att veta, för antagligen kommer mamma hem från sjukhuset i morgon. Turerna har varit många och motsägelse-fulla den här veckan - först skulle hon opereras inför dialysstarten, sedan ansågs hennes njurar må "för bra", så diskuterades en operation för att sätta in en port-a-cath (så att hon skall slippa bli stucken så mycket) innan man tvekade om det skulle hinnas med under hennes sjukhusvistelse... fast idag hade de tydligen ändrat sig och ville försöka få det gjort innan hon åker hem... så talades det om korttidsboende och rehabilitering (sjukgymnastik m.m.) samt att en ny vårdplan skulle läggas upp... men det senaste budet var att hon istället får komma hem och man framåt nästa vecka lägger upp en rehabplan för henne. Suck! Med andra ord är jag faktiskt inte riktigt säker på hur det blir med någonting alls... min fromma förhoppning är dock att hon får sin port-a-cath i alla fall, oavsett. Att njurarna "mår för bra" är väl också goda nyheter, antar jag! Fast det var ju inte därför hon skulle börja med dialys nu, utan för att hon skall slippa alla dessa turer med viktökning och avvätskning som bägge delar sliter hårt på hennes kropp (inte minst hjärtat). Nåja, redan den 11:e skall hon träffa njurläkaren igen, och då kanske vi får bättre besked om vad som händer framöver.

Själv mår jag sisådär; fick rådet att köpa Therimin (dock utan honung p.g.a. min diabetes) som lindring och ha tålamod medan sjukdomen läker ut av sig själv. De är ju tveksamma att behandla med antibiotika om man kan klara sig utan, och jag själv har ingen lust att äta fler mediciner än jag redan gör om det inte är nödvändigt, så det är helt okej för mig att vila mig igenom den här pärsen så länge jag vet att jag blir frisk och att jag inte smittar någon. 

Har tagit det lugnt idag också - kört en tvättmaskin, bara. Och nu tänker jag krypa i säng, kanske läsa en liten stund innan jag somnar...

Hur tänkte jag?!?

Jag vet att jag nämnde det här redan i förra inlägget... men jag kan liksom inte släppa det. Hur tänkte jag?!? Hela veckan har jag  pratat om att jag skulle ge blod, samtidigt som jag har berättat att jag har fått lunginflammation och hur visset jag mår. Har jag överhuvudtaget inga hjärnceller kvar i den här arma skallen?!? Jag vet ju så väl att man inte skall - inte får! - ge blod när man inte är fullt frisk. Det frågan ställs både muntligen och i det formulär man fyller i innan man kravlar upp på britsen hos blodcentralen. Ändå har jag varit hundrapro-centigt inställd på att åka dit i eftermiddag... jag lider av allvarlig brist på kontakt med min egen verklighet, tycks det *skakar på huvudet*.

Hur som helst bestämde jag mig sedan jag skrev förra inlägget för att inte gå och lägga mig igen. Istället har jag packat och kört igång en diskmaskin, gjort fint i mammas vardagsrum, startat en omgång tvätt och eldar. Djuren sover på olika platser i huset, men innan Belle slocknade under det tjocka, sköna täcket var hon ute och röjde i trädgården en stund. Plötsligt bekommer henne varken snö eller slask... hon är förmodligen lika rastlös som jag, som längtar ut i skogen mest hela tiden. 

Otroligt nog lyckades jag också logga in på Facebook, vilket var rätt trevligt med tanke på att jag hade en bild jag ville dela med andra iggy-ägare:

 


Mamma är medlem i Lyssnarklubben, eftersom hon numera bara kan läsa talböcker, och på omslaget till det nyaste numret av klubbtidningen som kom igår syns en söt iggy (italiensk vinthund) på omslaget. Med Dobbyöron och allt! Ja, för er som inte har en iggy (eller flera - de är som rexar, man vill helst ha fler än en) kanske jag skall förklara... vinthundarna är skapta för att springa fort och allt med deras kroppar är strömlinjeformat, så givetvis även öronen. Normalt ligger alltså öronen tätt intill huvudet, men när en iggy lystrar, fälls öronen ut från huvudet - och det kallas ofta numera för Dobbyöron efter husalfen Dobby i Harry Potter-filmerna. Så här, ungefär:

 

(Bilden är hämtad från nätet)


Överhuvudtaget är iggyns öron fascinerande, för de kan formas och riktas åt alla möjliga håll - även stå rakt upp - trots att de känns lealösa och mjuka när man rör vid dem. Och flappar när de skakar på huvudet! Det där flappande ljudet älskar jag, eftersom även rexarnas öron flappar när de skakar på sina huvuden - vilket jag antar beror på att de är pälslösa.

Nu är klockan snart sex på morgonen, och jag funderar på att göra scones och te åt mig. Skall vara hos Närhälsan kl. 9, och innan dess har jag hunnit få varmt i huset... ute töar det, så hälften av den snö vi haft i trädgården i två veckors tid är borta nu. Fast jag läste nyss någonstans på nätet att ny kyla är på väg häråt *suckar*... hoppas innerligt att den inte blir långvarig, för då räcker inte min ved.

In i och ut ur dimman

Tänkte passa på nu när jag för en stund är ute ur dimman och ge ett livstecken ifrån mig... jag sitter inte längre vid datorn, men går in och kollar mejlen emellanåt så att folk kan nå mig trots min kokongtillvaro. Telefonen svarar jag bara i om det är mamma som ringer... ni andra får förlåta att jag inte är i pratbart skick nu när huvudet fungerar sämre än någonsin.

Efter ett telefonsamtal med mamma i måndags morse, insisterade hon på att jag kontaktade vården eftersom hon hörde på mig hur dåligt jag mår - snörvlar, hostar, har en brännande känsla i bröstet (över lungorna) o.s.v. Så det gjorde jag. På Närhälsan (min vårdcentral) tyckte de att det lät som lunginflammation och tog prover... och nu i morgon bitti (d.v.s. senare idag, för klockan är ju över midnatt) skall jag tillbaka och få veta hur det ser ut. Och först tänkte jag att är det inte typiskt att jag blir sjuk just nu när mamma ligger på sjukhus? Men så slog det mig att det hade varit betydligt värre om hon varit hemma - nu är hon ju i goda händer och tas väl om hand av andra så att jag kan unna mig att sova när jag behöver det. För jag sover rätt mycket just nu, troligen beroende på att jag till och från har feber. Och i och med att jag mår som jag gör, eldar jag bara varannan dag. När inte mamma är hemma klarar det sig ändå - djuren ligger hos mig, och jag ligger under ett tjockt täcke. Äter och uträttar behov gör vi när vi behöver det. Tiden glider vidare, och det gör ingenting... jag orkar ändå inte vara duktig, så saker och ting får bli vad det blir.

Skulle ha åkt till blodcentralen i Kristinehamn i morgon eftermiddag, förresten... men det kan jag ju förstås inte göra när jag är sjuk så det får jag tyvärr ställa in *suckar djupt*. Man måste vara frisk för att ge blod - annars är det slöseri med blod och personalens tid, för blodet går ändå inte att använda. Attans! Jag som älskar att ge blod... jag mår så fantastiskt bra av det och känner att jag gör något verkligt bra för mina medmänniskor.

Hundprat

I det antika Grekland fanns en filosof som hette Diogenes av Sinope (412-323 f.Kr), som till-skrivs grundandet av den filosofiska skolan cynismen. Visste du att det grekiska ordet cynic betyder hund? En cyniker är alltså "hund-liknande", och det var ett positivt uttryck som hänsyftade på att människan omgav sig med så mycket onödigt därför att hon själv var så full av brister), medan den mer fullkomliga hunden klarade sig utan ting och stod bättre i samklang med naturen (d.v.s. det perfekta, det paradisiska "urstadiet" från vilket mänsklig-heten hade vandrat vilse). Som många filosofer var Diogenes en rättfram och orädd man, som sa vad han tänkte - och givetvis i cynisk anda. Om ni vill ha bra - och i flera fall roliga! - exempel på hans cynism rekommenderar jag Millions of Mouths intressanta uppställning...

Belle ser mäkta nöjd ut när jag skriver detta. Undrar varför?  ;-) 

Och apropå hundars klokhet - eller åtminstone rättframma inställning till världen omkring dem - kan jag varmt rekommendera papillonen Genevieve's "I huvudet på en hund - en pälsklädd dams memoarer". Genevieve har mycket att säga, så efter memoarerna har det kommit ut fler böcker ur hennes tassar samt en välbesökt hemsida och och en fansajt på Facebook.

Nu ser Belle ännu mer nöjd ut! *skrattar*

Äldre inlägg