Visar inlägg från december 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Nästan slut...

Så här långt har nyårsaftonen varit mycket lugn och skön. Mamma och jag har vilat mycket under dagen, och sedan bjöd jag henne på gratinerade potatisbakelser med ost och broccoli till förrätt innan det var dags att duka fram huvudrätten: fläskfilé med grillade grönsaker och rödvinssås. Jag tror att mamma tyckte om bägge rätterna och själv åt jag mig fyrkantig - hihi! Efterrätten - citroncheesecake - får dock vänta ett litet tag... den tänkte jag att vi skulle ta i närheten av tolvslaget, då vi också skall öppna den lilla flaskan mousserande vitt vin som Bobo med familj (via Torbjörn) presentade oss med på julafton. Tack vare att vi har vilat, tror jag att vi klarar att stanna uppe och lyssna till Jan Malmsjös recitering av "Ring, klocka, ring" samt P1:s utsändning av Sveriges alla domkyrkoklockor innan vi kryper till sängs. 

På TV-reklamen kör de hårt med alla reaerbjudanden efter jul, och särskilt en får mig att skaka på huvudet: Mediamarkts fåniga uttalande om att man hos dem kan köpa "allt man någonsin har önskat sig". För de har faktiskt ingenting av det jag önskar mig mest av allt! Prylar hamnar så väldigt långt ner på min önskelista, särskilt teknik och elektronik... faktum är att vad jag framför allt drömmer om är ett hållbart uppvärmningssystem i huset, som t.ex. bergvärme, samt att djuren, mamma och jag får vara friska (åtminstone utifrån våra förutsättningar). Om jag skulle våga önska mig något mer, vore det ett gäng arbetsglada vänner som tog itu med sådant jag sorgligt nog inte finner krafter till här hemma: diverse trädgårdsarbeten (särskilt rensning av grusgångarna), källarrensning och tvätt av fasaden så att den sedan kan målas om. Finns något av detta på Mediamarkt? Knappast.

Det är inte många timmar kvar av 2014 nu, och jag skall ägna dessa få timmar åt vettigare saker än att sitta vid datorn. Men innan jag går offline vill jag passa på att önska er allihop:


Ett riktigt gott nytt år!

 

Ritualers vara eller inte vara

Som ni som läser detta nog vet, är jag katolik - och den katolska traditionens mässor, andra gudstjänster och andakter, gemensamma och enskilda böner, innehåller ofta ritualer som troget följts av människor i ibland långt över tusen år. Varje ritual har skapats och formats av såväl kyrkliga representanter som lekmän därför att de betyder någonting som anses viktigt av utövarna... gjorde de inte det, skulle de ha försvunnit ur bruk för länge sedan. Som jag ser det, har ritualer också sin viktiga betydelse utifrån det faktum att praktiskt taget alla människor behöver få uttrycka sin inre värld i yttre aktivitet och inte bara i känslor, tankar och ord. En av de saker med katolicismen som bidrog mycket starkt till att attrahera mig var just detta att få använda hela mig i utövandet av min tro - låta den viktiga mänskliga treenigheten kropp-själ-ande få vara med i sin helhet i firandet av och tillbedjan till den gudomliga treenigheten Fader-Sonen-Den helige Ande. Som medlem i Svenska Kyrkan hade jag upplevt mig själv som en passiv åskådare/åhörare, men i min nya kyrka var jag delaktig fullt ut redan som församlingsmedlem.  

Att jag tar upp detta beror på just detta att människor, enligt min fasta övertygelse, bär på ett grundläggande behov av ritualer. De finns inte bara inom religionerna utan även i alla möjliga sekulära sammanhang i så skilda miljöer som t.ex. sport och politik. Människor som betecknar sig som andliga utan koppling till en viss religion utformar sina egna ritualer, de som drivs av privata behov att uttrycka sig på andra sätt än genom ord gör detsamma... och alla vi som följer traditioner utför ritualer, oavsett om vi är medvetna om det. 

Rituella handlingar binder människor samman - men de kan också upplevas som krav, och emellanåt förlorar de sitt innehåll vilket gör dem relativt meningslösa. När jag växte upp, var vår familjs nyårsaftnar - i likhet med våra jular och påskhelger - fulla av ritualer som kallades traditioner... och en av de jag tänker särskilt på nu i natt är att vi skulle träda in i det nya året mätta, glada och fulla av hopp. Alltså åt vi mat vid midnatt, gav varandra små symboliska presenter och ägnade de första timmarna av det nya året åt något trevligt som t.ex. ett roligt sällskapsspel. Och den här traditionen har vi följt åren igenom. Till nu. För i år kommer vi att äta tidigare under kvällen, eftersom mamma inte är säker på att hon orkar hålla sig uppe till midnatt, och vi har beslutat oss för att vi inte behöver ge varandra de där presenterna. Ritualerna vi brukade utföra baserade sig på att "som det nya året börjar, blir det"... men givetvis var det aldrig så, för man kan inte koppla några garantier på livet. 

Och det är det här jag vill komma till. Vissa ritualer är bra, därför att de hjälper människor att uttrycka sådant ord inte täcker... men andra är i bästa fall harmlösa, i sämsta fall otäcka tvångströjor för människor som skulle må mycket bättre utan dem. Som jag ser det, skall man givetvis hålla liv i de traditioner och andra ritualer som får utövaren att må bra! Men de andra borde vi låta bli, för livet innehåller nog med bördor som det är... och varför ägna tid åt meningslösheter?

Näst sista dagen

Idag vinkade jag av Vendela vid tåget i Kristinehamn, och sedan gjorde Belle och jag ett besök i hundgården där hon fick springa av sig ordentligt innan jag fortsatte till ICA Maxi. Puh, där märktes det tydligt att det är mellandagsrea och dessutom sista vardagen innan nyårsskiftet! Efter ett tag var jag så trött av alla intryck att jag inte längre kunde minnas vad jag skulle handla... så givetvis missade jag flera saker, som jag får ordna i morgon istället. Men jag kunde åtminstone besöka apoteket och hämta ut mina mediciner - alltid något. Och så bjöd jag Belle på en liten hamburgare som tröst för att hon hade fått sitta och vänta i bilen så länge. 

Kylan har, åtminstone för stunden, givit med sig och idag töade det. Ungefär hälften av den snö vi haft i trädgården är borta, dimman ligger tät och vägarna är urhala... så jag fick ta det ordentligt lugnt på hemvägen för att inte kana ner i diket. Med andra ord var jag mycket trött när jag kom hem, och resten av kvällen har jag mest suttit i min favoritfåtölj i mammas vardagsrum och slöat, gosat med djuren och läst. Mamma har legat till sängs till och från, eftersom hon har ont i magen idag och inte mår bra... men jag hoppas att det är tillfälligt och att hon snart är pigg igen. Sedan några dagar avvätskas hon igen, men den här gången slipper hon ha en infart i armen - de ger henne sprutorna i ändan istället. Kanske är det därför magen är lite i olag? Men hon slipper i alla fall bli sönderstucken i armarna, vilket är positivt. Och, som sagt, jag hoppas att hon snart mår bra igen... för i det stora hela har hon varit riktigt pigg under julveckan och orkat med både besök och det vardagliga utan större problem. En sådan skillnad från tidigare år! Det har varit en välsignelse att slippa fira årets jul- och nyårshelger på sjukhus...

I morgon är det nyårsafton, den sista dagen på året 2014. I radions P1 sa de att året har varit det varmaste i Sverige (jag förmodar att de menar, så länge vi har hållit på med sådana mätningar), och i ett globalt perspektiv har temperaturökningen varit dubbelt så stor i vårt land som i resten av världen. Det har också varit ganska turbulent politiskt och oroligt ute i världen... men, höll jag på att skriva, så är det ju nästan varje år. Att människor har så svårt att fördra varandra och samarbeta sida vid sida? Varför attraheras så många av hat och egoism? Det kommer jag nog aldrig att begripa.



Andens seger över materien?

En sak borde jag ha lärt mig redan på 1970-talet, då mina föräldrar byggde minidatorer (det som senare - främst via den virtuella plattformens uppfinnande - utvecklade sig till person-datorer, PC) och vi barn sattes att testköra dem: man kan aldrig någonsin lita på tekniken. Mitt i något viktigt bryter den samman och ett kanske mödosamt utfört arbete går förlorat. Samt triggar ett mindre nervsammanbrott. Som idag, när jag äntligen var färdig med ett struligt protokoll och satt redo att skriva ut resultatet - poff, så försvann dokumentet, ur minne (datorns) och ur sinne (mitt). Nej, inte ursinne, för arg blev jag inte. Bara så där trött och ledsen att jag inte visste hur jag skulle bete mig. Så jag hämtade mamma och medan hon satt bredvid som moraliskt stöd letade jag igenom datorn för att försöka återskapa filen. Tyvärr hittade jag den aldrig, och inte heller hittade jag Words återskaparfunktion fast jag vet att den skall finnas där någonstans inuti systemet... jag säger ju att man inte kan lita på tekniken. Det hela slutade med att jag fick skriva om hela protokollet. Och det var det enkla av de två jag hade att prestera idag! Det andra är än så länge bara en skiss, som jag har mejlat vidare till andra i styrelsen för kontroll och förslag på ändringar m.m. Bägge borde ha varit klara före jul... *suckar*

I övrigt har jag faktiskt haft en riktigt lugn dag - sic! Det enda vettiga som jag har gjort är kattlådestädning, matlagning och eldning. I övrigt har jag mest suttit i mammas vardagsrum och umgåtts med henne och Vendela, som skall åka hem i morgon. De donade återigen med dockskåpet, och jag satt bredvid och försökte vara uppmuntrande utan att störa. Det börjar bli så fint med de nya tapeterna... snart kan de rentav börja planera sådant som gardiner, mattor och hur de skall inreda rummen. Vi googlade lite efter ett par saker som fattas, också - t.ex. behöver de en järnspis, och den hittade vi till ett riktigt lågt pris på Ebay, så den har vi skickat efter nu. Tänk att det är så fantasieggande med miniatyrer! När man var barn, handlade det nog mest om att de små sakerna liknade de stora... men när man är vuxen, tror jag att det är andra känslor som triggas av de där yttepyttesmå versionerna av riktiga ting. För de riktiga (normalstora) känner åtminstone inte jag särskilt starkt för. Kanske är det fascinationen för hantverket? Tanken på att man kan bygga sina egna fantasivärldar med miniatyrerna och leva ut drömmar om andra sorters liv?

Lite fantasilekande skulle jag nog behöva nu framöver, för vi står inför en period som jag har mycket svårt för: januari och februari är mina psykiskt mörkaste månader. Det har inte så mycket med vintern i sig att göra, bortsett från att vissa aspekter av livet blir jobbigare (t.ex. att få veden att räcka till och att bilkörningen är mer riskabel) utan handlar mer om att jag har svårt att tackla de extremt korta dagarna, som blir ännu kortare av att jag sover mer, och att vi måste hålla oss inomhus på ett sätt som inte tilltalar mig. Jag har egentligen inga som helst problem med att köra bil på vintern - jag älskar att köra bil oavsett årstid - men jag vill inte råka ut för någon som har det och inte heller vill jag hamna i diken eller på annat sätt riskera (dyrbara) reparationer. När det ligger snö i skogen kan Belle och jag inte gå där, heller... hon riskerar att bryta sina smala ben när vi inte kan avgöra vad som finns under snötäcket. Och vi är rörande överens om att stigar och vägar är tråååååkiga, alldeles bortsett från att vi kan drabbas av trafik som inte kan hålla sig på vägbanan. 

Nåja, innan jag deppar ihop skall vi fira nyårsafton, mamma och jag. Grunnar som bäst på hur! För i år blir det bara vi två...

Vintern har anlänt

Medan jag blev liggande i migrän under ett drygt dygn passade vintern på att smyga sig på mig. Då jag tidigt i morse kom på benen igen, låg det mer än decimeterdjup snö överallt och temperaturmätaren i köket visade på -18 grader ute! Inne var det +12, och ändå hade mamma med hjälp av Vendela mödosamt tagit sig ner i källaren och eldat varmt i huset innan de gick och lade sig. Så det första jag tog itu med var att elda varmt igen, och sedan åkte Vendela och jag till ICA i Gullspång för att proviantera. Resten av dagen har jag donat med lite av varje... men framför allt har jag betalat så många räkningar vi hade råd med denna månad samt min skuldsanering. Det ger mig mycket blandade känslor att betala räkningar... å ena sidan är jag lika lättad varenda gång över det vi faktiskt kan betala, men å den andra undrar jag hur vi skall klara oss fram till nästa pension och hur vi skall göra med de räkningar vi inte hade råd med nu. Förhoppningsvis skickar de bara påminnelser, och min ambition är ju att varje månad betala allting... bekymret är att nå dithän att pengarna räcker. Kan man hoppas att uppgörelsen mellan regeringen och Alliansen natten till idag innebär att sossarnas budget går igenom? Det skulle åtminstone medföra lite lättnader för oss pensionärer! Och så sätter det SD på plats, vilket jag inte kan låta bli att glädja mig åt. Utan nyval och utan möjlighet att rösta bort varje budget som ger pengar åt invandrare sitter de ganska sysslolösa i riksdagen... sedan statsminister Löfven utlyste nyval har SD visat sitt rätta ansikte och öppet gått ut med att de bara har en fråga på agendan: att stoppa invandringen. Vem är förvånad? Inte jag i alla fall. Men det är suveränt att deras polityr har krackelerat, så att ännu fler kan se dem för vad de är!

I min egen lilla värld har årets julhelg varit annorlunda. Det som brukar ge julstämning, som t.ex. maten, julpyntet, Kalle Anka på TV o.s.v. har lämnat mig mer eller mindre oberörd... men julottan, mina egna tankar kring julmysteriet och mina många och långa bönestunder ensam med Gud har givit desto mer. Det känns bra, och det bekräftar innebörden i ett citat jag läste häromkvällen i antologin "Mystik och andlighet - kritiska perspektiv" (red. Simon Sorgenfrei):

"Varenda gång man går in där, varenda gång
man skapar kontakt med det rituella rummet,
med den formen av verklighet, så stärker man
ju också sin upplevelse, så stärker man ju ock-
så den verklighetens närvaro i ens liv. [...] Och 
ju mer man är i det rummet stärker man den
närvaron även när man är utanför".

Uttalandet är gjort av en kvinna som är prästinna i en gudinnekult i Glastonbury, England, men stämmer på alla former av religiöst aktiva verksamheter - ju mer man går in i det, desto mer bär man det också med sig utanför de heliga rummen. Och att det här är en viktig sanning för mig, kan förklara varför jag älskar avslutningshymnen i vår kyrkas Benediktion (Välsignelseandakt) så mycket: 

Den helga rits mystik
vi stilla upplevt här
och se, din starka krafts musik
envar utav oss bär.
Låt, Mästare, dess harmoni
städs för oss livets grundton bli.

Och nu från tempelsal
på tyst och villsam stig
som väktare av helig Graal
och stärkta utav dig
vi går vid signad vakas slut
att sprida ljus i natten ut.
Amen.

En grund för hela klostertillvaron, oavsett vilken orden inom kristenheten du väljer, är att de andliga skördar du bärgar skall bäras ut till dina medmänniskor. D.v.s. du lever inte klosterlivet för din egen, egocentrerade del, utan för mänskligheten... det är den som skall njuta frukterna av dina böner och andliga framsteg. Det här är viktigt att komma ihåg när man tycker att klosterfolk stänger in sig bakom murar, för så är det inte alls: tvärtom blir de mer tillgängliga för sin omvärld där än de var förut, då livets alla måsten höll dem upptagna och hindrade dem från att ägna sig åt sina medmänniskor med hela sitt väsen. Häri ligger också förklaringen till att det finns två typer av klosterordnar - de kontemplativa och de aktiva. I de kontemplativa ägnar man sig helt åt bönelivet, medan man i de aktiva utöver bönerna också t.ex. driver skolor, universitet, sjukhus, vårdhem, vilohem o.s.v., d.v.s. ställen där man tar hand om människor. De aktiva stöds av de kontemplativa och vice versa... allt hänger samman, som ett team work där var och en gör det han eller hon är bäst på och därmed kompletterar varandra i arbetet för medmänniskorna.

Och här har du också förklaringen till att jag är så oerhört mycket emot SD. Min religion, som också hänger ihop med mitt samvete, manar mig att följa Jesu kärleksbud: "Du skall älska din nästa såsom dig själv". Han gav oss aldrig rätten att välja vilka vi ville älska - vi skall älska alla utan åtskillnad!


Äldre inlägg