Visar inlägg från november 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Hur gör man?!?

När de vägar man är van att vandra inte leder åt rätt håll, har man två val: antingen fort-sätter man ändå och accepterar att man går vilse (d.v.s. missar målet) eller så viker man av och väljer en annan väg. Lätt att säga, svårare att verkligen göra... men det finns stunder då man faktiskt måste. Åtminstone om man har kommit till den punkt där man inte längre står ut med sakernas tillstånd.

Någonting som jag aldrig har lärt mig är att högprioritera mig själv. Två gånger har jag varit absolut tvungen; den första när jag gick in i väggen på 90-talet och retarderade till ett litet barn, och den andra när nacken gick sönder för några år sedan. Ingen av gångerna gjorde jag ett aktivt val, utan första gången stängde helt enkelt psyket av och andra gången var jag så smärtpåverkad att jag inte kunde tänka. Så jag kan inte påstå att jag lärde mig konsten vid någondera tillfället. För en konst är det. Om man från barnsben har lärt sig och därmed vuxit upp med vetskapen att alla andra är viktigare än man själv, kan man inte förmå sig till att ändra det tänkesättet på något hållbart vis. För stunden, ja, men inte i längden. Det blir inte någon insikt.

Så nu sitter jag här igen, för vilken gång i ordningen vet jag inte, och skall lära mig att just prioritera mig själv. Sätta mina egna behov först. Och det går liksom inte. För mina behov är intimt förknippade med hur de mina mår. Jag kan inte må bra om inte min familj mår bra. Vari ligger min vila om de fryser, är hungriga, mår dåligt? 

Och hur skulle jag kunna luta mig tillbaka i konstaterandet att jag är sjuk och behöver ta hand om mig, samtidigt som jag vet att jag har vänner som sitter vid dödsbäddar, vänner som inte längre orkar leva, vänner som kämpar med betydligt värre sjukdomar och skador än de jag har? Jag kan inte stänga dem ute ur min tankesfär, kan inte koppla bort mina känslor från deras verklighet. Samtidigt känner jag att jag inte vet hur jag skall kunna hjälpa dem, eftersom allt jag har är meningslösa ord, medkänsla och böner. För mig är bönerna och min medkänsla ett hundraprocentigt engagemang... men jag kan inte begära att de skall vara det för dem jag tänker på och ber för. Och vetskapen om detta får mig att känna mig lika hjälplös som otillräcklig. Som om jag inte gör något, fast jag vill.

Nu har jag fått order att ta hand om mig själv, vila ordentligt och strunta i allt som inte absolut måste göras. Det innebär i princip att allt jag skall göra är äta och sova, laga mat åt min familj, elda varmt i huset varje dag och göra ren kattlådor. Visst, det gör jag gärna. Men resten då? Skall jag strunta i att städa huset, tvätta, diska o.s.v.? Då är situationen snart ännu mer kaotisk här hemma. Och kyrkan? Djurskyddet Kristinehamn? Jag har ju faktiskt tagit på mig ansvar för saker där också... och där finns människor som litar på mig, räknar med mig.

No man is an island. Jag ännu mindre.  Det här är sannerligen ingen lätt uppgift.

Det här kan ta en ände med förskräckelse

Deja vu är tyvärr en lämplig beskrivning av hur jag mår just nu... jag mår som jag gjorde innan jag gick in i väggen 1995 och retarderade till ett treårigt barn för en tid. Och jag vill inte för allt i världen hamna i samma situation igen! Min familj är beroende av att jag fungerar; mamma och djuren skulle frysa och svälta om jag inte tog hand om sådana saker varje dag. Med andra ord - jag måste undvika att bli så sjuk igen. 

Varningsklockorna börjar bli högljudda, dessutom. Först galopperar min psoriasis, sedan bryter mitt immunförsvar samman... och nu börjar min inkontinens bli ohanterlig. Undrar just hurdant mitt blodsocker är? Har inte vågat testa på flera veckor. Däremot vet jag att jag tappar vikt, för mina kläder sitter lösare. Inte för att just den detaljen gör så mycket... jag har åtskilliga kilon att bli av med, fast det borde ju ske på ett mer hälsosamt sätt.

Jag blir tvungen att gå tillbaka till vårdcentralen i morgon och prata om de här sakerna. Och på något sätt måste jag tvinga mig själv att skära ner på antalet plikter, hur nu det skall gå till. Jag tycker inte att jag gör så mycket... ändå är det uppenbarligen mer än jag klarar av.

I natt kan jag hur som helst inte sova. Philemon håller mig sällskap, den raringen... 


Tankar om lycka...

Jag får då och då en kasse veckotidningar av en väninna, och i dem kan man emellanåt hitta både roliga, intressanta och kloka saker. Den här gången fann jag en artikel om hur jakten på lycka för oss allt längre från målet, och jag vill spara ett stycke eftersom det sa så mycket viktigt. Artikelförfattaren heter Camilla Waldenström och den Stephen Briers hon citerar är engelsk psykolog:

"När vi, som i dag, lever i en tid då fe flesta av oss har våra grundläggande överlev-nadsbehov avklarade börjar vi i stället fundera på hur mycket bättre allt skulle kunna vara. Självhjälpsidéer fyller, enligt Stephen Briers, tomrummet efter tron vi inte längre har. Då blir det lätt att blanda ihop önsketänkande med verkligheten. För mycket självhjälpsböcker gör oss till jordens medelpunkt. Vi riskerar att bli själv-upptagna och ganska odrägliga typer som ser det som en mänsklig rättighet att vara lyckad. Där målet med tillvaron är att hela tiden sträva efter att bli bättre. Ofta förväxlas också framgång med lycka, men det stämmer inte. Bästa sättet att bli nöjd med livet är, enligt Briers, att fokusera mindre på sig själv och i stället försöka njuta av tillvaron som den ser ut i all sin ofullkomlighet. Ju mindre tid du strävar efter den fullständiga lyckan, desto bättre mår du."

Det här stämmer med min livssyn, även om jag inte har lyckat formulera det så här bra. Jag inser att den moderna människan har behövt frigöra sig från mycket av den trångsynthet och rigiditet som religioner tenderar att föra med sig - även om det är min fasta övertygelse att det inte är religionens fel utan de som utövar den utan att ha förstått andemeningen i den (vilket bl.a. kan illustreras med Paulus-citatet: "Tron skall göra er fria")... men när människorna vräkte av sig det religiösa oket slängde de s.a.s. ut barnet med badvattnet, för vi har också mist mycket i processen. Bl.a. lever människan inte längre med övertygelsen att vi är odödliga, att våra själar inte kan förgås utan bara reser vidare till en ny tillvaro bortom det jordiska. Och det innebär att allt de har kvar är det ganska korta jordelivet, som de försöker fylla med allt de vill hinna med innan det är för sent. Dessutom tvingas de leva med skräcken för vad som händer sedan, särskilt ångesten inför att bli utplånade för alltid. Som kristen slipper jag den ångesten, eftersom jag är förvissad om att jag kommer till himlen (eller vad man nu föredrar att kalla livet efter detta) - och det gör mig betydligt mindre stressad i mitt nuvarande liv, eftersom jag inte känner att jag måste hinna med en massa saker innan jag dör.

Artikeln tar också upp en annan, i mitt tycke, väldigt viktig fråga. Varför är det så viktigt att vi är lyckliga hela tiden? Och hur definierar man lycka, för sig själv och mera allmängiltigt? Människor har ju faktiskt levt i hundratusentals år, ofta under svåra förhållanden, men jag är övertygad om att de haft många fina stunder då de betecknat sig själva som lyckliga. Idag har vi det bättre än någonsin, åtminstone i vår del av världen, och ändå är vi olyckliga... hur kommer det sig? Och en annan sak: om lyckan nu finns i det materiella, som vår omvärld försöker få oss att tänka, borde vi inte vara lyckligare än någonsin så mycket materiellt överflöd som vi har? Hur kommer det sig att människor fortfarande går på den myten, när bevisen ligger öppna framför oss? För nu om någonsin förr kan vi ju konstatera att lyckan inte ligger i det materiella. 

Det finns s.k. lyckobarometrar, där forskare undersöker hur människor mår psykiskt och själsligt över hela världen. De högsta värdena brukar u-ländernas befolkning få... vad säger det oss i i-världen? Hur kommer det sig att de som har mycket mindre än oss, och som får kämpa mycket mer för sin dagliga överlevnad, mår bättre psykiskt och betecknar sig som lyckliga i större utsträckning än vi som lever ett i deras ögon övermåttan lyxigt liv?

När jag började nära drömmen om ett liv helt i Guds närvaro, tog jag itu med mycket inom mig själv som jag inte tyckte om. Bl.a. satte jag upp som mål för mig att döda ting är just döda och därför inte värda att fästa sig alltför mycket vid. Att alltid prioritera det levande. Och att inte bli upprörd när jag miste döda ting, t.ex. för att de gick sönder, blev stulna eller förstördes av någon (oftast någon av katterna). Den föresatsen har lärt mig mycket genom åren, och varit till stor hjälp också när det gäller inställningen till alla döda ting som finns där ute och som man skulle kunna vilja ha. Tvärt emot den kommersiella drömmen om "mer, mer, mer" vill jag ha mindre och mindre... och när jag faktiskt skaffar mig saker, sker det i regel på loppisar. För att jag är fattig? Nej, faktiskt inte. Jag tycker inte att sakerna är värda mer! Varför skall jag lägga 200-300 kronor på en kastrull, när jag kan få den för 35? Då kan jag ju skicka resten till något viktigare, som t.ex. Snuffefonden, BRIS eller Läkare Utan Gränser (för att bara nämna några exempel - det finns många fler som jag försöker stödja). Och kastrullen är ju precis lika bra, oavsett priset... den fyller sin funktion, och det är det enda jag behöver. Plus att jag bidrar till att minska lite på sopberget.

Nu menar jag absolut inte att mitt livsval skulle vara en modell för andra, och jag försöker inte framhäva mig som föredömlig på något sätt. Vad jag menar är att mitt kristna liv har lärt mig saker som hjälper mig att må bättre, och att vara lycklig precis här och nu. Utan att hela tiden kämpa efter ouppnåeliga mål...

Försöker ta hand om mig själv lite grand

Idag har jag skjutit undan alla måsten, bortsett from omsorgen om djuren och matlagning, och försökt ta hand om mig själv lite grand. Ögat gör ont, så när jag skall sova får jag ta en Alvedon forte som stöd, men annars mår jag rätt okej. Tittade just i kalendern och såg till min lättnad att vi inte har en massa inbokat veckan som kommer... det enda är att mammas städhjälp kommer på fredag, och att jag skall på styrelsemöte samma kväll. Så jag hoppas få nästan hela veckan på mig att läka och vila... det ser jag fram emot. Särskilt som pensionen kommer på tisdag, och den är efterlängtad! Jag måste köpa kattsand och torrfoder till katterna, blötmat till Belle, samt diverse skafferivaror... och tanka bilen, eftersom jag bara har cirka 8 liter kvar (och det är fyra mil till min favoritbensinstation).  

Hihi, nu försöker Sixten ta sig in under lakanet i min säng - det har han aldrig gjort förut! Tur att Belle just nu ligger i elementkorgen och inte är inkrupen i madrassfodralet i sängen, som hon brukar... då hade det blivit ett fasligt liv här, kan jag lova! 

Skall inte skriva mer just nu... ögat värker som sagt rätt ordentligt. Istället skall jag bjuda mamma på en mugg te, och sedan kryper jag i säng.

Överbelastat immunförsvar?

I ett par veckors tid har jag haft problem med huden närmast ögonen och jag har trott att det varit vaglar som "hoppat" fram och tillbaka mellan vänster och höger öga... men natten till idag kunde jag inte sova p.g.a. värken i vänster öga, så mamma "tvingade" mig att åka till vårdcentralen där jag fick komma in efter bara några minuters väntan. En sjuksköterska och en läkare undersökte mitt öga och konstaterade att jag hade ett ödem kring ögat, och sedan sa de att det hela handlade om en allergireaktion. Men jag har inte varit i kontakt med något ämne jag inte tål, försökte jag protestera... till vi efter genomgång av mina allergier kom till att jag ju gosar med husisarna, som jag faktiskt är allergisk mot, och att jag sedan gnuggat mig i ögonen p.g.a. besvären jag haft de senaste veckorna. Då kom nästa fråga från mig: hur kommer det sig att jag reagerar nu, när husisarna har bott hos oss i flera år? Svaret blev att mitt immunförsvar måste vara överbelastat av en eller annan orsak och att det triggat allergireaktionen. Det fick mig att påminna mig själv om att jag ju faktiskt haft psoriasis på helt nya ställen de senaste veckorna, bl.a. på ytteröronen... vilket förstås också är tecken på ett överbelastat immunförsvar. Psoriasis har en tendens att blomma upp när man är stressad under en längre tid... hm, kanske den här allergireaktionen inte alls borde förvåna mig?

 


Hur som helst fick jag omgående behandling mot allergichock, kortison m.m. och så skickade de hem mig med ögondroppar som jag skall ta morgon och kväll i tre dagar. Jag fick också rådet att ta en Alvedon forte (som jag har hemma) när jag kryper i säng så att jag kan sova utan att ögat smärtar när jag blundar. Vad de inte sa, men jag begriper ändå, är att jag måste ta det lugnt och låta mitt immunförsvar vila... men hur gör man det?!? Jag väljer ju inte precis de måsten som dyker upp i mitt liv - de kommer oinviterade och ofta oönskade. Men okej, jag skall göra så gott jag kan.

Får trösta mig med att senaste numret av Grönköpings Veckoblad låg i min postlåda när jag kom hem från vårdcentralen *glad*. Att skratta är nyttigt för hela kroppen, för att inte tala om själen!

Äldre inlägg

Nyare inlägg