Visar inlägg från november 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Det har aldrig hänt mig förut!

Sedan igår morse är mamma inlagd på sjukhus igen p.g.a. andningssvårigheter och alltför mycket vätska i kroppen. Ambulansen tog henne förstås till KSS, där hon hamnade på MAVA och blev föremål för intensiv avvätskning - från 108 kg till 105 på ett dygn! Idag har hon dock flyttats till Mariestads sjukhus, och där skall avvätskningen fortsätta ett tag till, samtidigt som hon får syretillförsel och skall vila efter gårdagens kroppsstress. Det tar på kroppen att gå igenom en så tuff behandling.

Så vårt planerande adventande blev tyvärr inte av, vilket först gjorde mig ledsen. Igår hade jag oväntat svårt att ta att vi inte fick ägna dagen åt att ställa ut ljusstakar och hänga upp stjärnor i fönstren, men nu har besvikelsen lagt sig lite grand och jag har börjat dona med det på egen hand. Adventsfikat med glögg och lussebullar väntar jag dock med till hon är hemma igen! 

 

Lingonkrans på min ytterdörr

Dagens besök i Gullspång för att delta i Skyltsöndagen gjorde Belle och jag själva, och det var mycket trevligt. Den stora torggranen var på plats och lyste så fint, det fanns fler torgstånd än förra året och mycket folk var i farten - inte minst tomteparaden med säkert ett 50-tal barn, som lyste upp lika bra som julskyltningen och adventsbelysningen. Belle fick korv två gånger hos Lions, vilket hon säkert uppskattade, och själv tog jag glögg bägge gångerna så nu är jag lite sträv i munnen... men gott var det! Och så hände det där som aldrig någonsin har hänt mig förut. Amnehärads hembygdsförening hade sitt traditionella lotteri, där vi brukar ta minst en lott vardera, så jag tog förstås en lott även i år... OCH VANN HÖGSTA VINSTEN! *stora ögon* Ett ICA presentkort på 150 kronor gick jag och vann bara så där... ärligt talat är jag fortfarande häpen, men förstås väldigt glad eftersom vi kommer att ha stor glädje och nytta av det. Så när jag kom hem var jag förstås tvungen att ringa mamma direkt och berätta vad som hänt *skrattar*. 

I övrigt promenerade Belle och jag runt och tittade i skyltfönster, beundrade försäljningen runt torget (och köpte lussebullar av en skolklass - garanterat hembakt, vilket jag gillar) och pratade med folk. När man bor så här, träffar man en sådan här dag garanterat på folk man känner... fast jag pratade med en hel del obekanta också, eftersom Belle i sin randiga tröja alltid väcker uppmärksamhet hos både barn och vuxna. Och eftersom hon älskar människor blir ju kontakten i regel mycket trevlig! 

Nu håller jag på att elda upp värme i huset (det var bara +14,8 grader inomhus när vi kom hem, och några minusgrader utomhus) och sedan skall jag fortsätta göra adventsfint i bägge lägenheterna. Så är det lite extra mysigt när mamma får komma hem från sjukhuset...


GLAD FÖRSTA ADVENT!

Ledordet denna första adventssöndag är:

URSKILLNINGSFÖRMÅGA

Med en katt innanför tröjan

Philemon älskar att vara innanför min tröja... så nu vet ni varför praktiskt taget alla mina tröjor är så säckiga framtill. Just nu sitter han och tvättar sig, vilket betyder att han snart skall rulla ihop sig och sova... och det är ju bra, för då håller han inte på och älskar med min arm medan jag försöker skriva det här. Belle sover i sängen, troligen rätt trött efter dagens äventyr - vi har varit i Kristinehamn och dels uträttat några viktiga ärenden, dels tittat på djurhemmets nya tomt och dels hälsat på uppe på djurhemmet i Barrliden. Och där finns Thomas, som älskar Belle - och hon älskar honom! Det är hjärtevärmande att se dem tillsammans.

Annars har jag hållit mig hemmavid, eftersom mamma inte mår bra idag. Hon har varit illamående och inte kunnat äta, och det fungerar liksom inte för en diabetiker att hoppa över måltider... särskilt inte som hon också tar många olika mediciner, vilket kräver att magen inte är tom. Jag löste det genom att bjuda på soppa, och sedan bäddade jag ner henne rätt tidigt eftersom hon var så väldigt trött, stackaren. Något restaurangbesök med vännerna i Djurskyddet blev det alltså inte i kväll, och det var visserligen synd men något man måste ta med jämnmod när man lever med sjukdom. Vi får besöka Träslottet vid något annat tillfälle i stället! Det står ju där det står, och vad jag förstår är det ett populärt ställe så det lär inte slå igen.

Nu skall jag ordna lite te åt mig, krypa upp i läderfåtöljen och läsa en stund innan jag också kryper i säng. I morgon hoppas jag kunna ordna med adventspyntet - skall bli mysigt att få upp ljusstakar och stjärnor i fönstren, eftersom det är så mörkt ute större delen av dygnet.

Belle är skendräktig och Philemon är pilsk... puh

När ens hundtik plötsligt blir skendräktig för att hon har "förälskat" sig i ett gosedjur, samtidigt som ens hankatt blir pilsk och vill älska med ens arm i tid och otid, känner man sig lite hjälplös som matte. Jag menar, nog för att jag vet att mina djur har sexuella känslor, och respekterar det - men hur hanterar jag det? Belle tar ut sina känslor på sitt gosedjur, så hon behöver ingen annan hjälp än distraktion när vi promenerar... men Philemon har bestämt sig för att uppvakta min vänstra arm, och det gör rätt ont när han biter "nacktag" i min handled och sedan trampar ivrigt på min arm med klorna ute. Som han gör just nu, medan jag skriver detta. Det blir liksom lite svårt att koncentrera sig, och jag är inte riktigt säker på att texten blir begriplig...?

 

Belles "valp"

Fast det värsta är att Belle piper och gnyr mest hela tiden, samtidigt som Philemon jam-skriker åt mig. Höga ljud är helt enkelt inte "min grej", om man säger så. Det ger mig rejäl huvudvärk och stressar mig. Så jag har försökt hålla mig lite rörligare än vanligt idag. Till att börja med eldade jag upp värme och varmvatten redan på tidiga eftermiddagen, eftersom hemtjänst skulle hjälpa mamma att duscha (det gör de varje torsdag, ibland här hemma och ibland på Amnegården)... och det gjorde jag så bra att jag sedan fick gå ner i källaren och hämta upp en sval t-shirt från torklinan att bära istället för den jag haft tidigare, eftersom det blev för varmt. Puh! Vi brukar aldrig ha mer än max +20 grader i rummen, men nu var det +23... 

Sedan tog jag itu med att röja i mammas vardagsrum, så att där skall kunna julpyntas. Den byrå som hon haft framför fönstret flyttades in till mig, och istället flyttade hennes gamla Singer trampsymaskin in till henne och fick en vacker julduk över sig (själva symaskinen är nedfälld i sybordet när den inte används). Byrån hamnade i ett rum jag just nu använder som förråd - för där symaskinen stod har jag nu placerat en inomhusbur till Belle, som jag inrett med filtar och sedan täckt över så att den blir ett bra ställe för henne att "gömma" sig då husisarna blir för jobbiga för hennes smak. Hon är ju lite smårädd för dem, så hon kan behöva en grotta att dra sig tillbaka i emellanåt. Och där boade hon snabbt in sig med sin "valp":

 

Belle med sin "valp" i nya buren

Fast det tog förstås ett tag innan Philemon insåg att buren inte var hans *skrattar*. Han tog det som självklart att det mysiga "huset" var till för honom, så han gav mig en uppskattande blick som sa att "tack skall du ha - men det hade gått bra med något betydligt mindre, det här är lite stort för mig". Så Belle fick vackert vänta till han lämnade plats åt henne. Undrar dock om de inte snart ligger där tillsammans? 

I morgon hoppas jag vara pigg nog att ta en vända till Odenslunds återvinningsstation med ett antal kassar plast, metall och tidningar samt en säck brännbart. Sedan åker troligen mamma och jag till Kristinehamn... jag är nyfiken på hur arbetet artar sig med Djurskyddets tomt på Stampbrogatan, och på kvällen är det "julmiddag" för medlemmarna i restaurangen Träslottet. Skall bli mycket trevligt, tycker vi!

Kan någon fatta att det är första advent på söndag?!?


Om nu en pensionär kan vara sjukskriven...

Jag är pensionär sedan ett antal år tillbaka p.g.a. min frekventa migrän och ett antal övriga hälsoproblem jag har, som styr min vardag och ställer villkor för hur mycket jag orkar varje dag. Vilket i regel är betydligt mindre än jag vill, redan i vanliga fall. Sedan jag praktiskt taget säckade ihop i förra veckan, är det ännu mindre. Men jag tiggde i alla fall till mig av läkaren att få köra till Stockholm nu i lördags (ihop med Björn som jobbar på djurhemmet sedan arton år tillbaka) och delta i Djurskyddet Sveriges endagskurs i bl.a. kattens beteende och problem som kan uppstå då flera katter vistas i ett begränsat utrymme (som t.ex. på djurhem), lagar och regler som styr driften av ett djurhem samt smittskyddsregler.  Det var mycket intressant och lärorikt, och det enda som antydde att jag inte mådde bra var att jag inte var särdeles social trots att jag där hade chansen att knyta kontakter med människor från andra djurhem. Det är inte likt mig...!

Sedan jag kom hem har jag försökt acceptera faktum och bete mig som en sjukskriven. För det är väl på sätt och vis det jag är just nu, så mycket man nu kan beteckna sig som sådan när man är pensionerad. Kroppen hjälper (?) mig på traven genom att jag är ofattbart trött, och skulle jag försöka glömma bort att jag måste ta det lugnt får jag genast en signal från min kropp att jag inte mår bra. Som idag, när jag fick två myggbett på högerhanden. Ja, vi har mygg, inomhus - de kom in med veden och vaknar av värmen inomhus. Och eftersom jag inte trott att jag skulle bli myggbiten, slutade jag för flera månader sedan att äta min allergimedicin. Vilket nu har resulterat i att jag har två gigantiska, fasansfullt kliande illröda märken precis över knogarna. Vardera är av en femkronas storlek, och det kanske var just storleken som först förvillade mig. Jag tänkte att jag hade kommit emot något jag inte tål... och det har jag ju, på sätt och vis, även om det väl var myggen som kom emot mig och inte tvärtom *ler snett*. Nog märker jag av mitt överbelastade immunförsvar, allt!

Migrän har jag också haft, till och från... men det värsta är den här tröttheten. Mina dagar blir inte normallånga, kan jag lugnt säga. Lyckligtvis har jag just nu inte så mycket att göra i föreningen - det har äntligen lugnat ner sig på den fronten för mig, eftersom vi nu kommer att kunna återgå till en mer normal frekvens styrelsemöten. Ända sedan i våras har vi i styrelsen setts betydligt oftare, inte minst de senaste månaderna, och allt vi gjort har varit omgärdat med sekretess... men nu är det officiellt, och jag kan med stolthet berätta att vi skall bygga ett nytt djurhem! *lycklig* Det vi haft i alla år har varit inrymt i ett gammalt, i stort sett rivningsfärdigt tvåvåningshus där precis allt har fått trängas ihop på cirka 70 kvm, men nu får vi ett praktiskt taget sprillans nytt enplanshus med 278 kvm till vårt förfogande och kan äntligen ge plats åt inte bara djurhemmet utan också annan föreningsverksamhet. För mig känns det som att vi skriver föreningshistoria och jag är så stolt över att få vara med och skapa detta, även om min del i det hela mest handlar om skrivarbeten och lite grand efterforskning av sådant vi behöver veta för att göra rätt... men som vår fantastiska ordförande Sangrid säger, gör var och en nytta på sitt sätt och utifrån sina förutsättningar. Dessutom är det ju tillsammans vi skapar det här, och det var och en gör är pusselbitar i en stor helhet. En helhet som blir Djurskyddet Kristinehamns Hus (eller vad det nu kan tänkas få för namn, så långt har vi inte kommit än). 

När det blir dags att inreda det nya huset, vill jag försöka vara med och göra mig nyttig med t.ex. målning, snickrande av burar eller bärande av saker m.m. Till dess skall jag nog vara återställd och redo att kavla upp ärmarna! Men nu ligger jag lågt, håller mig ur vägen för dem som kan jobbet bättre och avvaktar. Samt jobbar på att bli frisk igen, ja, så frisk jag kan bli i alla fall. Sover mycket, gör bara det jag absolut måste (som att elda, tvätta, laga mat och ta hand om djuren) och ägnar resten av tiden åt att gå promenader med Belle, läsa böcker, lösa korsord och någon enstaka gång titta på TV tillsammans med mamma. Jag skall sakta men säkert börja "julstäda" också... en månad har jag på mig att få det fint innan våra gäster kommer, så det borde gå bra. Faktum är att jag t.o.m. har planer på att endera dagen baka, något jag praktiskt taget aldrig gör. Dock inte sådant som pepparkakor eller lussebullar, för det gör andra betydligt bättre (och dessutom billigare). Nå, vi får se om - och vad - det blir!

Vad är egentligen framsteg?

Sveriges Television har startat andra säsongen av den intressanta serien "Historieätarna" och andra avsnittet, som sändes i kväll, handlade om 1960-talet. Det kändes som en resa tillbaka till min barndom, eftersom jag är född 1964 och kände igen så mycket: kläderna, möblerna, hur folk uppträdde o.s.v. Men samtidigt fick det mig att fundera kring det som ansågs som framsteg på den tiden, jämfört med vad som kallas framsteg idag. När jag  var barn fascinerades jag av hissar och rulltrappor, mina föräldrar fick sitt första kontokort (det hette K-Kort, minns jag) och lite senare bankcheckar, man betalade räkningarna på posten en gång i månaden (de som hade gott om pengar gick nog till banken i stället) och hade sopnedkast utanför sin ytterdörr i trapphuset. Där slängde man förstås allt skräp i en enda påse... miljöhänsyn handlade om att spara el, inte skräpa ner i naturen ("Håll Sverige rent"-kampanjen syntes överallt), inte spruta DDT (särskilt inte på åkrar och banvallar) och att tänka på de försurade vattnen.

De  flesta av mina kamraters mammor var hemma under barnens skolår, eller så jobbade de deltid för att vara hemma när barnen gick till skolan på morgonen och när de kom hem på eftermiddagen. Papporna jobbade heltid. Fast vi var lite annorlunda i min familj, eftersom jag och mina syskon hade hemmapappa! Det berodde förstås på att pappa var handikappad och inte kunde jobba, vilket innebar att mamma istället fick försörja familjen med att arbeta heltid.

Idag finns det inga postkontor, utan post- och bankärenden utförs i matvarubutiken. Precis som man gjorde när mamma var barn! Miljöhänsyn tas överallt och i alla sammanhang... och de förut så bekväma sopnedkasten existerar inte längre, vad jag vet, utan man sorterar alla sina sopor och bär iväg dem till en återvinningsstation där den placeras i olika fack för olika saker. Folk skräpar dock tyvärr fortfarande ner i naturen, så kampanjen fungerade tydligen inte. Kontokorten har blivit bank- eller kreditkort, och på de flesta ställen där man handlar går det inte längre att använda kontanter. Eller åtminstone blir det krångligt för alla parter. Hissar och rulltrappor finns precis överallt, dels för att alla alltid har så bråttom och dels för att göra de offentliga miljöerna tillgängliga för handikappade. 

En sak har blivit väldigt annorlunda sedan jag var barn. Då skulle man vara solidarisk, ställa upp för varandra och för de svältande människorna i tredje världen. Det demonstrerades mycket mot krig, orättvisor och förtryck. Idag skall man satsa på sig själv, använda sina pengar på lyxkonsumtion och blunda för eländet i världen så mycket man kan. Det som förut handlade om att ta ansvar för andra har idag kommit att vändas till att var och en tar hand om sig själv... och kan man inte det, skall staten göra det - inte ens medmänniskor. För någonstans på vägen har vi tappat känslan av att staten består av oss, av alla som bor i landet. Det är i.o.f.s. ingen ny känsla, för så har det nog varit i flera decennier... det nya är väl att många människor idag anser att statskassan skall användas till dem som redan har vad de behöver, om jag skall spetsa till det lite. Inte för att hjälpa dem som inte har. Ändå borde det vara lättare att låta skatterna gå just till behövande idag, eftersom mycket som staten och kommunerna gjorde förut numera görs av oss själva... som sopsorteringen, t.ex. Och post- och bankärenden. Mitt närmaste Nordea-kontor ligger numera i Skövde, åtta mil härifrån... och de vill helst inte ha besök av mig, utan förväntar sig att jag skall göra mina ärenden via Internet. Precis som posten inte vill frakta mina brev längre, utan tycker att jag skall skriva e-post. 

Nordea, förresten... när jag var barn hette de PK-banken (Post- och Kreditbanken). Sedan bytte de namn till Nordbanken, för hur lång tid minns jag inte nu. Och det som var Posten bytte namn till Postens servicekontor innan de helt lade ner och lät livsmedelsbutikerna ta över uppgifterna. Det är som att varken post eller bank vill ha livs levande kunder, utan föredrar att hantera oss som siffror i datorer. Tala om science fiction... hallå, familjen Jetson - er tid har kommit nu!

Nej, jag är inte nostalgisk och jag längtar inte tillbaka till 60-talet. Det är mycket som har blivit bättre sedan dess, särskilt för kvinnor. Men jag saknar solidariteten... och att få prata med riktiga människor när jag behöver hjälp med saker och ting.

Äldre inlägg