Visar inlägg från oktober 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Bara så länge man måste

I förrgår kände jag att jag inte längre höll ihop... att den senaste tidens händelser hade tagit sin tribut. Bara en timme senare ringde mamma och berättade att hon skulle bli utskriven dagen efter. Hur kommer det sig att man faktiskt klarar det man måste men inte mer? Nu kunde jag "överleva" den sista dagen genom att ägna mig åt egensjälavård, d.v.s. ta en lång, skön promenad med Belle i skogen, tvätta och elda upp värme i huset. Pannrummet och tvättstugan utgör två av mina reträttplatser, skulle man kunna säga... när jag sysslar med den sortens plikter, vilar jag både mentalt och själsligt medan händerna är aktiva. Och igår hämtade jag hem mamma från sjukhuset i Mariestad. Nu får hon sin resterande behandling - avvätskning och medicinsk fotvård - av hemsjukvården istället, och jag tror att vi alla tycker att det är en bra lösning. Och gissa om djuren blev lyckliga! Flocken är liksom inte komplett utan gammelmatte...

Nu i kväll har jag varit på styrelsemöte i föreningen, och på söndag håller vi medlemsmöte. Men sedan lugnar det ned sig för min del, åtminstone ett tag, och den tiden tänker jag ta vara på. Vila mycket, sköta hushållet, promenera i skogen med Belle, läsa böcker och umgås med mamma. Känns skönt att ha detta att se fram emot!

Skönt att få prata bort en stund

Hela natten till idag och större delen av dagen har det ösregnat, så Belle och jag har tyvärr måst avstå från vår dagliga skogspromenad. Istället åkte vi på eftermiddagen bort till Tina och Tore, där vi bjöds på fika (jag drack gott te, Belle fick lite glass) och pratade bort någon timme. Eller om det var två, kanske. Skönt var det i alla fall! Tina vill hjälpa mig med att renovera mitt sovrum och frågade om jag litar tillräckligt på henne för att låta henne välja golv och tapeter - och jag sa att jag tycker att det skall bli enbart spännande att se vad hon väljer. Tänk att man har så fina vänner! Jag tror att om mitt sovrum blir iordninggjort, så att jag faktiskt kan använda det och inte längre behöver sova i vardagsrummet, kommer det att bli mindre stökigt här hemma... jag behöver inte ha allting på en liten yta, utan kan låta var sak få sin egen plats igen. Vore underbart! Dessutom blir vardagsrummet mer lättstädat när det inte står säng, sängbord och annat som egentligen hör till ett sovrum här inne... ja, jag kan t.o.m. ta in laptopen och ha den på sekretärskivan, så att vi kan ta bort skrivbordet härifrån. Så mycket mer plats vi skulle få här! *drömmer*

Tina blev glad för alla kantarellerna jag presentade henne med, och nickade ivrigt när jag frågade om hon vill ha mer svamp. Det gläder mig också, för jag plockar gärna men har inte mer plats i frysen... och tänk, hon lånar mig sin svamptork att använda tills jag kan köpa en egen! Vänner har rapporterat om att det börjat dyka upp stolt fjällskivling, Karl Johan m.m. igen, så jag hoppas kunna skörda en hel del åt Tina och hennes make nu framöver. Känns så bra att kunna göra något för dem, som gör så mycket för oss...

Efter besöket hos Tina fortsatte jag till Mariestads sjukhus och hälsade på mamma, Torsten och Maj-Britt (hon som vakar hos sin man). Till Maj-Britt hade jag med ekologiska bananer, för det hade hon bett om, och så kollade jag om Torsten behövde fler päron. Mamma fick nöja sig med kramar och att jag pysslade om hennes fötter *skrattar*. 

Nu tvättar jag (d.v.s. min tvättmaskin) kläder, medan Belle ligger och sover inuti madrass-fodralet och Philemon sitter här i famnen på mig och kurrar. Jag har precis klippt hans klor, och tänk, han låg alldeles still på rygg i min famn hela tiden! I vanliga fall ormar sig katterna som om smörklickar i en het stekpanna när jag försöker sköta deras tassikyr... men han tyckte kanske själv att det var skönt att få klorna klippta, för jag såg tidigare idag att han fastnade i klöspelaren med en tass och fick tricksa lite innan han lossnade. Misstänker att husisarna också behöver tassikyr, och Jenny och Majsan klarar jag själv... men Rafael och Sixten behöver lugnande för att låta någon ta i deras tassar, så dem får jag beställa tid hos Olle för.

Charles de Foucauld

Den katolske prästen Charles de Foucauld, som grundade orden Jesu små bröder/systrar, lät hela sitt liv baseras på principen att man bara kan missionera kristendom genom att vara en kristen. Ord förändrar sällan människors liv, men ett kristet handlingssätt kan bli både en hjälp och ett föredöme... och jag tror fullt och fast på detta, vilket är en av anledningarna till att jag inte vill missionera genom att knacka dörr eller på annat sätt försöka övertala folk att tro på Gud. Det enda sättet att vara sann på är att leva sin tro och låta det bli ens argument i frågan.

Idag var jag tillbaka hos mamma på sjukhuset. Jag har inte bloggat om det, men sedan i början på veckan befinner hon sig på medicinavdelningen på Mariestads sjukhus, eftersom man på KSS beslöt att avvätskningen måste gå mycket långsamt för att inte slita för mycket på hennes njurar. Och vi blev glada, förstås, eftersom det är mycket lättare för mig att besöka henne i Mariestad än i Skövde... så jag har faktiskt varit där fyra gånger nu. Förutom mamma ligger även vår släkting Torsten på samma avdelning, och dessutom har mamma blivit god vän med en äldre dam som vakar hos sin döende make... hon sitter lika troget vid hans sida som mamma gjorde vid pappas, och det syns att hon sörjer att förlora honom så de har förmodligen mycket starka band sinsemellan. Så när jag var där idag frågade jag om jag kan göra något för henne... och hennes svar var att hennes största rädsla är vad som skall hända när maken är borta, för hon har ingen släkt och inga vänner. Varpå mamma och jag tittade på varandra, varefter vi med en mun sa att "du har oss". Då brast hon i gråt och kramade om oss båda, en efter en... och jag tänkte på Charles de Foucauld - det är genom att vara en medmänniska som man förstår vad Gud handlar om.

Jakt- och reflextider

Igår startade älgjakten, och nu går det inte längre att promenera i de skogar Belle och jag trivs bäst i... de stora skogarna, där man kan gå i timmar utan att stöta på en människa. Vi försökte besöka en av dem igår, den där det den här hösten har växt så otroligt mycket kantareller, men när vi svängde av 26:an (Inlandsvägen) vid Askevik - skogen ligger inte där, men det är en bra avtagsväg för att komma dit, mer säger jag inte  ;-) - möttes vi av den här skylten:

 


Och då var det bara att vända, förstås. Den lilla promenad vi fick, tog vi nästan ute vid vägen där vi inte behöver riskera att möta jaktlag... de kan ju knappast stressa ut älgarna på 26:an, som är så hårt trafikerad, tänker jag.

Idag valde vi istället att besöka två skogsavsnitt där vi vet att det inte kan ske någon jakt, den första (bortom Nunnestad) därför att den är omgiven av bebyggelse (så det är en rätt liten skog) och den andra (mellan Gullspång och Skagersvik) därför att både Scouterna och Friluftsfrämjandet använder den skogen. Idag vimlade det av förskolebarn där, fast bara på stigarna (och givetvis i sällskap av vuxna) så Belle och jag kunde gå för oss själva inne i granskogen. Och där fanns kantareller! Tänk att man blir så GLAD av sådana här syner:

 


En dryg liter fick vi ihop på några timmar, vilket jag tycker är rätt bra med tanke på att vi var i en skog där det går mycket folk och det dessutom varit flera frostnätter på sistone. Och att vi mötte en annan svampplockare på ett ställe... fast när jag såg att den gamle mannen hade ena handen full av kantareller vände vi och gick åt ett annat håll för att inte förstöra utflykten för honom. Skogen är till för oss alla, och vi skall givetvis dela dess gåvor broderligt. Dessutom tror jag att många är som jag - söker upp skogens enskildhet för att vila själen... och då skall vi inte störa varandra

Fast jag tog faktiskt tillfället i akt att undervisa de där barnen lite grand om vikten av att bära reflexer så här års, eftersom de blev så fascinerade av att se en hund ha reflexväst på sig:

 


Resten av dagen har jag försökt göra lite nytta här hemma: tvättar, eldar upp värme, städar lite smått. Mamma och jag har pratat i telefon ett par gånger och hon mår rätt så bra, efter omständigheterna... men hon lär bli kvar på sjukhuset åtminstone ett par tre dagar till, för de har inte kommit någon vart med avvätskningen ännu eftersom de varit tvungna att "skölja" hennes inre organ i flera omgångar efter ett par undersökningar då de har använt kontrastmedel. Särskilt njurarna tar visst ordentligt med stryk av kontrast, så man måste tydligen "tvätta" dem flera gånger efteråt med dropp... tänk, vad man lär sig! Så i stället för att tömma mamma på vätska har de varit tvungna att fylla på, paradoxalt nog. Nåja, hon har det bra på avdelningen (66:an, en lungmedicinsk avdelning på våningen ovanför njur-avdelningen)... personalen är tydligen väldigt omtänksam och pysslig, så hon passar på att vila och ha det bra.

Nu skall jag fixa lite te, lägga på mer ved i pannan och kanske spela ett spel innan sängdags.

Nobeltankar i en migränhjärna

Jag har legat i migrän i tre dygn, nästan fyra, men det innebär inte att jag har sovit hela den tiden... emellan varven har jag bara legat och försökt hålla huvudet så stilla som möjligt. Och då och då har jag, trots omständigheterna, måst ta mig ur sängen för att mata djuren. Gud ske lov att Belle kan använda Philemons sandlåda när jag inte klarar av att ta ut henne på promenader! På det viset har hon klarat den här krisen riktigt bra, min lillvoffsa. 

När jag ändå varit uppe, har jag snabbkollat nyheterna och mejlen för att hålla mig a jour med det viktigaste. Så jag vet vilka som fått fredspriset, litteraturpriset och ekonomipriset i alla fall. Och det verkar vara bra folk, vilket gläder mig! Nobelpristagarna och deras ämnen är engagerande och ofta väldigt spännande, så dem brukar jag vilja veta mer om. Och jag tycker att talen under Nobelmiddagen är kvällens höjdpunkt, så dem ser jag fram emot!

När jag slutligen kom ur sängen framåt kvällen idag, försökte jag ta med Belle på en skogs-promenad för att lufta skallen... men det första vi snubblade på när vi kom till favoritskogen var en stor skylt med orden "Här pågår älgjakt med hund" - så vi fick hålla oss i utkanten och bara ta en kortare vända utmed en farbar stig. Sedan fortsatte vi till Skövde, eftersom jag ville träffa mamma åtminstone en liten stund. Medan jag har legat migränisk i min säng, har hon nämligen legat på sjukhuset! Först på MAVA och sedan på avdelning 66, som jag idag upptäckte är en lungmedicinsk avdelning - där har hon aldrig legat förut. Den här gången har hon drabbats av en stark, men inte migränisk, huvudvärk och dessutom samlat på sig så mycket vätska att de måste ta avvätskningen i omgångar... jag misstänker att njurarna börjar ge upp, och att dialys-starten inte är långt borta nu. Hur som helst var det underbart att se henne och hon blev överlycklig att jag kom... och även om jag inte kunde stanna länge, eftersom jag hade Belle i bilen, hann vi i alla fall fika och prata en stund. Det kändes bra, och jag mådde betydligt bättre när jag körde hem än jag gjort på rätt länge.

Äldre inlägg

Nyare inlägg