Visar inlägg från oktober 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Idag är det Halloween

Jag har äntligen börjat tillägna mig en egenskap som jag alltid beundrat hos några av mina närmaste vänner, bl.a. vår kyrkas biskop Sten-Bertil: att se saker från andra hållet. D.v.s. inte automatiskt inta sitt gamla invanda perspektiv, utan försöka förstå det man betraktar ur helt nya synvinklar.

Det är Halloween idag, och som kristen har jag alltid känt mig obekväm till mods inför detta firande eftersom det i sin värsta form handlar om vidskepelse, skräck och mörker och i sin lindrigaste ett världsligt tiggande av godsaker under hot om repressalier om man inte ger med sig. Alltså, långt, långt ifrån det kristna budskapet om att den kommande helgen fira Alla Helgons dag (lördagen) då vi hedrar våra historiska bibliska och kyrkliga förebilder och Alla Själars dag (söndagen) då vi hedrar alla dem som gått före oss in i det Eviga Livet. 

Men idag, när jag på Facebook betraktade den ena bilden efter den andra av barn utklädda i de mest häpnadsväckande dräkter, slog mig en helt ny tanke. Halloween är en viktig dag för barnen! När jag var liten fanns Barnens Dag och den dagen firas vad jag förstår fortfarande i framför allt asiatiska länder. Vi svenska barn kunde glädja oss åt en hel dag i barnets tecken med nöjesfält, karnevalståg, godis, ballonger och annat festligt... och vi älskade det! Men det är länge sedan jag var barn, och det var evigheter sedan jag hörde talas om något Barnens Dag-firande i Sverige... det är som om de enda fester barnen har kvar är julafton och sina födelsedagar. Varför det? Så nu har jag bestämt mig för att gilla Halloween - för det har gett barnen en egen dag att ha riktigt roligt på. Och skulle det ringa på dörren, och jag finner små monster på trappan, skall de få det godis jag köpt åt mig själv (det är inte mycket, för som diabetiker skall jag ju inte äta godis, men i alla fall)... det är de värda.

Hjälpen behöver komma utifrån

Jag funderar vidare på Maj-Britts och Gustavs situation och på mina egna erfarenheter av en nästan identisk upplevelse. Idag ringde Maj-Britt glädjestrålande till oss och berättade att hennes man fått hjälp med andningen - läkaren ordnade med både det ena och det andra under morgonens rond. Det får mig att undra vad som förorsakade tvärvändningen... hade personalen berättat för honom att en utomstående med Maj-Britts tillstånd lagt sig i vården och börjat ställa både frågor och krav? Eller hade han helt enkelt funderat själv och insett det otillräckliga i den tidigare behandlingen? Det spelar ingen som helst roll om mitt inhopp i situationen varit den förändrande faktorn - det viktiga är praktiskt taget aldrig vem som gör något, bara att det blir gjort. Och resultatet hade blivit fantastiskt: Gustav hade fått aptit, varit piggare som vaken och mycket lugnare när han sov. Vilket också hade givit Maj-Britt möjligheten att sova flera timmar i sträck, för första gången på mycket länge. 

För människor i den här situationen måste hjälpen i regel komma utifrån. De som befinner sig mitt i det känslomässiga kaos som både patient och vakande anhöriga upplever, har varken orken eller svängrummet att agera. Den anhöriga sover dåligt, äter dåligt, lever inte sitt eget liv utan befinner sig i ett slags limbo, bunden vid patientens säng. Hon/han kommer ingenstans och använder sin lilla energirest åt att ordna det lilla möjliga åt patienten - vatten, mat som fungerar för patienten att äta, en extra kudde här eller där för att göra sängen mer bekväm,  massage av ett värkande ben eller ryggen, som blivit stel och öm av allt hostande... men att slåss för sina rättigheter är för mycket begärt, den hjälpen behöver komma från andra. 

Familj, släkt och vänner har ingen aning om hur viktiga de är när livet ser ut på det här sättet! De ringer underbart medkännande samtal, kommer på ovärderliga besök, kanske har med sig frukt, godis, blommor eller en liten present... men vad de egentligen skulle behöva göra är att ta vid där den sjukes vakande anhörigs tid, krafter och möjligheter sinar. Hur är det hemma medan bägge bor i ett litet sjukrum någon annanstans? Behöver deras bostad städas? Ligger räkningar och väntar på någons uppmärksamhet? Behövs det ordnas med ved/pellets/olja, gräsklippning eller något annat handfast? Håller paret på att missa en besiktningstid för bilen? Eller - som i det här fallet - behöver någon  jaga vårdfolk och andra ansvariga på telefon för att rätta till begångna misstag, missförstånd eller rena dumheter? Dra i trådar? Använda nyttiga kontakter? Ja, det är besvärligt och det kräver mycket - tid, kanske resande (som kostar pengar), ork. Men vi ingår faktiskt i varandras sociala nät, och vi har på sätt och vis ett slags medmänsklig skyldighet att inte bara se till oss själva. Människor i nöd behöver och förtjänar hjälp, här och nu. Annars återvänder paret till ett liv i  kaos, där allting fallit samman medan de själva kämpat för överlevnad på sjukhuset. Det har de inte ork till och klarar inte av att tackla. Livet väntar inte bara för att man inte har tid med det.

Slutligen vill jag betona att jag nu inte riktar mig till någon särskild, utan till alla som finns i någon annans sociala nätverk. Läs nu för Guds skull inte in något klander i mina ord, för de är inte skrivna så! Och jag vet mycket väl att varje människa har sitt eget liv att leva, sina egna problem att slåss mot, sitt arbete och sin familj m.m. att ta hand om. Tiden vill inte räcka till, hur väl man än vill. Vad jag säga är inte att vi alla har en  moralisk skyldighet att slänga allt vi har för händer och komma störtande... bara att fler borde reflektera över om det kanske finns något just man själv är bra på, som kan hjälpa människor som behöver oss. Det var därför jag ingrep för Maj-Britt och Gustav -  jag vet hur man gör, hur vården ser ut och fungerar, jag har den anhöriges erfarenhet och perspektiv som hjälper mig att hitta lösningar på den här sortens problem. Med andra ord: jag besatt rätt resurser för just detta. Och så är det för oss alla: vi besitter allihop resurser som kan göra stor skillnad för den som sitter fast i ett litet sjukrum någonstans i vårt avlånga land.

En mycket liten värld

Idag besökte mamma och jag medicinavdelningen på Mariestads sjukhus, eller rättare sagt, vi besökte först Maj-Britt som vakar hos sin make Gustav och sedan vår släkting Torsten. Maj-Britt bor hos sin man i hans sjukrum, personalen har ställt in en säng åt henne där och medan vi satt och fikade hos dem vandrade tankarna tillbaka till alla de gånger mamma bott så där hos pappa när han låg på sjukhus... det nedsläckta takljuset, smålampor riktade mot golvet eller in i hörnen för att inte störa den sovande patienten, diverse tillhörigheter för-varade där de får plats (oftast i plastkassar på stolar eller under anhörigsängen), sängbordet fullt med muggar och mediciner, böcker i en trave någonstans där den inte står i vägen men går att nå från anhörigsängen... när man vakar hos en svårt sjuk människa, någon som står en nära och man inte vill gå ifrån, blir ens värld väldigt liten. Hela ens liv skall plötsligt levas inom de fyra väggar som utgör sjuksalen, ofta ett litet rum som egentligen inte har den plats för två sängar som behövs under de här dagarna, veckorna, månaderna... och den anhörige känner sig alltid i vägen, alltid redo att pressa sig mot väggen eller tillfälligt lämna rummet när personalen behöver sköta sina uppgifter kring sjuksängen. Ibland står den anhörige vid fönstret och tittar ut i en omvärld som tycks fortsätta som om ingenting hade hänt... men inne i sjuksalen är det smärtsamt tyst och stilla, man lyssnar till den sjukes andhämtning och önskar att man fick ta dennes plats bara för att man känner sig så förtvivlat hjälplös och otillräcklig. 

Både mamma och jag vet hur Maj-Britt mår, vad hon känner, tänker och går igenom, och vi vill försöka finnas där för henne så mycket vi klarar själva. Jag pratade med henne om hur viktigt det är att hon äter, att jag vet att hon inte har kontakt med sina kroppssignaler just nu men att de finns där och att hon inte får negligera sina basala behov... men också att jag vet att det är lätt sagt, men oerhört svårt att ta till sig. Man får tunnelseende av att vaka hos en sjuk anhörig - hela ens väsen är så inriktat på den sjuke att man faktiskt tappar bort sig själv eller åtminstone skjuter upp sina egna behov, lägger dem på is. Och man har bara ork för just precis detta att finnas vid den sjukes sida... allt annat tar mer energi än man har. Så jag bad henne om tillstånd att få tala med personalen om saker jag såg, som Maj-Britt inte orkar slåss för... som t.ex. att Gustav har svårt med andningen, men inte får syrgas därför att läkaren inte vill slösa resurser på en döende. Nej, det är inte utsagt, det som sagts är att "doktorn har bestämt så" och att "han blir mycket arg om man bryter mot hans ordi-nationer". Och detta skall man behöva möta i 2000-talets svenska vård! Men doktorn har också sina överordnade, och jag tänker inte låta Maj-Britt sitta där och räkna sin makes kämpande andetag... jag har de krafter hon saknar, och dessutom kontakter som jag kan vända mig till för att få råd hur jag skall göra för att hjälpa de här människorna. När pappa var döende, snålades det inte på resurserna - tvärtom. Han fick precis vad han behövde, vad det än var, just för att de inte behövde tänka på långsiktiga hälsokonsekvenser för honom... Gustav skall ha samma rättigheter, och jag tänker se till att han får dem. Inte bara för hans skull, utan också för Maj-Britt. Hon sitter där ensam i sin lilla värld som består av ett trångt sjukrum och vakar hos sin älskade man...

Två månader kvar till jul

Vare sig man vill bli påmind om det eller inte, så är det två månader kvar till jul. Och det syns, framför allt i kataloger och butiker. Förr brukade jag reta mig på att särskilt affärerna "tjuvstartade" julen så långt i förväg, men på sistone har jag tänkt annorlunda... ju tidigare man börjar planera och genomföra sina julplaner, desto mindre borde man behöva stressa. För december, årets förmodligen stressigaste månad, är ju egentligen vikt för motsatsen - reträtt, lugn, besinning, andligt inåtblickande m.m. De fyra veckorna före julhelgen är en fastetid. Nu märks det inte särskilt väl bland folk i gemen - de inte bara stressar värre än någonsin, utan de frossar också i julbord, julfester och andra uppskruvade aktiviteter som skapar motsatsen till det lugn och utrymme för reflektion som adventstiden är tänkt för. Men om vi klarar av julförberedelserna redan nu, kanske vi kan unna oss lite lugn och ro i december? Eller ger det bara människor ännu fler dagar att använda till allt från brådska till ren panik?

I slutet av den kommande veckan är det Halloween - också det ett rätt upphaussat firande, därtill lite extra stressigt eftersom folk egentligen har ganska dimmiga uppfattningar om vad det är man firar och varför. För svenskar kanske Halloweenfirandet kommit att bli så populärt bara för att det lyser upp höstmörkret med en extra fest? Jag som kristen firar ju Alla Helgons Dag och Alla Själars Dag kommande helg (alltså inte den här, utan nästa)... och det är knappast ett festtillfälle utan ännu en av de där tidpunkterna på året då man ges chansen att ägna sin själ och ande lite extra uppmärksamhet en stund. En tid för stillhet och eftertanke, alltså. Än en gång motsatsen till vad de flesta människor använder den till. Å andra sidan måste varje individ själv forma sin verklighet och utgå från vad som känns rätt för den personen. Inte bara för stunden, utan i djupet av sitt hjärta. Frågan är väl om folk ger sig själva den möjligheten? Eller är vår oro inför höstmörkret, kylan och den långa tid av vinter vi har framför oss så stark att bara festens starka intryck rår på den? Det tål att tänka på.

Kan man hoppas att det varar?

Från superstress till nästan kav lugn... gårkvällens styrelsemöte var oerhört intensivt, eftersom vi skulle "wrap things up" inför medlemsmötet på söndag (d.v.s. i övermorgon) och dessutom blev hemresan lite äventyrlig p.g.a. blåst, hårt ösregn och massor av vatten på vägen. Så när jag kom hem var jag nog lite stirrig och uppe i varv, misstänker jag. Det tog i alla fall lång tid innan jag kunde lägga mig och sova, men sedan sov jag faktiskt ända till lunch idag trots att en strid ström av människor besökte mamma i hennes del av huset - fyra gånger var hemsjukvården här för att ta prover, kolla blodtryck och sockervärden, ge henne intravenös Furix (avvätskning), sköta om hennes fötter m.m. Sedan kommer ju hemtjänsten sina fyra gånger också, eftersom de helt och hållet har tagit över mammas insulinhantering och dessutom ser till att hon äter sina dagliga mål mat ordentligt, tar sina mediciner o.s.v. Jag märkte ingenting medan jag sov, vilket säger en del med tanke på att både Philemon och Belle brukar fara upp ur sängen när de hör mammas dörrklocka ringa...

Nåväl, sedan jag sent omsider kom ur sängen har jag fått en del saker gjorda - men lugnt och med vilopauser mellan. På det viset har jag hunnit storrengöra alla kattlådorna (och golvet i mammas badrum), bära sopor, köra tvättmaskinen, elda och laga långkok. Hittills har det blivit grunden till rotmos (kvällens middag) samt rotsaker att steka i en pyttipanna, och snart skall jag sätta in en köttfärslimpa i ugnen också. Å, och så frostar kylen av sig - tänk, så bekvämt det är med arbeten som praktiskt taget gör sig själva!

Kan man hoppas att sådana här dagar blir fler nu framöver? Jag hinner så mycket mer och orkar med betydligt bättre när jag får ta plikterna i lugn och ro med vila mellan varven...


Äldre inlägg