Visar inlägg från september 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Rachmaninovs andra pianokonsert

Det finns stunder som är mina helt egna. Just nu sitter mamma och sover i min bekväma läsfåtölj, insvept i en varm filt, Belle sover inkrupen under madrassen i sängen (hennes favoritplats när inte jag är i närheten), husisarna har trängt ihop sig i en hög på mammas säng och sover, mätta och belåtna, och Philemon har rullat ihop sig i elementsängen, som just nu är gosigt varm och skön eftersom jag eldar i pannan. Bara jag är vaken, och har passat på att njuta av stunden. Har tänt mina böneljus och rökelse, spelar en CD med mitt absoluta älsklingsstycke - Rachmaninovs andra pianokonsert - och dricker Darjeeling-te... kan det bli bättre?

Sådana här ögonblick har jag tillgång till mina tankar på ett helt annat sätt än vanligt. Och i kväll har jag funderat mycket kring den gångna sommarens flyttplaner, husvisningar, samtal med mäklare och oro kring det ekonomiska. Mamma och jag hade ett långt samtal om de här sakerna igår, och vi är överens om att vi måste börja i rätt ände - med att sälja vårt eget hus. Och det kan vi inte göra förrän jag har storstädat från källare till vind, och vi gjort oss av med allt vi inte skall ha kvar. Efter att ha pratat med mäklare och läst deras information om hur husförsäljningar går till numera, inser jag att ett slitet och ostädat hus inte går att sälja... mäklarna vill "pimpa" rummen, d.v.s. specialdesigna dem så att de ser attraktiva ut för presumtiva köpare, och det går inte här hemma eftersom allt vi kan erbjuda är slitna och färgflagnande köksluckor, tapeter som har börjat släppa här och var, parketter som behöver slipas om och (p.g.a. järnhaltigt vatten) rejält missfärgat porslin i mitt badrum. "Helst skall huset vara tomt när vi börjar jobba med det" sa mäklaren... och modet sjönk inom mig, för vi kan faktiskt inte köpa ett annat hus förrän vi har fått loss pengarna för det här. Huset är ju den enda ekonomiska tillgång vi har.

(Hur kan man komponera så outhärdligt vacker och känslosam musik som det här stycket?)

Så igår tog mamma och jag beslutet att inte vare sig gå vidare med försäljningen eller försöka köpa nytt. Istället skall vi renovera det här huset, rum för rum, sakta men säkert. "Vi gör det så fint att vi vill bo kvar!" sa vi till varandra. Och jag tror att vi båda tyckte att det kändes bra. Huset förblir för stort för oss, och i längden kommer vi inte att rå med det... men om vi får ordning på rummen i övervåningen och stänger till dem, för att bara öppna dem när vi har gäster, kräver de inte så mycket tillsyn. Och så koncentrerar vi oss på bottenvåningen - rustar upp mitt badrum, fixar köksluckorna (bäst blir att måla om dem), tapetserar och målar alla rummen... det tar flera år, men vi bör nog ändå inte göra något annat förrän också min skuldsanering är avklarad. Och kanske det inte är så monstruöst svårt som jag inbillar mig att få ordning på huset? Om jag tar det i små, små steg. Och mamma peppar mig, så att jag inte tappar sugen. Det är i alla fall värt försöket!

Hösten är här på allvar

I natt kom frosten och tog bl.a. våra potatisplantor. Men de hade gjort sitt, och när mamma och jag under eftermiddagen grävde upp planteringen (vi har odlat groddad King Edward i en tvåvånings pallkrage) fick vi ihop nästan 5 kg fin potatis, som jag nu har tvättat och lagt att torka innan den hamnar i mörk förvaring. Det låter kanske inte mycket, men med tanke på att vi hade så lite plats att odla på tycker vi att resultatet blev mycket bra! Och vi hade förstås ändå inte mäktat med någon större plantering... fast nog drömmer vi nog om att ha ett riktigt potatisland, eftersom vi båda älskar potatis i alla former *ler stort*

 

Annars är dagens riktigt stora nyhet att kronofogden ringde till mamma i förmiddags och berättade att de har beslutat avsluta hennes skuldsanering, eftersom hennes vårdkostnader är så stora att det inte finns något utrymme i hennes ekonomi för annat sedan hon betalat sina boendekostnader. Det tog flera timmar för mamma att riktigt inse vad det där samtalet betyder: att hon för första gången i sitt liv är helt skuldfri! För bostadslånen räknas inte, eftersom de ju motsvarar hyran om hon hade bott i lägenhet... och sådant är inte en skuld utan en levnadsomkostnad. 

Själv är jag både glad och ledsen över beskedet. Det är fantastiskt att mamma slipper resten av sin skuldsanering och får en tusenlapp mer i månaden till annat... men det är sorgligt att hon behövde bli nästan 72 år gammal innan hon fick uppleva det! Om ni förstår hur jag tänker. Hur många människor lever hela sina liv utan att kunna unna sig så mycket som en glass då och då? Det är nog betydligt fler än vi tror.

Fler bra saker har hänt idag: killarna från Kooperativet Laxen har varit här och hjälpt oss med att dels ta in all ved (15 kubik) i carporten, där den ligger skyddad till den behövs i pannrummet, och dels klippa gräsmattorna, slänten och dikeskanterna inför trädgårdens vintervila. Får vi nu bara ett par torra, soliga dagar hinner jag räfsa ihop det klipp som inte skall ligga kvar... och sedan återstår bara att ta in utemöbler m.m. så är vi klara med ute-säsongen för den här gången. Känns bra att ha allt sådant gjort nu när frosten anlänt... och pelargonerna trivs nog lika bra på mina fönsterbrädor som i utekrukorna.

I år känner jag inte av samma panik som förra året inför att det blivit höst. Varför vet jag inte riktigt... kanske helt enkelt för att inte så mycket förändras för oss den här gången? Förra året upplevde jag att jag inte hade fått ha sommar färdigt, eller hur jag skall uttrycka det, men i år tänker jag mer på att plocka svamp, vara aktiv inom Djurskyddet och kyrkan samt storstäda huset från källare till vind - i lugn och ro, givetvis. Vi har ved så det bör räcka för hela vinterhalvåret, dessutom, så jag slipper oroa mig för att vi skall frysa. Mamma mår bättre än på länge, tack vare den där speciella pacemakern hon fått, och alla djuren mår bra... med andra ord är utgångsläget bättre i år, och orosmolnen något färre. Det är egentligen bara ekonomin som fortfarande skrämmer mig, men den förändrar sig ju inte med årstiderna...



Viktiga insikter

I två veckors tid har mamma och jag p.g.a. tekniskt fel hos Telia varit utan bredband... och under den perioden hände flera märkliga saker som jag har grunnat mycket på sedan dess. Efter några dagar började jag plötsligt att orka mer och städade både vardagsrummet, köket och hallen på en och samma dag. Jag steg upp tidigare om morgnarna och blev mätt fortare under måltiderna och åt därför mindre än vanligt. Dessutom förändrade sig min bön - blev mindre detaljerad, eftersom jag inte hade tillgång till vare sig Facebook eller nyheter att hämta stoff från, men i gengäld djupare och mer fokuserad. Bara av detta att inte ha världen så tätt inpå mig gjorde jag ett antal hälsovinster för både kropp, själ och ande, och det har förundrat mig storligen. För om frånvaron av Internet och TV kan åstadkomma så stora och så positiva förändringar, hur mår då folk i gemen? Jag menar, när de har tillgång till såväl datorer, smartphones och TV? För åtminstone i Sverige är väl antagligen omkring 90% ständigt uppkopplade mot omvärlden. Blir vi fragmentiserade av detta ständiga brus, detta eviga bombardemang av intryck? Och om det är så, hur skyddar vi våra tankar och känslor från att splittras upp i miljoner delar av allt som tävlar om vår uppmärksamhet?

Det mamma och jag upplevde i vår lilla värld utan intryck utifrån var FRID. Tiden kändes annorlunda, betydligt mer generöst tilltagen eller hur jag skall uttrycka det. Stillheten var påtaglig. Vi mådde bra, sov gott om nätterna och tillgodogjorde oss maten bättre när vi åt. Jag drömde inte mardrömmar... och jag vaknade utvilad, flera timmar tidigare än vanligt.

Redan innan vi fick beskedet att Telia hade löst problemet med tekniken och skulle starta upp bredbandet igen, började jag förbereda mig för återinträdet i världen. Och jag tänkte ut olika strategier som skulle låta mig behålla mina hälsovinster trots att jag gick online igen. Inte för allt i världen ville jag mista vad jag vunnit, men samtidigt finns det sådant med Internet som jag behöver: tillgången till e-post, till exempel, och möjligheten att via bloggar och Facebook hålla koll på hur familj och vänner mår. Men måste man veta det mesta om de flesta precis hela tiden?

Eftersom mamma och jag rätt ofta vistas på Kärnsjukhuset i Skövde, har vi lånekonton på sjukhusbiblioteket, och där hittade jag för några dagar sedan Tomas Sjödins nyaste bok "Det händer när du vilar" (Libris, 2013)... och i den fann jag samma tankegångar som de jag själv odlar. Redan i förordet står följande tänkvärda funderingar: 

"Vilan har hamnat i vanrykte. Vi ursäktar den som vore den en synd. Vi
försvarar den som vore den en brottsling. Och vad värre är, vi hanterar den
som om den vore något vi egentligen klarade oss lika bra utan. Det har gått
så långt att det till och med betraktas som fult att vara trött".

Och i första kapitlet:

"Han [författarens far] dog för tjugofem år sedan och med honom försvann
ett samhälle som idag känns ganska avlägset. Det var före mobilen. Före 
datorerna. Före nästan allt som har besparat oss så mycket tid att vi knappt
hinner leva".

Eftersom jag blev utrangerad ur det aktiva, arbetande samhället redan i 40-årsåldern, har jag varit tvungen att kämpa mig till ett egenvärde utanför den yrkesrelaterade. Det har tagit tid och varit smärtsamt, och jag faller ofta tillbaka i Human Doing-identiteten istället för att rota mig på allvar som Human Being, vilket förnuftsmässigt är det enda rimliga. Delvis beror det på omvärlden, som i sina kontakter med mig alltid vill veta vad jag gör snarare än vem jag är... men delvis beror det på mig själv, för jag är ju ett barn av min tid och den kultur jag lever i formar också mig, precis som den formar alla runt om mig. Hur gärna jag än önskade att det inte vore så, känner jag mig oftast mest tillfredsställd med mig själv när jag åstadkommer något. Trots att det strider mot min fasta övertygelse att jag inte lever för att prestera, utan för att vara

Två händelser har dock äntligen öppnat dörrar mot den verklighet jag vill leva i och där jag mår bra. Den första var att Belle kom in i mitt liv, och med henne skogspromenaderna. Den andra var att vi miste vårt bredband för två veckor sedan. Eller "miste" är väl fel ord, när det visade sig vara en sådan blessing in disguise. För det jag vann är värt mycket mer. Och nu tänker jag inte släppa taget om det igen. Omvärlden må finnas där, men jag tänker inte låta mig dras in i virveln en gång till. I fortsättningen vill jag låta Internet vara ett verktyg istället för en vistelseort.

Tillbaka i vardagen

I vanliga fall älskar jag vardagslivet med sin lugna lunk och någorlunda fasta rutiner. Men det finns saker som tynger, och det gäller att balansera upp dessa med annat som lättar upp. Att komma hem från den härliga svampträffen till räkningar, en trasig tvättmaskin och flera akuta måsten (bl.a. att få ner vattenledningen mellan brunnen och huset på frostfritt djup i marken och att renovera mitt sovrum så att det går att ta hit en mäklare) tar hårt på mitt psyke... igår kväll började migränungarna dyka upp, och idag har jag legat praktiskt taget hela dagen. Men jag måste upp på fötter igen, för de där jobbigheterna försvinner inte för att jag ligger till sängs i migrän - de finns fortfarande kvar när jag lyfter huvudet från kudden, och det enda sättet att verkligen bli av med dem är att ta itu med dem. Så nu försöker jag dra djupa andetag och samla mig inför kraftprovet - gör jag inte det, kommer hösten att bli förfärlig, och det vill jag inte.

Sedan vi kom hem har det tyvärr också regnat ihållande, vilket gjort det omöjligt för Belle och mig att göra några längre promenader. Belle hatar regn och vill helst inte sätta tassen utanför dörren ens, och jag har inte tillräckligt bra skor för att kunna gå i den sortens blöta mark som mossa m.m. bjuder. Nu verkar det dock klarna upp, och i morgon hoppas jag att vi skall kunna ta en liten vända i skogen i alla fall - för det är där jag laddar batterierna allra bäst. När Belle och jag går i skogen finns liksom ingenting annat än just det: Belle, skogen och jag. Det är mycket vilsamt.

Nu i kväll skall jag försöka få så pass ordning på huvudet att jag kan ta bilder av sakerna i en välpackad kartong som vi fick av Inger när vi besökte henne i söndags. De sakerna skall vi auktionera ut på Klosterkatternas blogg  för att samla in pengar till Snuffefonden, som tyvärr ekar rätt tom just nu efter att under en längre tid hjälpt extra många lidande katter (och en hund). Det finns så många fattiga mattar och hussar där ute som älskar sina djur, men som inte mäktar med veterinärräkningarna när pälsklingarna blir sjuka! Lyckligtvis finns det också massor av godhjärtade människor, som på olika sätt försöker fylla kassan och ställa upp för de behövande... folk skänker pengar varenda månad via autogiro, skickar in slantar när de får råd, säljer och håller auktioner... det är oerhört stort, och vi som sköter Snuffefonden är djupt tacksamma. Så mammas och mitt bidrag just den här gången blir att sköta en auktion och stå för fraktkostnaderna - inga saker är stora och tunga, så det blir inte mer än vi klarar av. Förhoppningsvis ger auktionen dock ett litet tillskott i Snuffefondens kassa!

En annan sak jag vill göra är att blåsa liv i Belles blogg, som tyvärr legat i träda alldeles för länge. Men jag får ta en sak i taget.

En underbart svampig helg!

Strax innan jul förra året, lade våra svampvänner Helena och Patrick (inte ett par, men mycket kunniga svampkännare och bosatta på samma ort) ut förslaget om en svampträff i Malmköping första helgen i september 2014. D.v.s. den gångna helgen. Sedan dess har vi sett fram emot denna helg, planerat, drömt och haft roligt när saken diskuterats på FB. Tack vare en okänd välgörare ordnades det en stuga åt mamma och mig så att vi skulle ha råd att delta... och i den stugan har vi tillbringat en härlig helg som verkligen har laddat bådas våra batterier. Eller, ja, vi var ju inte i stugan särskilt mycket under dagarna, förstås... hihi!

Första kvällen, d.v.s. i fredags, träffades hela gänget nere vid stranden på Malmköpings camping. Där fanns också ett hundbad och en fin grillplats, som vi använde flitigt under helgen. Men innan elden drogs igång hölls det ett unikt bröllop - Sigge Svamphund gifte sig med sin älskade Molly i en ceremoni hållen av den trevliga prästen Åsa... det var mycket romantiskt och väldigt hedrande att få närvara!

Sedan hade vi som sagt grillkväll och en mycket glad sådan med mycket prat och skratt. Det kändes som om vi hade känt dessa människor länge, och ändå var allihop nya bekantskaper. Efteråt funderade jag på varför jag kände igen stämningen så väl... men så slog det mig: så här var det på den tiden vi i min familj umgicks mycket med radioamatörer. Kanske är det så att ett "nördigt" intresse för människor samman på ett speciellt sätt?

Lördagen startade med samling på campingens stora parkering - och utrymmet behövdes, för vi var många på plats. Så delades vi upp i två grupper: de som ville hitta "nördsvampar" följde med Patrick till Sparreholms ekhagar medan vi som ville plocka matsvampar hakade på Helena och åkte i kolonn till Sagostigens skogar. Egentligen skulle mamma under tiden ha följt med med Helenas mor för att besöka vackra kyrkor, men tyvärr (för henne, alltså) blev Helenas stackars mor sjuk... så mamma följde med mig och Belle till Sagostigen. Det innebar att vi inte gick med resten av gänget, eftersom de skulle gå långt och jag ville hålla mig i närheten av mamma (hon satt i rullstolen, eftersom hennes ben har börjat vika sig när hon står upp), men det gjorde inget för Belle och jag hittade hur många nya svamparter som helst i den vackra skog som fanns bakom caféet och det tog inte lång stund att fylla min svampkorg med bl.a. rimskivling, fårticka och fjällig taggsvamp. Några kantareller fanns inte, inte heller de två svamparter jag hade sett fram emot att få tag i: stolt fjällskivling och svart trumpetsvamp. Men jag var glad ändå och kände mig mycket nöjd med min skörd.

När gänget kom tillbaka från sin utflykt för att fika, hade jag hunnit genomsöka ett annat skogsparti också. Men sedan fick det vara färdigpromenerat för vår del - både Belle och jag började bli ordentligt trötta efter att ha varit ute i fyra och en halv timme! Så vi tog mamma med oss tillbaka till stugan, där alla tre sov middag ett par timmar för att hämta krafter inför kvällens grillande. Då blev det dessutom lotteri - Helena och Patrick delade ut lotter till oss allihopa och kl. 19 blev det spännande dragning och utdelning av massor av fina vinster. Tänk, jag vann två gånger! Först ett par stickade sockor, som jag blev jätteglad över, och så en stor porslinsflugsvamp att sätta som dekoration t.ex. i en blomkruka... den sistnämnda gav jag mamma, eftersom vi hade lotterna ihop. Resten av kvällen gick till grillad mat, prat och skratt samt givetvis svampidentifiering - dels sådant vi tagit med oss, dels sådant vi hade fotograferat. Till min stora förvåning visade det sig att jag stod för en av de största rariteterna, som ingen av de närvarande verkade kunna... till Patrick konstaterade att det måste vara en hartassbläcksvamp. Känns extra roligt att ha hittat något som förundrade kunnigt svampfolk!

Mamma, Belle och jag var rejält trötta när vi sent omsider kom tillbaka till stugan, och på söndagsmorgonen insåg vi att ingen av oss skulle klara av ytterligare en skogsutflykt - så vi fick tyvärr ringa Helena och berätta det samt sända våra hälsningar och varma tack till de övriga. Jag hoppas att de fick en riktigt fin svampplockardag till! Själva sov vi till lunch, varefter vi packade ihop och med vemod lämnade stugan... men innan vi åkte hem, tog vi en lov till Jäder och hälsade på Inger. Där blev vi kvar ganska länge, bara för att det var så mysigt och trevligt, och Inger, Belle och jag tog en skogspromenad i hennes favoritområde. Gissa någon som där äntligen hittade en stolt fjällskivling - mitt livs första! Jag blev så glad! (Och eftersom jag skänkte Patrick mina rimskivlingar från dagen innan, har jag blivit lovad svart trumpetsvamp i utbyte... med andra ord kunde jag nu pricka av båda de arter jag hade hoppats finna under helgens äventyr). 

Hem anlände vi först vid 22-tiden, och då bar vi i princip bara in packningen, tog varsin mugg te och gick till sängs... en underbar helg var över, och vi är nöjda bortom ord med allt vi fått uppleva: fina svampskogar, nya vänner, mysiga grillkvällar m.m. Bäst av allt: gänget har redan beslutat att ses igen nästa år! 

Äldre inlägg

Nyare inlägg