Visar inlägg från september 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Jag måste komma ut mer

Sedan i natt har jag så ont i huvudet - inte migrän, precis, utan mer spänningshuvudvärk eller något slags trötthetshuvudvärk, kanske man skall kalla det. Ute blåser det fortfarande hårt, men solen skiner och jag borde verkligen ta mig ut i skogen med Belle... på "min" svampsajt på FB lockar den ena bilden finare än den andra med de skördar andra gjort under dagen, och jag vill kolla ett nytt ställe efter blek taggsvamp och kantarell... men jag kommer mig liksom inte för att ta på ytterkläder och gå ut. Vänster halva av huvudet är tungt som en sten och det suger musten ur mig...  :-(

Medan jag skriver detta, har mamma besök av hemsjukvården. De kommer varje dag nu och kollar bl.a. blodtrycket, vikten och hur hon andas, sköter om hennes vänsterfot och ger henne vätskedrivande i injektionsform. Känns så bra att de är noga, och att de kommer ofta! 

Egentligen skulle mamma och jag ha åkt till katthemmet i vackra Stenum utanför Skara, för de har hållit Öppet Hus med lotterier, loppis m.m. hela dagen... men när vi räknade på det, insåg vi att bara bensinen skulle gå på cirka 150 kronor, så med sorg beslutade vi oss för att vi inte har råd. Och det känns verkligen kymigt, eftersom Eva som driver katthemmet så innerligt behöver stöd och pengar just nu - hon har haft en eländig sommar med sjuka katter, mängder av hemlösa kattungar och andra svårigheter att lösa nästan ensam. Så jag har bestämt att när jag får pension nästa gång skall jag skicka henne de där 150 kronorna plus de slantar vi troligen hade spenderat på Öppet Hus om vi hade kommit dit. Hon skall inte behöva lida för att vi inte kan göra vad vi vill just nu... och jag vill verkligen ställa upp för henne, och för katthemmet, så gott jag kan.

På tal om katter, så la jag ut en bild på Philemon på FB igår kväll, bara för att jag tyckte att den blev så bra:

 

En av de som såg fotot konstaterade förvånat att "han ju har päls", och den reaktionen känner jag igen: de flesta som bara hör om Cornish Rex-katterna men aldrig har träffat en tror att de tillhör nakenkatterna (t.ex. Sphynx). Sanningen är att Cornish Rexen inte tillhör nakenkatterna (deras kännetecken är att ingen hårbeklädnad täcker kroppen) men ändå är, tekniskt sett, pälslös - den har bara underullen, som silkeslent ligger i lockar eller "ribbor" över hela kroppen utom möjligen öronen och i vissa fall delar av magen. Pälsad är den alltså inte, för det som utgör en vanlig katts päls saknas hos Cornish Rex, men den är inte heller naken... förvirrande för den som inte kan rasen, förstås, men för oss som älskar rexarna är det en av många saker som gör katten så speciell. Dessutom har den mycket stora öron, stora ögon och en lång smal svans som den gärna använder ungefär som hundar använder sina - och även på andra sätt är Cornish Rex mer lik en hund, eftersom den är extremt social, kommer en till mötes, kommunicerar livligt och gärna går i sele och koppel. Börjar man tidigt kan man också lära den att apportera - fast på katters vis bestämmer den givetvis själv när den vill göra det. För även om rexen kan beskrivas som hundlik, är den absolut också en katt - och väldigt mycket sådan!

Nu skall jag ta Belle med mig ut på en skogspromenad.

Pappersarbete

I stort sett hela mitt liv, har såväl mina arbetsuppgifter som mina fritidsengagemang handlat om pappersarbete. Jag undrar hur det blev så? 

Som barn ville jag bli författare och jag skrev faktiskt både poesi och noveller redan som sexåring. När jag var nio-tio gav mina föräldrar mig en gammal Halda skrivmaskin och en god vän till dem försåg mig med restat papper som visserligen hade firmatryck på ena sidan men som på den andra dög utmärkt att skriva allt möjligt på. Sedan den stunden har just tangentbord, först på skrivmaskiner och sedan datorer, tillhört de ting jag uppskattar mest... så det kanske inte var så konstigt att jag kom att syssla med just papper? I tonåren förändrades min dröm till att handla om journalistik, och jag var såväl sekreterare i Nackas amatörradioklubb som redaktör för dess tidskrift, men jag insåg att jag inte var tillräckligt framåt och saknade det dåtida mer eller mindre obligatoriska politiska engagemang som krävdes för yrket som sådant... så jag tänkte luddigt att jag kanske kunde bli sekreterare eller något inom reklam, hamnade efter gymnasiet (humanistisk  linje, halvklassisk variant med konsthistoria som specialämne) i domstolsväsendet genom att mamma arbetade på Mellankommunala Skatterätten (den instansen existerar inte längre) och fortsatte till Regeringsrätten (som numera heter Högsta Förvaltningsdomstolen). Det var där, bland handläggarna, som mitt intresse för juridik väcktes... och till min förvåning kom jag in på juristlinjen vid Stockholms Universitet. Det tog sex år för mig att ta juris kandidaten och jag fick verkligen slita hårt eftersom jag redan då hade svårt att memorera saker och ting - men jag gjorde det! Bara för att upptäcka att den juridik man arbetar med ligger ganska långt från den sorts juridik jag fascinerades av. Det hade definitivt varit bättre om jag blivit forskare och doktorerat i  juridik - faktum är att jag fick erbjudande om en lärartjänst i Skottland när jag gjorde mitt specialarbete om integritet kontra massmedial frihet - men jag hade inte råd att inte arbeta för min försörjning, tyvärr. Och bara sju år senare debuterade den svåra migrän som efter ett antal jobbiga år ledde till att jag sjukpensionerades.

Ändå har cirkeln på sätt och vis slutits. Sedan ett antal år sitter jag i redaktionen för kyrkans officiella tidskrift "Communio", och under de första åtta åren som jag var ansvarig för vår lilla kyrkogrupp här i Otterbäcken gav vi regelbundet ut en egen liten tidning (som kallades "Smaragden", eftersom vår församling är dedicerad St. Rafael vars färg är grön) fyra gånger om året. Så journalistik har jag sannerligen fått ägna mig mycket åt! Samtidigt har jag under lång tid varit sekreterare i samfundsstyrelsen, i stockholmsförsamlingens kyrkoråd, i klerikala synoden (där jag fortfarande håller i pennan) och dessutom mångårig priorinna för Mariaorden - den inomkyrkliga orden som gav kvinnor rätt att delta i kortjänsten innan vår kyrka år 2004 öppnade prästerskapet för kvinnor - med allt vad det innebar av pappersarbete. Och nu är jag sekreterare i Djurskyddet Kristinehamns styrelse. Tangentbord förblir favoriten, och det märks kanske i mitt flitiga bloggande på diverse ställen online... *skrattar* Jag älskar helt enkelt att skriva och föredrar definitivt det som uttryckssätt framför alla andra former. När jag skriver hinner jag med mina tankar, jag hinner tänka efter och korrigera mig själv så att det jag vill säga verkligen kommer fram... och jag kan dela med mig av det jag funderar över. Vilket känns väldigt bra!

Hm, när jag tänker efter kanske det inte är så märkligt att jag håller på med papper ändå.

Höststormig vilodag

Mamma mår fortfarande inte bra och hennes blodtryck är ostadigt, så idag har vi en vilodag här hemma. Jag har bäddat ner henne i min soffa, vilket Philemon och Belle uppskattade mycket... så hon lär inte frysa, även om det är lite kyligt inomhus just nu. Skall strax börja elda... men först vill jag bli klar med protokollet från gårdagens möte, innan jag glömmer hur diskussionerna var. 

Ute stormar det idag, och det växlar mellan solsken och regn mest hela tiden. Särskilt kallt är det egentligen inte - kring +14 grader - men blåsten gör att det känns ruggigt ändå. Så idag får jag inte ut Belle annat än på korta rastningar... men det gör inte så mycket, eftersom jag vill vara här och hålla koll på hur mamma mår.

Fick tillbaka pengar från Fortum, eftersom jag tydligen hade betalat för mycket! Det blev en mycket glad överraskning, eftersom vi ligger flera tusen back... nu minskade summan som vi måste få ihop inom de närmaste veckorna, och det lyfte en stor tyngd från mitt hjärta.

Mamma och jag har diskuterat min 50-årsdag. Hon undrade oroligt varför jag inte vill prata med andra (familj och vänner) om den, så jag förklarade att de enda saker jag önskar mig är ett par nya skor (/kängor), en sval att förvara rotsaker i samt en resa till Helsingfors med mamma... och alla tre är svåra för andra att ordna: skorna, därför att jag har rätt speciella önskemål om hurdana de skall vara; svalen, därför att den troligen är en dyr historia (en sådan kostar säkert ett par tusen); och resan, därför att vi behöver bo på hotell en natt  i Helsingfors för att mamma skall orka med ansträngningen, och då behövs det att någon bor här under tiden... men vem vill komma hit och bo i tre dagar för att se till fem katter och en hund samt elda upp värme varje kväll så att varken djuren eller huset fryser? Vi kan inte lämna bort dem, inte så många djur, utan vakten måste bo här för att det skall fungera. Hon förstod mina synpunkter, och det känns bra för jag vill inte att hon skall bli rädd att jag lider av åldersnoja eller något sådant. Jag är absolut inte rädd för att fylla 50 år, överhuvudtaget har jag inga problem med att bli äldre (än i alla fall). Men jag känner mig så obekväm med firanden och tycker inte om att vara i centrum för folks uppmärksamhet...

Apropå resa, så hade jag en märklig dröm i natt. Mamma, pappa, några till och jag skulle göra en utflykt och hittade ett ställe med en stor gräsmatta där det låg ett café och folk kunde ha picknick i gräset... och nedanför en brant slänt låg en fotbollsplan där två knattelag spelade. Jag gjorde som vanligt, packade ur bilen och bar alla våra saker (filt, picknickkorg m.m.) till gräsplanen och gjorde i ordning en bra plats åt oss, och sedan hämtade jag pappa i bilen och bar honom dit medan mamma gick själv. Ja, jag bar pappa - sådant kan man göra i drömmar! När vi kommit fram, ville pappa ner till fotbollsplanen och titta, eftersom han kände det ena lagets tränare, sa han... så jag bar honom nedför slänten och mamma följde med för att ta hand om honom medan jag gick upp till vår filt igen - jag hade ont i huvudet och ville inte sitta i närheten av en arena full med hojtande ungar. Då dök en kille upp, som jag hade haft ett förhållande med för många år sedan (i drömmen, alltså - jag vet i vaket tillstånd inte vem han var) och slog sig ner hos mig. Han berättade att han hade åkt iväg ensam utan sin familj ett tag för att "vila huvudet"... så vi satt och fikade och småpratade lågmält en stund, innan plötsligt en skugga föll över oss: hans fru hade dykt upp och sa svartsjukt att det var väl det hon visste, att vi hade stämt träff där! Jag begrep inte vad hon talade om, eftersom jag hade kommit dit av en slump, och hennes man (mitt ex) sa irriterat att han hade åkt hit för att få vara ifred och inte alls stämt träff med någon. Det ville hon dock inte tro, utan grälade en lång stund på oss för att vi var otrogna mot henne... så till sist blev jag arg och sa ifrån att hon fick sluta bråka, eftersom jag hade ont i huvudet, och att jag gav blanka katten i hennes nojiga svartsjuka. Då gick hon för att hämta fika och slå sig ner hos oss, och så fort hon hade lämnat oss, grep mitt ex mig i armen och frågade om jag inte hade lust att resa bort för att vila upp mig. Jag svarade att jag inte hade råd med sådant, och då sa han "men det har jag"... och sedan vaknade jag.

Vad betyder en sådan dröm? Att jag väntar mig att någon skall komma och ta mig med på en resa så att jag får vila från bekymren ett tag, kanske? Fast jag vill mycket hellre få hjälp med bekymren än resa ifrån dem ... annars finns de ju kvar när jag kommer tillbaka.

Drömmen kan också handla om mina smärtsamma minnen av min egen svartsjuka som ung... jag förstörde tillvaron för både mig själv och min dåvarande pojkvän (vilket jag idag är ledsen över, trots att jag vet att han har förlåtit mig). Idag kan jag inte förstå hur jag kunde känna så - att jag hade ett så dåligt självförtroende?!? Svartsjuka förstör så mycket, och till 99% handlar det enbart om ens egna hjärnspöken... men genom att man ger efter för sina inbillningar driver man obarmhärtigt ifrån sig den person som man absolut inte vill mista, och det är tragiskt för bägge parter.

Lite oroligt är det allt

Mamma mår inte så bra efter fallet i min hall, och idag skrämde hon upp hemsjukvårdens personal med att ha ett alldeles för högt blodtryck (180/100)... men lyckligtvis sjönk det till normala värden igen (120/70) sedan hon fått vila ett par timmar. Tyvärr har hon också börjat samla på sig rejält med vätska igen, så nu har de startat en ny avvätskning med intravenös Furix, och till min lättnad verkar det fungera bra (hur jag vet det? På hennes frekventa toalettbesök efter injektionerna *ler*). Ett tag var jag uppriktigt orolig, eftersom hon var andfådd och bara kunde prata i korta meningar, men nu i kväll var hon betydligt bättre och hemsjukvården tittar till henne flera gånger om dagen så jag känner mig rätt trygg ändå. Hoppas dock att hon snart piggar på sig, för lite oroligt är det allt när hon blir så här påverkad av vätska m.m... det sliter på alla kroppens organ, inte minst på hjärtat och njurarna som redan mår dåligt.

Efter att ha rådgjort med hemsjukvårdens personal om hur de skulle sköta om mamma under kvällen, tog jag mig "ledigt" några timmar på kvällen och åkte till Kristinehamn för att delta i föreningens styrelsemöte. Det känns så bra att träffa de andra och vi får alltid mycket åtgärdat under varje möte.... och snälla Barbro, vår vice ordförande, hade hjälpt mig med utskrift av protokollen m.m. så att jag nu är ikapp med mitt uppdrag som sekreterare. Har också fått veta att jag troligen får åka på en endagsutbildning för djurhems- och jourhems-personal hos Djurskyddet i Stockholm i slutet av november, och det hoppas jag verkligen blir av för det skulle vara mycket givande! 

Annars har det väl inte hänt så mycket... möjligen förtjänar det att berättas att Belle idag haft sin tuffa randiga tröja på sig för första gången den här hösten och det verkade hon inte ha något emot, så hon frös nog lite grand. Det är rätt kyligt om kvällarna nu, bara några plusgrader, så vi får nog börja klä oss varmare både hon och jag när vi skall ut. Att frysa är inte roligt för vare sig människa eller hund. 

Dags att krypa till sängs... sotaren kommer på ett arla besök i morgon bitti, och sedan skall mamma till fotvården i Gullspång.

Otäck olycka och trilskande skrivare... men goda kantareller!

Sent igår kväll halkade mamma i min hall och föll handlöst så att hon slog i källardörren med en otäck smäll. Jag rusade givetvis genast dit, men insåg snabbt att det klokaste var att vi inte försökte få upp henne ensamma utan begära hjälp... så jag larmade hemtjänsten, som kom i form av en stor, stark kille. Han hade tidigare arbetat inom Räddningstjänsten och kunde inte bara lyfta upp mamma på ett säkert sätt utan dessutom undersöka henne för att vi skulle få klarhet i om vi måste ringa efter en ambulans... men det visade sig "bara" röra sig om en lättare hjärnskakning och diverse blåmärken, så vi fick goda råd om vad vi skulle vara vaksamma på innan han åkte igen. Sedan sov mamma här hos mig, eftersom jag ville försäkra mig om att hon inte blev sämre - och idag har hon varit här hela dagen, är lite yr och illamående men mår i övrigt rätt okej. En märklig sak dock: hon har plötsligt slutat att sluddra när hon pratar... det begriper vi inte, för inte kan väl ett slag mot huvudet rätta till skadorna av en stroke?!?

Hur som helst tog vi en liten åktur bort till Tinas och Tores gård under eftermiddagen för att se om de var hemma, vilket de inte var, och Belle och jag passade på att ta en kort skogs-promenad mest bara för att Belle skulle få sträcka lite på tassarna. Jag var definitivt inte klädd vare sig för att vara ute i senseptemberregn och dito kyla, hade bara jeans, t-tröja och flipflopar... men det märkte jag ingenting av när jag plötsligt fann en dryg liter jättefina kantareller som jag i brist på svampkorg plockade i hundbajspåsar *skrattar*. Sedan gick vi tillbaka till bilen och åkte hem, och medan mamma rensade kantarellerna kokade jag gott om färskpotatis och grillade varsin fin karrébit som vi sedan avnjöt med färska tomater och smörstekta kantareller. Mmm! 

Nu i kväll eldar jag samt förbereder mig inför morgondagens styrelsemöte. Skrivaren vill fortfarande inte samarbeta och jag misstänker starkt att det är kabeln som fallerar... så för säkerhets skull har jag mejlat de två protokollen från senaste styrelsemötet och medlems-mötet till ordföranden och vice ordföranden, och så hoppas jag att någon av dem tar med sig utskrivna ex till mötet i morgon, så att vi kan underteckna dem. Det känns allt annat än bra att inte kunna fullgöra de uppgifter som min roll som sekreterare medför, men tekniken rår jag ju inte på... och är det som jag uteslutningsmässigt kommit fram till (skrivaren i sig fungerar nämligen oklanderligt) att kabeln är trasig, måste jag ju skaffa en ny - vilket man inte kan göra sent en onsdagskväll. 

Mamma har börjat förstå att hon faktiskt är skuldfri, och jag tror att den känslan med råge väger upp att hon är mörbultad och har ont i huvudet efter fallet i min hall. 


Äldre inlägg