Visar inlägg från augusti 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Nu vet jag varför det kallas svampskog!

I förrgår gav mamma mig en svampkorg i present - faktiskt mitt livs första. Fast jag blev intresserad av svampar redan förra året har jag inte direkt behövt någon, eftersom jag hela tiden föredragit att "bara" fotografera svampen... men de senaste veckorna har jag börjat leta efter kantareller och svarta trumpetsvampar, och dem vill jag ju bära med mig hem, så hon tyckte att jag behövde en svampkorg. Vilket besannades idag - med råge, kan man gott säga. Under några timmars skogsvistelse idag hittade nämligen Belle och jag en dryg liter kantareller samt flera kilo soppar, inte minst (syftande på såväl storlek som betydelse) Karl Johan! Dessutom fann jag vad jag hoppas och tror är föränderlig tofsskivling, en svampsort som jag bara sett på bild tidigare. Att vi under tiden blev dyvåta, eftersom skogarna dryper av regnvatten, märkte vi knappt. Belle, som avskyr att bli blöt och vägrar gå ut om det regnar, tog sig gladeligt genom rena myrmarkerna, och själv var jag genomblöt halvvägs upp mot knäna. Så nu vet jag varför det kallas svampskog: det är för att skogen är våt som en disksvamp! *skrattar* Men vem bryr sig om väta, när det äntligen finns hur mycket svamp som helst i skogarna? 

 

Kan vara föränderlig tofsskivling (OBS! Otäckt lätt att  
förväxla med gifthättingen, så lita absolut inte på fotot!)

 

Karl Johan

Jag undrar varför jag har blivit så intresserad av svamp så här hux flux? Är det för att jag har Belle nu, och därmed har återupptäckt skogen som "lekplats"? För sanningen att säga är jag inte särskilt förtjust i att äta svamp - det har jag åtminstone hittills varit för feg för, om jag skall vara ärlig. Fast jag inser att jag måste skärpa mig på den fronten nu när jag inte bara fotograferar svampar utan faktiskt plockar dem och tar hem... och jag har grunnat på om inte en svamptork vore en trevlig investering, eftersom jag skulle kunna använda torkad svamp som krydda i min matlagning. I dagsläget köper jag svampkryddor blandade av min vän Helena - Sigge Svamphunds matte - men det vore förstås skoj att kunna göra egna... och på tal om det, så tror mamma att det är min vänskap med Helena som lockat mig in i det här svampintresset. Och kanske är det så, för Helenas bloggande om sina utflykter med Sigge i svampskogarna har varit medryckande! Så jag ser verkligen fram emot helgen den 5-7 september, då mamma, Belle och jag skall besöka dem i Malmköping och delta i en stor svampträff... dit kommer också andra som jag lärt känna via Facebook, som är engagerade i detta med svampar och som jag ser som mina lärare i ämnet. De är roliga, vänliga och bistår mig generöst med både goda råd och värdefull kunskap när jag visar upp mina foton och undrar vad det är de föreställer... i ett så hjärtegott sällskap behöver man aldrig skämmas över sina misstag och sin okunnighet!


Fler tankar kring helgen som gått

Under tiden mamma och jag var i Stockholm, hade Michelle hand om Belle. Det finns ingen tryggare plats jag kan tänka mig än att låta Belles originalmatte ha henne hos sig när jag själv inte kan! Och jag är oändligt tacksam att hon så gärna ställer upp, t.o.m. uttrycker glädje över att få "låna" Belle några dagar... fast det egentligen är jag som skall uttrycka min oerhörda glädje över att få låna Belle av henne resten av tiden.

Nästa gång jag besöker vår huvudstad - vilket blir Mikaelihelgen, då vårt samfund håller sitt årsmöte - tänker jag dock ta med mig Belle. Antingen hittar jag någonstans att bo, där jag kan ha henne hos mig, eller så stannar jag helt enkelt inte över natten... för jag vill inte vara skild från Belle mer än jag måste. Dessutom är jag till min personlighet sådan att jag ibland behöver gå ifrån och vila från det sociala, hur trevligt jag än har det och hur rara människor jag än är omgiven av... och då är Belle den perfekta "ursäkten", eftersom hon ju behöver sina regelbundna promenader. Skogspromenader lär vi inte få, för den sorts upplevelser som vi dagligen njuter av kan man bara få i utkanterna av Stockholm, inte inne i sta'n med sina förorter. Parker är också vackra upplevelser, skogsdungar finns det gott om... men det Belle och jag har i överflöd här är kilometervis med skog utan stigar där vi klänger, klättrar och tar oss fram i oländig terräng långt bortom det tillrättalagda. Svampsök m.m. är bonus, men svamp kan man hitta även i stadsmiljö - jag plockade jättefina champinjoner på Boo kyrkogård i söndags, som jag har kryddat en gräddsås med. Så det vi får nöja oss med i Mikaeli är antagligen stadspromenader med asfalt under skor och tassar, även om jag tänker försöka undvika den typen av underlag för bådas skull - Belles tassar är inte skapta för vare sig asfalt eller gatsten, och jag får ont i kroppen av att gå länge på hårda underlag.

En annan sak jag alltid saknar när jag är skild från Belle är hennes varma, go'a kropp intill mig under täcket på nätterna. Här hemma ligger både Belle och Philemon tätt intill mig varje natt och jag har svårt att somna förrän de lagt sig tillrätta på sina vanliga platser... först då slappnar jag av tillräckligt för att slockna. Så även om jag sover gott även som gäst hos någon, tar det alltid betydligt längre tid att somna än det gör hemma... och eftersom jag i regel bara vistas t.ex. i Stockholm för att delta i sådant som kräver att jag är någorlunda skärpt och "med", är nattsömnen viktigare än vanligt. Jag undrar om den som inte själv har djur kan förstå den mekanismen?

Bröllopsminnen

Gårdagens åskväder har dragit vidare, men ett envist regnväder hänger kvar och får Belle att gå i ide. Så någon skogspromenad har det inte gått att genomföra idag, utan vi har varit inomhus hela dagen. Kanske bra så, förresten, eftersom jag har en hel del saker att klara av: storrengöring av kattlådorna efter helgens bortovaro, skrivande av protokollet från senaste styrelsemötet, städning av köket och badrummet (borde ha gjorts innan helgen) m.m.

I lördags regnade det dock inte, utan bjöds tvärtom på fint väder. Vi hade fått beskedet i inbjudan till bröllopet att alla skulle samlas vid Dramaten, och eftersom inbjudan i sig var utformad som om det gällde en teaterföreställning trodde vi förstås att det var på Dramaten det hela skulle utspela sig. Men oj, så lurade vi blev! Väl på plats leddes vi vidare till en av de större Waxholmsbåtarna, där en röd matta visade vägen ombord - och sedan tillbringades resten av dagen ombord på denna båt, som kryssade omkring Stockholms malmar och öar på bägge sidor om Slussen. Vi var väl ett hundratal gäster, alla uppklädda enligt inbjudan i glitter och glamour... och en jättefin buffé bjöd på både mat och samtalsämnen. Redan då la jag märke till två saker: dels att mamma och jag totalt hade missuppfattat vår ställning i sällskapet (vi trodde att vi tillhörde periferin, men fann oss snabbt vara mitt i det hela) och dels att både Fredrik och Johan var mästerliga minglare som gav varje gäst fokuserad uppmärksamhet utan att stressa eller verka tankspridda. Den egenskapen önskar jag att jag hade... själv blir jag bara splittrad och nervös av att försöka hinna med varje enskild gäst, och det slutar alltid med att jag står i köket för att komma undan den pressade situationen.

Innan vigseln, som föregicks av att brudparet generöst berättade för gästerna hur de hade mötts och hur frieriet m.m. hade gått till, kom Fredrik till vårt bord och avslöjade för mig att ifall inte Krister hade kunnat genomföra vigseln hade jag fått den äran! Det gjorde mig paff, för jag har aldrig sett mig själv som särskilt bra som vigselpräst... och inte var jag förberedd för uppgiften, heller. Så det var tur att Krister fanns på plats och gjorde vigselakten både vacker, innerlig och sakral! Han är så bra på sådant, och jag önskar att jag hade möjlighet att gå i lära hos honom... kanske framtiden presenterar något bra tillfälle?

 

Prästen Krister Fast viger Fredrik och Johan


Efteråt blev det en lång stunds champagneskålande, hurrande och gratulerande m.m. innan de nygifta inledde kalasandet på den fantastiska bröllopstårtan - baserad på hjortron - med tillhörande fika och mer champagne. Under tiden stävade båten sakta tillbaka mot kaj i Nybroviken, där vi ställde upp oss både i fören och på kajen för att salutera brudparet med såpbubbleblåsande istället för riskastande... och efter det hade dryga sex timmars firande tagit sin tribut åtminstone av mig, så jag förordade att mamma och jag började dra oss mot Dramaten igen där Bobo hade lovat hämta upp oss i bil. Han hade skjutsat oss dit också, men den här gången hade han till vår stora glädje Kattis och Hampus med sig så vi hann träffa dem också, om än alldeles för kort stund. Samma kväll skulle Kattis springa Midnattsloppet; annars hade vi bjudit med dem upp till Mary för fika och mer prat, förstås! Jag vet att Mary inte hade haft något emot det.

Mary, ja, det var hos henne vi bodde och det var verkligen bra på alla sätt och vis! Mary är så lugn och trevlig att umgås med, man kan sitta i timmar uppkrupen i hennes soffa, lyssna på musik och bara ta det lugnt... och hon lagar så god husmanskost att man inte riskerar att gå hungrig från hennes bord. Personligen tror jag att det var det faktum att vi bodde hos Mary som gjorde att jag klarade helgen så bra, trots alla hållpunkter och ovanligheter... på uppvägen hade jag varit rätt uppstressad av allt jag måste ha koll på, men väl installerad hos Mary rann liksom all den där oron av mig och resten av helgen kunde jag koppla av.

Hos Mary sov vi till söndagen, då mamma och jag avrundade Stockholmsbesöket med att titta till familjegraven vid Boo kyrka och plantera en fin aster. Sedan lämnade vi utan någon som helst saknad storstadslivet och bilade till Västerås, där Belle väntade hos Michelle. Eller rättare sagt, vi strålade samman hemma hos Michelles mamma Marie-Ann, som kunde erbjuda kattungegos eftersom hon just nu har fyra ljuvliga små rexungar busande i hemmet - gissa någon som önskade att hon hade råd med en unge? Philemon behöver sällskap, han t.o.m. tröstäter sedan Imma dog, så jag har måst sätta honom på diet... men en rex kostar kring 8.000 kr, så det är en ouppnåelig dröm just nu. Om inte Gud ingriper, förstås! :)

Att träffa Belle igen var verkligen underbart, och att få prata bort några timmar med Michelle uppskattade jag som vanligt mycket. Så det blev rätt sent innan vi fortsatte hem och i princip dök direkt i säng...


Varit offline - och bortrest

ONSDAG. Sedan 19-tiden pågår ett rejält åskväder här med ljungande blixtar som lyser upp det kolsvarta molntäcket, hård blåst och ösregn... men tidigare idag var vädret fint, och Belle och jag har haft nåden att kunna göra två längre skogspromenader - en i Gullspång och en lite söder om Bäckhammar. Sedan förra veckans regnande har svampväxten tagit ordentlig fart och nu finns det allt möjligt spännande att hitta i skogen; bl.a. plockade jag en halv liter kantareller på kort tid och hade kunnat ta flera kilon soppar, om jag varit säker på vilka de var... men nu visste jag inte det, så de fick stå kvar i skogen. Gott om mandelriskor var det också, men det är ingen svamp som lockar mig eftersom den beskrivs som "fisksmakande".

Vi har varit offline i en och en halv veckas tid p.g.a. att vi hade halkat efter med räkningen för bredbandet (genom vilket vi inte bara har Internet utan även den fasta telefonen och TV), som därför stängdes av, men nu är den betald och allt fungerar som vanligt igen. Det kan verka stressande, men faktum är att det har varit en mycket vilsam vecka som både mamma och jag har uppskattat mycket - så vi är ense om att försöka bibehålla den känsla av "lågmäldhet" det gav oss. Den enda nackdelen var att mammas trygghetslarm går via telefonen och därför inte fungerade... men å andra sidan har vi, glädjande nog, inte behövt larma någon. Vi har mått bra, tagit det lugnt och mest vilat, umgåtts med varandra, läst en hel del böcker och spelat spel. TV-tittande, telefonprat och Internetsurfande tar mer tid än man tror! Tid som faktiskt många gånger går att använda på bättre sätt. Så det finns all anledning att ge sig själv chansen att mentalt gå offline även när tekniken fungerar som den skall...

Mycket har hänt sedan jag skrev senast - framför allt har mamma och jag varit i Stockholm och deltagit i Fredriks och Johans bröllop, huserat hos och umgåtts med Mary samt träffat Michelle (som var rar nog att ta hand om Belle de dagar vi bodde hos Mary). Vi hann t.o.m. träffa Bobo, Kattis och Hampus också, även om det var en mycket (alldeles för) kort stund. Men mer om de här sakerna får jag skriva senare, för nu är det sent och jag behöver komma i säng. Ville bara ge ett första livstecken ifrån mig, när vi nu är uppkopplade mot omvärlden igen!

En riktigt mysig kväll

LÖRDAG KVÄLL. Framåt 19-tiden steg mamma upp ur sängen och var hungrig - ett positivt tecken! Så  jag lagade en god middag åt oss, och efteråt gjorde vi te och satte oss att spela Trivial Pursuit vid köksbordet medan vi njöt av att lyssna till regnet utanför. Man kan inte få allt - p.g.a. regnandet såg vi förstås inte den där "supermånen" som de pratade om på nyheterna, men jag tror att vi båda föredrog regnet! Jag vill ju hitta svamp (helst kantarell och svart trumpetsvamp, för de sorterna fotograferar jag inte bara utan plockar med mig hem) när jag promenerar med Belle i skogarna... och för att det skall bli svamp, behöver vi mer regn. Vem som vann i kväll? Mamma! Något som gjorde henne mycket glad... och förvånad eftersom hon tycker att hon har blivit så glömsk på sistone (vilket stämmer). Nå, vad jag har förstått äter glömskan upp minnena "bakifrån", så att säga... det senast inlärda försvinner först, och den sortens allmänbildning man använder i TP har man i regel burit med sig i åratal. Det är därför man kan fortsätta att lösa korsord även när minnet sviker - tack och lov! Det är knäckande nog att upptäcka att man mister mer och mer av förmågor man tidigare tagit mer eller mindre för givna... 


Skrivet lite senare: Äntligen har jag lyckats komma in på min gamla blogg, så att jag kunnat länka därifrån till den här nya. Det var på tiden! Nu behöver jag inte tänka mer på den, utan kan koncentrera mig på denna... *lättad*

Äldre inlägg

Nyare inlägg