Mår inte alls bra

Fredagskväll 


Inte blev det något sorterande av papper idag, inte. Och inte rensning av uteplatsen heller (Perry hade lovat hjälpa mig... nu ställde han bussigt nog kvar sin stora pirra, så försöker jag klara av rensningen i morgon i stället). Allt jag klarade av var en lång och därtill långsam skogspromenad med Belle - i övrigt har jag mest sovit bort tiden, vaknat för att äta och ta mediciner, sköta om djuren m.m. och så i säng igen. Har så ont i huvudet - både migrän och spänningshuvudvärk - och känner mig redo att krypa in under en sten ett tag. 

När jag sover mår jag bra - och jag har sovit riktigt gott i natt, först en period om fem timmar och sedan en period om sex timmar i sträck. Bättre än på länge! Men att hålla mig vaken och få hjärnan att fungera är en helt annan sak.

Nu i kväll blev jag rentav arg på Alex, dels för att hon överreagerade och ville ringa sjukhuset när jag sa att jag mår dåligt och dels för att mina nerver inte höll. Jag skickade en ursäkt med SMS direkt efteråt, men jag förstår att hon blev ledsen. Hon vill mig bara väl - men jag fixar inte att bli behandlad som om jag inte var vuxen och förmögen att ta hand om mig själv. Och hur jag än försöker, får jag inte Alex att förstå att jag inte behöver vård varje gång jag mår dåligt, att jag redan är utredd av läkare m.m. och att jag har mediciner att ta till. Vet vad jag behöver. Givetvis inser jag att hon känner sig maktlös när jag säger att jag är sjuk... det respekterar och förstår jag! Men det är ju därför jag är pensionerad - för att jag inte är frisk. Det är därför jag inte jobbar. Om jag inte var sjuk så ofta, skulle jag ju klara ett arbete åtminstone på deltid... men jag är sjuk för ofta för att det skall fungera. Och på något sätt måste jag få min omvärld att förstå det, så att mina vänner inte får panik varje gång jag säger att jag mår dåligt. 

Jag är också orolig för att mitt behov av att vara ensam när jag mår dåligt får mina vänner att ge upp och sluta vilja umgås med mig. Allt jag kan hoppas är att de förstår att det inte handlar om att jag inte vill träffa dem, utan om att jag emellanåt inte orkar med ens mig själv och då än mindre någon annan.

Så trött

Torsdag kväll 

Det var nära att jag ringde återbud till besöket hos kuratorn idag, eftersom jag hade en sprängande huvudvärk och var mycket trött. Men när Maria erbjöd sig att vara här hos djuren under tiden, gick jag ändå. Hos kuratorn talade vi bl.a. om hur deppig jag känner mig just nu, och att det oroar mig att jag inte förmår tänka framåt... men sedan vi hade gått runt i cirklar kring liknande erfarenheter och tankar, kom vi fram till att det troligen handlar om att min sorg blivit mer intensiv nu när jag närmar mig årsdagen av mammas död. Jag nämnde för honom hur det varit när pappa dog - att mamma och jag upplevde att vi inte började sörja "på allvar" förrän det första året gått, eftersom vi varit så förbi av trötthet innan, och kuratorn föreslog att det kan vara samma sak nu: att jag vartefter har släppt den ena tråden efter den andra till det förflutna och först nu börjar se konsekvenserna av mammas död i ansiktet s.a.s. Tål att tänkas på! En annan sak på samma tema som vi talade mycket om var att jag i hela mitt liv har varit så väldigt aktiv, både av jobb, av andra engagemang (som t.ex. kyrkan) och av att ta hand om mamma och pappa, och att det blivit en väldigt stor omställning att nu plötsligt egentligen inte ha någonting att göra alls. Jag måste börja skapa nya mål, nya utmaningar för mig själv att se fram emot... 

Hur som helst gick jag lite tidigare från mötet än jag skulle ha gjort - inte p.g.a. huvudvärken, utan för att jag var så skriande hungrig! Och direkt jag kom hem, ställde jag mig att laga en tidig middag åt Maria och mig som vi båda slukade med god aptit... så hon var nog också rejält hungrig, misstänker jag. Hur som helst avrundade vi med te och sedan gick hon hem, medan jag kröp upp i soffan för att vila en stund. Varpå jag somnade och sov som en stock i två timmar, innan jag kom på benen igen och gav djuren sin middag.

Sedan dess har jag i princip halvlegat i soffan och slötittat på TV, oförmögen att vare sig tänka eller göra något vettigt. Och nu när Rafael har fått sin extra kvällsmat tänker jag faktiskt gå och lägga mig. Klockan är inte ens 21, men det spelar ingen roll - jag orkar inte hålla ögonen öppna så jag packar ihop oss och kryper i säng. Har för säkerhets skull stängt av telefonen, så att ingenting väcker mig ifall jag nu skulle lyckas sova en hel natt utan avbrott.

I morgon hoppas jag ha ork att sortera papper i olika högar och sätta in i pärmar. Om jag lyssnar på bra musik under tiden borde det gå.

Tungt hjärta

Onsdag eftermiddag 

Det finns så mycket att vara glad och tacksam över... så mycket! Ändå är mitt hjärta tungt och mörkt. 

Igår var Carina här på besök och under vårt samtal ställde hon dröjande frågan om jag kunde tänka mig att ha kvar Olaf och Jessie ett bra tag till. Faktiskt minst ett halvår. Hon berättade varför, och det syntes på henne att hon tvekade att begära detta av mig... de flesta skulle förmodligen dra öronen åt sig inför en så lång period med ansvar för någon annans ungar, men för mig känns det som en vinst eftersom jag tycker så mycket om dem, eftersom de fungerar så bra i min flock, eftersom Robin har så roligt i sina lekar med särskilt Jessie men även Olaf... och så finns ju det allra största i mina ögon: vintern kommer inte att kännas lika svår att uthärda med huset fullt av härliga djur! 

Dessutom gjorde Carina Alex glad igår, och det betyder mycket även för mig. Daniel hade gjort en underbar köttgryta, som vi avnjöt med kokt potatis och morötter m.m. och jag såg hur Alex' ansikte lyste av glädje över att Carina åt med god aptit. Jag gillar ju alltid Daniels och Alex' mat, för den är jamargod, men visst betydde det mycket för dem att Carina (som varit extramamma åt Alex) tyckte det var så trevligt att äta hos dem. Efteråt fikade vi och mumsade på en kaka jag aldrig testat förut: den innehöll krossade Nonstop! Inte bra för mitt blodsocker, men å andra sidan har mitt socker legat lägre de senaste dagarna och i måndags hade jag rentav för lågt! Så jag gjorde mig inget samvete denna enda gång - det betydde så mycket för Alex och Daniel att både middagen och fikat blev uppskattat.

Rafael verkar må bättre och äter som en häst. En okänd person med ett väldigt stort hjärta (och gott om pengar) överraskade mig totalt igår genom att sända ett expressbud med ett paket fyllt av specialfoder för katter som har svårt att äta - jag var fräck nog att kolla upp vad en sådan platta med 24 burkar kvalitets-veterinär-mjukmat (a/d kallas det, ett annat namn är Recovery) kostar och fick mina aningar bekräftade: 521 kronor, och det var ett reapris! Så nu skall jag nog kunna få honom att gå upp rejält i vikt... jag fortsätter att ställa fram mat ungefär var tredje timme, och faktiskt har han börjat lämna rester så jag tror att vi har kommit förbi det värsta stadiet nu. Puh! 

Själv mår jag bra, fysiskt i alla fall. Sockret ligger som sagt riktigt bra, och migränen är inte värre än den brukar vara... jag är väldigt trött, men det är kanske inte så konstigt nu när det är mörkt och regnigt ute. Och mina måsten är få, så jag kan unna mig att vila mycket.

Sist, men inte minst, konstaterade jag en sak när jag hämtade posten idag: det kommer inte många räkningar nu för tiden. Vad har jag att betala varje månad? Hyran, el, bredbandet, telefonen, tidningen, försäkringarna (bilen, hemmet och djuren)... är det något jag har glömt? *funderar* Visst har jag saker liggande hos kronofogden från tiden i huset, men de vägrar att ta till införsel eftersom min inkomst är för låg så det tänker jag inte må dåligt över förrän jag har möjlighet att börja betala av på den skulden. För givetvis skall jag ta ansvar för det som åligger mig! Men att ha ångest över det i förväg orkar jag helt enkelt inte, så med kronofogdens tillstånd skjuter jag det en smula på framtiden. 

Med andra ord finns det som sagt många saker att vara glad och tacksam över. Ändå gråter hjärtat och själen praktiskt taget dagligen. Att jag har ont i huvudet är ju som det brukar vara, men jag tacklar det sämre. Sömnen fungerar inte heller vettigt... jag vaknar ideligen, så natten blir upphackad i perioder om en-två timmar åt gången, och det vet jag inte är bra för vare sig kroppen eller hjärnan. Man måste sova i minst åtta timmar för att "städprogrammet" i hjärnan skall fungera (hjärnan sköljer igenom sig själv och städar bort slaggprodukter som annars skulle kunna skada nervcellerna och t.o.m. skapa demens) och så länge sover jag aldrig just nu... 

Om mindre än en månad har mamma varit död i ett år. Hur har jag lyckats överleva? Svaret är förstås att man gör det, överlever alltså, men livskvaliteten och psyket påverkas rejält. Jag har funderat mycket över vad som är det tydligaste symptomet på min sorg och kommit fram till att det är att jag tar en dag i taget men inte förmår se framåt. Människor som hyllar detta att leva i nuet har nog glömt bort den detaljen... utan framtidstro och hopp blir nuet bara en fråga om existens. Man upplever trevliga stunder, man skrattar ibland, man kan njuta av en stund... men man hänger i limbo och tappar det där sammanhanget som skapar ett liv. För att vara hel som människa behöver man både det förflutna, nuet och framtiden - det är därför människor som fått sin minnesförmåga skadad inte kan fungera normalt. Den som inte kan tänka framåt kan inte planera, inte se sig själv i ett större perspektiv, inte samarbeta med andra och ta del av livet i det större perspektivet. Man blir en isolerad ö i ett oändligt hav, helt enkelt.

Särskilt svår är frågan "Vad skall du göra i morgon (i helgen, den och den dagen)?" För det vet jag nästan aldrig, och jag varken vill eller orkar binda mig vid löften. Jag vet inte hur jag mår ens om några timmar, än mindre i morgon... och så fort jag har låst fast mig vid något börjar jag känna mig fången och stressad. Det kan handla om något trevligt och roligt, men det förändrar inte min känsla. Och det här är givetvis jobbigt för mina vänner att förstå, eftersom de både kan och vill planera framåt och i detta inkludera mig. Hur förklarar man att man måste få behålla rätten att säga ja eller nej in i det sista för att överleva sin tillvaro? Det är ju inte normalt, och ingenting som man kan begära av andra att de skall ställa upp på... men det är det enda sättet för mig att fungera på just nu.

Eftersom jag behövde tvätta idag och sedan hänga kläder på tork, var jag tvungen att hänga in de torra (tidigare tvättade) kläderna i garderobsskåpet. Och där var så trångt att jag med stor ångest tog beslutet att börja gallra ut mammas saker och packa i papperskassar. Det var förfärligt att behöva bestämma vad som skulle bort och vad jag skulle spara och jag misstänker att jag sparar mer än jag egentligen kommer att använda själv... men det finns definitivt kläder som jag aldrig skulle ta på mig, och dem vek jag ihop och la i kassarna. Vi hade väldigt olika smak, men det var ju bara naturligt... få människor har så lika smak att de delar samma kläder annat än i form av enstaka delar. Vi hade ett par byxor, ett par tröjor som vi båda gillade lika mycket... men i det stora hela finns det en hel del i garderoben som jag vet med mig att jag aldrig kommer att bära. Ändå klarar jag inte av att göra mig av med de kläderna än. Jag rensar bara ut så mycket att jag får rum med det jag måste hänga in.

En annan sak som inte fungerar som det skall är mitt ätande. Jag äter för lite och för sällan. Men jag kan inte prata med någon om det, för om Alex får veta kommer hon att bli hysteriskt orolig och försöka tvinga mig att äta hos dem varenda dag... hon förstår inte att det inte är för att jag inte har mat som jag inte vill äta, utan för att jag inte har någon som helst aptit. Och att försöka äta utan aptit gör mig bara illamående och avigt inställd till mat i största allmänhet. I stället lirkar jag med mig själv, eller bjuder hit Maria så att det blir av att jag lagar mat. Att bjuda hit Alex och Daniel fungerar tyvärr inte, eftersom Alex inte vill äta annat än hemma hos sig och dessutom inte äter den sorts mat som jag lagar. Men, som sagt... jag lirkar med mig själv, äter när andan faller på oavsett vad klockan är och är väldigt noga med att sköta mina mediciner.

Snälla, du som läser min blogg - jag skriver bara av mig nu, så bli inte orolig för mig och försök inte lösa mina problem! Jag tar själv itu med dem, och ingen annan skall ligga vaken om nätterna i försöken att lösa dem åt mig. Bara jag vet vad jag behöver och vad som fungerar för mig, ta inte illa upp nu, men det är inte för att få goda råd jag skriver utan för att som sagt få prata av mig, men också för att dela med mig av min verklighet och därigenom kanske hjälpa någon annan att upptäcka att hen inte är ensam i sin egen situation. 

Vakar över Rafael

Natten mellan söndag och måndag 

Ibland är det en välsignelse att vara pensionär... det gör ingenting om jag vakar i natt, för jag har inga måsten väntande i morgon. I.o.f.s. måste jag inte sitta uppe i natt också; Rafael sover gott efter att ha ätit som en häst hela dagen, men jag kan inte koppla av utan sitter mest och funderar över om det "bara" är att han inte kan äta torrfoder eller om det också handlar om t.ex. njursvikt. Har fått tipset att ge honom färskfoder, men vet inte om de säljer sådant på vårt ICA här i Gullspång... just nu får han blötmat och grädde, en ny portion ungefär var tredje timme, och han ser så nöjd ut där han står och smaskar i sig medan de andra djuren tittar på och ger mig förundrade blickar. Jag försöker förklara för dem varför just Rafael får blötmat så ofta, men jag tror inte att de förstår... och det är inte roligt att behöva särbehandla ett djur, eftersom jag förstår om de andra upplever det som orättvist, men ibland måste man. Och det enda jag kan göra för Rafael i väntan på att vi kan ta prover  är att just göda honom. Det köper i alla fall tid (och han äter med god aptit, så han är i alla fall en lycklig kisse)!

Har varit hos Alex och Daniel och fikat i kväll, och Daniel hjälpte mig att komma loss från mitt eget login så att jag kunde ta mig in i FB via klosterkatternas konto och "stjäla" det samt modifiera så att det passar mig medan jag försöker lösa problemet med mitt ordinarie. På det här viset får folk i alla fall tag i mig, och jag kan hålla mina vänner uppdaterade om vad som händer här samt visa bilder. Den här bloggen länkar dock fortfarande till mitt ordinarie konto, så om du söker mitt tillfälliga konto finner du det här . Fast tillhör du mina vänner, har du förhoppningsvis redan blivit tillagd till den vänlistan. Skulle jag ha missat dig, så säg till!

Ute har det regnat hela dagen, så det är genomblött och halkigt. Belle gör vad hon skall och skyndar sedan in till sina gosiga filtar... och jag måste erkänna att jag inte har något emot att promenaderna blir korta nu när jag vill hålla koll på Rafael.

Undrar om Olaf och Jessie klättrar i julgranar? Deras matte tror inte att de har sett någon sådan, eftersom de kom från Peking så sent som i juli i år... men de har väl julgranar i Kina också? Nåja, det är fortfarande en månad kvar innan granen kommer in här, och den är av plast så det gör ingenting om de klänger i den. Lite skoj måste man väl få ha som katt! När jag sedan klär den använder jag ingenting som de kan göra sig illa på, ingenting som kan gå sönder... nu vet jag förstås inte hur länge våra gäster blir kvar, men det vore faktiskt lite kul att se om de tillhör granklättrarsläktet - hihi! Sixten och Majsan älskade att klättra i julgranen, och jag har massor av bilder på dem kikade ut mellan  grenarna halvvägs mot toppen... 

Orolig för Rafael

Söndagskväll 

I natt sov jag inte en blund. Rafael och jag hade vår vanliga gosestund då han ligger brevid mig i sängen och jag kammar honom med furminatorn... och visst hade jag lagt märke till att han gått ner i vikt men nu upptäckte jag att jag kunde känna ben och senor i hans tassar och det skrämde vettet ur mig. Efter lite övertalning lyckades jag få honom att gapa så att jag kunde kolla hans mun... och nej, han har inte FORL för det kan han inte - de sista tänderna förutom huggtänderna har fallit! Rafael hade dåligt om tänder redan när han kom till oss 2010, efter att ha levt ett skoningslöst hårt liv som hemlös i många år, men nog kunde han tugga torrisar ända till nyligen... nu sitter bara huggtänderna kvar, och dem kan han inte använda till att tugga mat (de är till för att döda ett byte genom att krossa nacken eller punktera pulsådror i halsen). Panikslaget for jag upp ur sängen och tog med mig killen ut i köket där han fick en jätteportion blötmat, som han med glädje slök medan de andra djuren avundsjukt tittade på. Varför får inte vi också mat? tycktes de säga mig, så jag förklarade att Rafael svälter och behöver fettas upp ordentligt så att han inte dör ifrån mig. Jag orkar inte mista en familjemedlem till! Bara tanken gör mig kallsvettig och ger mig ångest. Inte en till i år - jag miste mamma, Sixten och Philemon, och jag fixar helt enkelt inte att förlora Rafael också! Så nu får Rafael mat var tredje timme, och jag funderar ut annat jag kan ge honom som är fett och näringsrikt. Skall försöka få tag i en bit lax att koka åt honom - lax är fet mat, och lätt att äta för en tandlös kisse. 

Snälla Gud, ta inte ifrån mig Rafael!

När morgonljuset sipprade in mellan mörkläggningsgardinerna föll jag i sömn och sov som medvetslös till i eftermiddags. När jag vaknade hade telefonen ringt flera gånger, men jag hade inte hört den. Givetvis var mina vänner oroliga - jag hade SMS:at dem innan jag somnade att Rafael var dålig och att jag inte tänkte gå någonstans utan vaka över honom, så nu ville de förstås veta hur illa läget var. Vad svarar man på det? Om Rafael fortsätter att gå ner i vikt, dör han... och jag vet inte om det räcker att göda honom, eller om det är något mer fel som tär på honom. Njursvikt, t.ex. Han inte är uttorkad, det har jag kollat, och han dricker bra, men man vet ju inte. Får nog ringa vår veterinär i morgon och beställa tid för provtagning...

Någon vilodag blev det inte idag - mina nerver ligger utanpå och jag har ingen som helst ro i kroppen att vare sig vila eller be. Håller hela tiden ögonen på Rafael för att se att de andra inte stör honom så att han bränner energi i onödan genom att tassa tillbaka eller fly undan. Inte heller gick jag med bort till Amnehärads kyrka för att tända ljus - det gjorde jag hemma i stället. Men platsen är ju inte heller viktig - Gud är överallt, och våra döda anhöriga finns inte på någon kyrkogård utan i himlen.  

Har suttit och sorterat upp mina mediciner i dosetten. En gång i veckan blir man påmind om sina sjukdomar, oavsett om man känner av dem eller inte... men det kan jag ta. Överhuvudtaget har jag inga problem med att tackla mina egna brister och svagheter - det är när andra far illa som jag mår dåligt.

Äldre inlägg