Lite utpressning får man väl tåla, vänner emellan?

Sen måndagskväll 

Idag kom pensionen, så när Michelle kom hem från jobbet åkte vi till IKEA, Granngården och ICA Maxi för att proviantera. På IKEA skulle vi framför allt titta och planera, eftersom jag dels inte har råd med de saker jag vill köpa just nu och dels inte tycker att det är vettigt att införskaffa saker som jag inte vet om de fungerar hemma... men titta kan man, som sagt, mycket väl göra! Och nu jag har fått inspiration till en hel del "uppdateringar" av mitt hem, särskilt förvaringsmässigt... det hjälper mig när jag kommer hem, eftersom jag nu har sett sakerna irl. och vet hur stora de är m.m. På Granngården köpte vi en stor säck med hundtorrisar, så att alla de vuxna jyckarna skall ha gott om foder att komplettera färskfodret med under hösten. Och på ICA Maxi handlade jag sådant vi saknade i kylskåp, frys och skafferi för att jag skall kunna föda både Michelle och mig själv med varierad, god och näringsriktig kost framöver. Till kvällens middag blev det lite smålyxigt med vitlökskryddad mandelpotatisgratäng, stekta karrégrytbitar och vinsås samt en fräsch sallad, och i morgon skall jag laga italienskt, har jag tänkt... fast detaljerna är inte färdigtänkta än.

I övrigt har dagen gått till det vanliga: disk, tvätt och massor av hundumgänge. Vädret har varit ömsom soligt, ömsom regnigt, så promenaderna har förlagts till stunder då det varit uppehåll för att jag ens skulle få med mig de här regnkänsliga iggisarna ut genom porten - hihi! (Ginny är t.o.m. snäppet värre, för hon kryper ihop som en igelkott när det blåser!) Valparna vet inte vad utomhuslivet innebär ännu... men de har definitivt bestämt sig för att Michelles sovrum är för litet, så de klänger rejält på hindret i dörren för att försöka ta sig över. Misstänker att i morgon blir dagen då de lyckas... så nu gäller det att klura på hur vi bygger om hindret utan att det blir för högt för Miri att hoppa över. Och när det inte fungerar längre, får man helt enkelt se sig för var man sätter fötterna! 

Medan Michelle var på jobbet passade jag också på att prata med en väninna som är socionom, eftersom jag ville få klart för mig vilka regler som eventuellt gäller för mig som sjukpensionär och fast hos kronofogden. Kan någon myndighet hindra mig från att flytta, ifall jag skulle vilja det? Kan jag riskera att bli av med min pension? Svaret blev att om jag lyckas ordna en lägenhet, finns det inga hinder alls... och hyresvärdar är nästan alltid bara intresserade av en enda sorts skuld: hyreskulder. Har man hela tiden skött hyran, bryr de sig tydligen inte om att man sitter hos kronofogden - tack och lov! 

Du förstår, det finns en detalj som gör att en flytt känns alltmer som inte bara en bra idé utan direkt nödvändig för min själsfrid. En person i min bekantskapskrets har börjat skuldbelägga mig och utpressar mig med att hens behov blir lidande om jag flyttar. Jag har fått meddelanden fulla med gråt idag om att hen är besviken på mig och ställer frågan om hen inte är mer värd för mig än att jag kan tänka mig att flytta ifrån hen. Underförstått är att mina behov av förändringar inte är lika viktiga som hens behov av min närvaro och att jag skadar hen (och andra, som nämns vid namn) genom att vara så här självisk. Är mina vänner så värdelösa i mina ögon att jag ens kan reflektera över att överge dem? Tänker jag inte på hur illa jag gör dem? Och hur skall de klara sig utan mig?

Jag har tänkt mycket på många saker idag, och en av dem är detta med olika vänners reaktioner. För det är ju så att jag framför allt har fyra vänner i Gullspång (okej, sex stycken, om jag räknar med två som jag inte träffar så ofta)... men på den här sidan Sverige, framför allt i trakterna i och kring Stockholm, Västerås och Eskilstuna, har jag åtskilliga fler. Och det är vänner som jag väldigt sällan får träffa just för att jag bor i Gullspång. Avstånden blir för stora. Så om man skall se vännerna som siffror och inte som individer, får jag chansen att umgås med betydligt fler av mina vänner härifrån Västerås än jag gör i Gullspång. Nu är det givetvis så att för de vänner jag har i Gullspång skulle det förstås innebära att vi fick ett större avstånd mellan oss om jag flyttade hit... men samtidigt skulle jag komma närmare de som bor här, och de är ju också individer som jag räknar som lika viktiga. Vännen X i Gullspång anser sig givetvis vara viktigare än vännen Y i Västerås, och vännen Y anser sig viktigare än vännen X, om du förstår hur jag menar. Mitt emellan dem står jag och vill umgås med bägge. Samtidigt som jag frågar mig själv hur i allsin da'r frågan om en flytt plötsligt kom att handla om vänners värde i mina ögon, när det för mig handlade om helt andra saker!

Till det riktigt tråkiga hör att detta med att bli skuldbelagd gör det ännu mer lockande att flytta. För jag orkar inte med den här konflikten, orkar inte med att bära ansvar för andras känslor än mina egna! Dessutom begriper jag inte varför reaktionerna blir så starka när jag så tydligt sagt att jag bara tänker, att jag absolut inte har bestämt mig utan enbart väger olika alternativ mot varandra. Men redan detta att jag ens kan föreställa mig tanken att flytta har alltså fått någon att försöka utpressa mig, med gråt och upprördhet, att sluta tänka på detta. Argumentet är, som sagt, att jag skadar mina vänner och struntar i deras behov av mig. Mina behov kommer inte ens in i diskussionen... och det gör mig förvånad, för en riktig vän skulle väl i första hand se till vad jag behöver snarare än vad hen själv förlorar? Jag är visserligen van vid att alltid få vika mig för manipulerande, starka individer med egocentrisk läggning... men vet du, jag börjar bli så trött på att aldrig få leva MITT liv på MINA villkor och utifrån MINA behov, utan alltid tvingas anpassa mig till ANDRAS vilja, önskemål, behov och intressen. När skall det bli min tur? Och när nu andra inte vill eller kan bejaka vad jag behöver, måste jag då inte se till att sköta den saken själv?

I morgon skall jag träffa biskopen och då skall jag diskutera de här sakerna med honom.

Storm i ett vattenglas

Söndagseftermiddag 


Idag har jag tydligen rört till det rejält i mina vänners huvuden... och allt för att jag berättade om en liten tanke, bara en spontan lek med "tänk om...", och la ut denna tanke på FB. Resultatet blev så märkligt att jag sitter närmast mållös här vid datorn och följer utvecklingen.

Det jag skrev var följande ord: "Tänk om jag skulle flytta till Västerås?" Reaktionerna (både på FB och i Messenger) var omedelbara, fler av dem mycket starka, och kan delas in i tre grupper: 

  • De som ivrigt hejade på, tyckte det var ett utmärkt förslag och att jag verkligen skulle behöva den förändringen
  • De som såg sina egna behov hotade och blev bestörta
  • De som påpekade svårigheterna och bad mig tänka igenom saken mer ordentligt

Själv har jag som sagt bara lekt med tanken på hurdant mitt liv skulle se ut OM jag flyttade hit till Västerås, därför att jag vartefter upptäcker sådant som faktiskt skulle förenkla mitt liv och dessutom min ekonomi med en sådan flytt. Det betyder förstås inte att jag har bestämt mig för ATT flytta, utan bara att jag väger för- och nackdelar mot varandra och grunnar på vad som väger tyngst.

Till fördelarna här bl.a. detta:

  •  Jag skulle få en lägre hyra, eftersom det finns stora tvårummare här i Skallberget som trots att ytan i det stora hela skulle vara rätt lik den jag har nu skulle kosta 1.100 kronor mindre per månad
  •  Jag skulle inte behöva bil, utan kunde ingå i en bilpool jag nyligen blivit bekant med
  •  Jag skulle kunna tjäna extra pengar varje månad genom att t.ex. vara dagmatte åt Michelle (hennes förslag), tvätta åt folk (flera som föreslagit), uträtta ärenden m.m.
  •  Jag skulle ha betydligt närmare till min kyrka; biskopen bor här i Västerås och det tar bara en timme att köra till domkyrkan i Stockholm, där jag också har de flesta av mina kyrkvänner
  •  Jag skulle bo bara en timmes resväg från såväl min syster i Lindesberg och mina bröder i Stockholm
  •  Jag skulle kunna handla betydligt billigare, eftersom här finns gott om fyndbutiker för både kläder, saker och mat - och dessutom kunde jag storhandla tillsammans med mina vänner här på orten, så att jag fick hjälp att bära saker m.m. Inte heller skulle jag behöva köra bil i en timme (8 mil enkel resa) för att få tag i saker jag behöver
  •  Michelle kan hjälpa mig med städning och andra saker jag har svårt med, samt sådant som behöver sys till mig eller djuren
  •  Jag skulle ha ett betydligt större socialt skyddsnät när jag behöver hjälp och därmed ha större trygghet inför åldrande och sjukdom (fler vänner och alla i min familj inom räckhåll)
  •  Jag skulle kunna få hundvakt och sedan ta tåg/buss till Stockholm för att gå på museum, teater, konserter m.m.

Så finns det förstås nackdelar också, t.ex. detta:

  •  Jag skulle inte längre kunna använda Olle som veterinär, utan fick hitta en ny pålitlig kontakt här i stället (helst inte Strömsholm, då)
  •  Jag skulle inte ha samma rika tillgång till skogar (dock finns det en stor skog på gångavstånd härifrån - bortom Rocklunda)
  •  Jag skulle inte kunna hjälpa Carina och Maria med kyrkverksamheten i Skaraborg
  •  Jag skulle inte kunna träffa mina vänner/grannar Nina, Maria, Alex och Daniel lika ofta, utan fick göra planerade besök då och då i stället för att "komma över på en fika"
  •  Jag är osäker på hurdan sjukvården är här i Västerås
  •  Jag vet inte hur det är att samarbeta med FK här
  •  Jag vill ju flytta just hit till Skallberget, inte till vilket område som helst i Västerås, och jag vill ha en lägenhet som känns lika trivsam som den jag har i Gullspång (dock gör det inget att den blir mindre, d.v.s. att jag byter från min trea till en tvåa)
  •  Det är dyrt att flytta, om man inte kan få hjälp av familj och vänner

Slutligen finns det några väldigt viktiga saker som var de som satte igång tanken från början, framför allt att jag längtar efter min familj, min kyrka och ett betydligt mindre komplicerat liv. Nu när både pappa och mamma är borta, har en stor del av min anknytning till Skaraborg fallit bort och jag börjar uppleva avstånden till just familjen och vännerna i kyrkan som för stora. Det kostar mycket pengar och innebär krånglig - ibland direkt svårlöslig - planering att kunna ta mig till dem, och de har p.g.a. arbete, barn, djur och andra förpliktelser svårt att ta sig till mig. Att alla familje- och släktgravar är i Stockholm börjar också kännas jobbigt. Det här är ingenting som jag har pratat om utåt, men det ligger som små taggar i hjärtat... och när jag nu ändå jobbar med mig själv, kommer sådana här saker till ytan. 

Att bo lite mer centralt har en annan fördel, nämligen att människor omkring mig inte skulle kunna komma alltför nära inpå mer eller mindre automatiskt, utan att man får större svängrum för sina egna behov av t.ex. ensamhet, frihet och oberoende. Du som följer min blogg vet att jag försöker lära mig att sätta gränser och förändra mina relationer så att de inte skadar vare sig mig själv eller andra genom att jag beter mig fel... och en orsak till att jag hamnar fel är just att jag så gladeligen har kastat mig in i alltför nära kontakter alltför snart och tagit över ansvaret för andras behov bara för att jag vill så väl, tycker så mycket om personerna ifråga och tror att jag hjälper dem... vilket jag nu smärtsamt har insett att jag inte gör. I stadsmiljö skulle jag helt enkelt inte kunna bete mig på det viset, eftersom de människor jag skulle ha omkring mig i större utsträckning skulle vara mer fristående. Varför ser jag den skillnaden? Eftersom jag vet (glöm inte att jag har bott i/kring Stockholm större delen av mitt liv) att i städer har människor en större umgängeskrets och möter fler människor, vilket gör att de inte fokuserar alltför mycket på alltför få, om du förstår hur jag menar. De skulle inte tillåta mig att komma för nära, och det är nog precis vad jag behöver för att inte begå samma misstag igen. Det skulle tvinga mig att bli självgående på ett helt annat sätt.

I Gullspång har jag ett par saker som jag inte skulle få här: tystnad, stjärnhimmel nattetid (om det inte är mulet, förstås), mycket natur, ett lugnt tempo utan alltför många människor på samma plats, Sveriges bästa sjukvård och stressfrihet på det viset att det är betydligt mer stillsamt. I Västerås skulle jag få en sundare inställning till mitt sociala liv, stressfrihet på det viset att jag slipper alltför energikrävande relationer, närmare till familj och kyrka och större möjligheter att få hjälp när jag behöver det. Det är de här sakerna jag väger mot varandra - och har gjort en tid, även om jag hållit väldigt tyst om det. Jag trodde inte att reaktionen på tankegången skulle bli så här stark, men visst förstod jag att det skulle bli reaktioner... så jag har med avsikt inte sagt någonting, utan bara gått här med hundarna och funderat i all stillsamhet.

Regnig lördag

Lördag eftermiddag 


Michelles första arbetsvecka, tillika min första "arbetsvecka" som kennelflicka, är över och vi har tagit helg... vilket betyder att vi fick sovmorgon i morse och sedan har tagit det lugnt. Gjort saker, ja visst, men i lugn och ro. Bl.a. har vi städat köksskåpen och skafferiet, så att det blivit jättefint (och välorganiserat). Så har vi besökt flera affärer som Marie-Ann och Michelle ville visa mig, som t.ex. Åhléns Outlet. Personligen fann jag ingenting åt mig, men Marie-Ann lyckades fynda två par jeans för 50 kronor/styck! Tyvärr fanns det inga i min storlek, annars hade jag givetvis också slagit till. Vi avslutade med en sen lunch på Burger King, där vi smaskade i oss kycklingnuggets (18 stycken plus två dipsåser) för 39 kr... och jag tror att det var den renaste och mest välstädade hamburgerrestaurang jag någonsin besökt, så det kändes bra på alla sätt och vis.

I övrigt har jag planer på att lära mig Michelles ångmopp och göra golven fina i hela lägenheten nu när hon är hemma och kan hålla undan hundarna. Särskilt valparna, som växer så att det nästan syns och som är överallt när de inte sover... att så små ben kan springa så fort! Men så är de ju iggisar, de små liven, även om det inte syns på dem än (allt som är spetsigt och smalt på en vuxen iggy är fortfarande valprunt på dem, om man säger så). Jag är så innerligt tacksam att få vara med om detta mirakel - de lär sig nya saker varenda dag, förändras inför ögonen på en... och de söker aktivt efter mitt sällskap, vilket förstås gör mig alldeles varm och mjuk i hjärtat. Det räcker med att jag stiger över grinden i dörrhålet till rummet så kommer de (må vara en smula vingligt) skuttande och springande mot mig för att klänga på mina fötter... då brukar jag sätta mig ner så att de får komma upp i min famn och sedan leker de med mitt hår, testar sina yttepyttesmå tänder på mina fingrar och slickar mig i ansiktet. Naturligtvis är det mycket att tänka på också... de håller på att lära sig gå på lådan, men det blir fortfarande "olyckor" utanför lite varstans på golvet (det är därför jag vill lära mig ångmoppen, så att jag inte behöver svabba med såpa eller annat rengöringsmedel) och sedan måste man torka små rumpor. Mat skall de också ha - just nu en blandning av uppblötta valptorrisar och mousse - samt mjölk från mamma Miri, förstås, för helt avvanda är de inte ännu. Men det roligaste är att gosa och leka... det tycker både valparna och jag! Och det tråkigaste är att hålla Belle och Ginny borta, för Miri accepterar absolut inte andra tikar i närheten. Geisha räknas inte, för hon är i Miris ögon fortfarande en valp... och hon både pysslar om och leker med de små, så att Miri kan gå undan och vila. 

Robin har fått träffa valparna och uppskattade inte bekantskapen. Tvärtom vände han och sprang därifrån! Men när de får komma ut hit i vardagsrummet tror jag att han vänjer sig - och själva behöver de "katt-tränas" i fall det finns katt i de nya hemmen, så det är egentligen väldigt praktiskt att Robin är med här. En annan praktisk sak är att lägenheten bredvid renoveras just nu, vilket gör att det borras, hamras och låter på andra sätt genom väggen i valparnas rum (Michelles sovrum) - och de sover lugnt vidare, så de får bra träning i att inte bli oroliga av oväntade ljud. Idag regnar det dessutom så det smattrar mot fönstren... också ett ljud de mår bra av att lära sig tåla. Tänk, så mycket ett litet barn måste lära sig på så kort tid för att klara resten av livet! Jag är fullständigt fascinerad... sitter och bara tittar på dem, ser hur de övar på allt möjligt en hund måste kunna som t.ex. att springa, klättra, hoppa, försvara sig (i lek, förstås) m.m. Och de har bara åtta veckor på sig, innan det är dags att flytta hemifrån! Man baxnar när man tänker på hur fantastiskt deras små hjärnor - och kroppar - utvecklas dag för dag, timme för timme...

Hur går det med min egen utveckling då? Tja, för det första kommer jag ju upp på morgonarna, även om jag sedan är mer eller mindre sömnig under dagen och inte piggnar till på allvar förrän så här dags på eftermiddagen. Men jag har frid i sinnet, känner mig glad och bekymmersfri, njuter av att telefonen är tyst och fortsätter att studera boken om gränsdragningar. Där finns så mycket att lära och ta till sig! Tyvärr (på sätt och vis) kommer det att innebära att jag, när jag kommer hem igen, inte är samma person utåt sett som jag var när jag åkte... och det kanske skrämmer mina vänner till att börja med. Det är inte så att jag kommer att vara avvisande och aggressiv, absolut inte! Men jag kommer att vara mindre foglig, eller hur jag skall säga... alltså, mindre benägen att vika mig, mindre förstående mot manipulationer, tjat och försök till övertalningar, i visst mått mindre tillgänglig överhuvudtaget. Kanske inte heller ställa upp lika ofta, framför allt inte på "brandkårsutryckningar". Med det menar jag att jag givetvis fortfarande kommer att ställa upp om någon behöver åka till KSS akut... men inte slänga mig i bilen för någon annans skull för att ICA stänger om tio minuter. 

Allting kretsar egentligen till samma sak: att låta andra personer leva sina liv själva, utan att jag tar på mig ansvar för något som jag faktiskt inte har ansvar för. Det är inte mitt problem om någon har planerat dåligt och plötsligt behöver en liter mjölk kl. 20.50 på kvällen. Inte heller är det mitt problem om någon granne till någon av mina vänner stör... sådant skall inte jag behöva bli inblandad i, om jag inte är närvarande själv och blir vittne till något som skall anmälas. För att fortsätta exemplen, är det faktiskt inte mitt ansvar om någon har problem på jobbet eller i en annan relation än den till mig... sådant måste jag också sluta lägga mig i. 

Jag skall utveckla det här ytterligare senare, men nu är det middagsdags för alla hundar (och Robin).


Det där med ursäkter och förklaringar

Samma onsdag, lite senare 


När jag skulle besvara min vän Hannas reflektion på mitt förra inlägg, drabbades jag av en insikt så stark att jag blev tvungen att gå ifrån en stund för att tänka igenom det hela. Vilken tur då att man har ett gäng hundar som alltid är redo för en promenad! Vill säga, om vädret är okej... när vi var allra längst hemifrån (jag klädd i t-shirt och flipflops) började det oväntat att vräka ner regn, och den reträtten tillbaka till lägenheten borde ha filmats. Jag kan  ju inte springa, jag slet ut både höfter och knän när jag tävlade på europanivå i orientering som tonåring, och hundarna var kopplade... men vi gjorde vårt bästa att rädda oss ifrån detta hemska blöta, som iggisar (och många andra hundraser) hatar så intensivt och absolut inte vill vara ute i och jag själv inte var klädd för. Sedan, när vi kommit in i hallen, belönade vi oss själva för att vi hade överlevt: hundarna fick varsin torkad kycklinghals och jag en stor mugg kaffe. Nu sover alla fyrfotingarna (givetvis under filtar!) och själv har jag satt på lite musik för att stödja minnet när jag tar itu med tanken Hanna väckte.

Vad jag skrev i mitt svar var nämligen att jag alltid har försökt förklara pappas elakheter med att han visste vad han borde gjort, men inte klarade av att bekämpa sin intensiva ångest. När orden var skrivna, slog det mig att jag i gårdagens inlägg hade skrivit att jag ursäktar en väns gränsöverskridanden (mot mig, alltså) åt hens vägnar för att bespara hen obehag. Och då började jag leta i minnet: hur många människor har jag gjort detsamma åt - alltså försökt hitta ursäkter för att de gjort mig illa, kränkt eller utnyttjat mig? Hur många gånger har jag dövat min smärta och sorg, ibland ilska och bitterhet, genom att formulera tänkta orsaker till andras beteenden gentemot mig? Är det här rentav ett mönster i mitt liv, något jag gör utan att tänka på det, om och om igen... varenda gång någon trampar över?

Och för att fortsätta tanken en bit till: hur ofta har jag ursäktat och förklarat andra människors dumheter för att trösta de som drabbats? Alltså inte bara inför mig själv utan även inför andra försökt förmildra, släta över, hitta något att säga som på något sätt gjort handlingen förlåtlig? Hur många gånger har jag tagit människor i försvar som inte bort försvaras utan tvingas stå för konsekvenserna av sitt agerande?

I hela mitt liv har jag beskrivit mig själv i termer som "oljan i maskineriet", "diplomaten", "bläckfisken" (d.v.s. med tentaklerna ständigt utsträckta åt alla håll för att känna efter att folk mår bra). Nu när jag sitter här och skriver inser jag plötsligt att de där sakerna inte är goda egenskaper, utan att jag tvärtom har skadat både mig själv och andra genom att låta människor slippa undan. Mitt beteende har givit dem spelrummet att inte behöva bättra sig, utan fortsätta gå på i ullstrumporna utan att tänka efter hur de skadar och förstör. Jag har underlättat ondska... åh, så hemskt! Det gör mig till en medbrottsling! Visserligen totalt omedveten, naiv och i all välvilja, men ändå... jag har ägnat så mycket tid och kraft åt att hjälpa fel människor... 

Jag måste ta en paus här.


Ett bortglömt minne dyker upp

Onsdag eftermiddag 


I natt vaknade jag med ett ryck, drabbad av ett bortglömt barndomsminne. Det hade naturligtvis att göra med boken jag håller på att studera... det sista jag läste innan jag släckte igår kväll var en text om hur barn blir jagsvaga av att deras föräldrar villkorar grundläggande behov hos barnen som t.ex. kärlek och trygghet genom utpressningar och hot av typen "Om du inte gör som jag säger/vill, så..." . Och minnet av en alldeles speciell händelse chockade mig vaken... jag var elva-tolv år gammal och stod i lilla hallen (där ytterdörren fanns) mitt emot min pappa, som inte tagit väl upp att jag sa emot honom. Nu minns jag inte vad jag hade sagt, alltså, vad själva sakfrågan handlade om, men jag minns att han stirrade stint på mig, vände sig om och öppnade ytterdörren på vid gavel samt svarade mig: "Om det inte passar, så är du fri att gå. Varsågod! Gå din väg! Du behöver inte bo här om du inte trivs". Hans reaktion fyllde mig med en sådan fasa att jag måste ha blivit kritvit i ansiktet och darrat i hela kroppen (jag minns att jag nästan kräktes av skräck, för jag var ett känsligt och lättskrämt barn, vilket alla i familjen var väl medvetna om - inte minst pappa), och hela historien slutade med att jag bönade och bad att få stanna, bad om ursäkt om och om igen fast jag hade haft rätt, gränslöst krälade i stoftet för honom... varpå han "storsint" stängde dörren och lämnade hallen. Jag hade fått sälja min spirande självständighet, min själ, för att inte bli utkastad ur familjen. Elva-tolv år gammal. Vettskrämd.

När jag tänker tillbaka på den här händelsen, fylls jag av en obeskrivlig vrede. Hur kunde han bemöta ett barn - sin egen dotter - på det viset?!? Hur var det ens tänkbart att tvinga ett barn, inte ens en tonåring, att så totalt underkasta sig i en situation som troligen handlade om en småsak? (De stora sakerna vågade jag nämligen aldrig mopsa mig om, så det kan bara ha varit något litet och oväsentligt jag ville göra/ha och som han inte gillade). Om jag hade varit där nu, som vuxen, och åsett sceneriet hade jag nitat honom - bara slagit honom med all min kraft (och när man är rasande, äger man övermänskliga krafter) rakt in i ansiktet med knuten näve. Och sedan skällt ut honom till han bara var en våt fläck på golvet. MAN GÖR INTE SÅ MOT ETT BARN! INTE EN ENDA VUXEN, ALLRA MINST EN FÖRÄLDER, FÖRNEDRAR ETT BARN PÅ DET DÄR VISET! 

Nu förstår jag varför mitt jag försvann... sorgen och ilskan är båda väldigt, väldigt tunga att bära just nu. 

Äldre inlägg