Söndagskväll

Söndag kväll, rätt tidigt 

Sitter och väntar på att en liten potatisgratäng skall gräddas färdigt i ugnen så att jag kan få mat i magen... inte för att jag är utsvulten, men för att jag måste hålla måltiderna någorlunda regelbundna. Ungarna har redan ätit sina middagar, så de ligger i soffan och slumrar under en hög filtar. Undrar hur många århundranden man måste backa i tiden för att hitta den allra första iggy som upptäckte hur mysigt det är att sova under en filt?!? De har tydligen varit överklassens knähundar väldigt länge, för de finns avbildade vid kungligheternas fötter på gobelänger från 1400- och 1500-talen, så de vande sig säkerligen vid bekvämligheter redan då! Vid det här laget är lyxtillvaron säkert programmerad i deras gener... *skrattar*

Hur som helst har vi haft en fin söndag med flera sköna skogspromenader i solskenet, varvat med gos i soffhörnan. Jag har haft både paddan och telefonen avstängda utom en liten stund, då jag pratade med min älskade syster om julen... jag och djuren skall nämligen bo hos Michelle mellan jul och nyår, då hon är ledig från jobbet, men hon skall fira hos sin familj, förstås, och därför funderar jag på att fira med några i min. De är ju lite utspridda, men Linde ligger bara en timmes bilresa från Västerås så det är fullt möjligt för mig att klara... försåvitt inte syrran jobbar, förstås. Vi får se, hon skulle kolla sitt schema och återkomma. Tycker du att det är tidigt att tänka på julen redan? Men när man blandar in andra i sina planer, måste man kolla i god tid att de är med på ens tankegångar... och att jag vill fira med min familj, eller åtminstone delar av den, kände jag redan när jag var i Västerås förra gången. Det är inte så mycket helgen i sig som att få vara med de mina som lockar, om jag säger så... det skrev jag ju också om här i bloggen då, hur viktigt det känns att få komma närmare mina syskon nu när mamma är borta och jag är fri att röra mig som jag vill.

Oavsett hur det blir med julen, är jag inne på tanken att faktiskt inte ställa fram julgranen och inte heller laga en massa traditionell julmat i år. Jag vet, det låter drastiskt, men det har faktiskt enbart med lathet att göra - det är så mycket jobb, och jag är inte säker på att jag är beredd att ta på mig det jobbet just denna vinter. Det betyder inte att jag inte tänker fira jul! Men för mig är ju julen kristen, och det behövs inget särskilt för att fira julmysteriet med Kristi födelse i våra hjärtan... det firandet bär man inom sig. Men okej, god mat är jag förstås inställd på... så julskinka lär det bli, det är min favorit! Däremot tvekar jag om doppet, eftersom det, som sagt, kräver så mycket jobb. Vi får se hur jag gör.

Några julklappsinköp behöver jag gudskelov inte tänka på, för i min familj ger vi bara julklappar till barnen och de enda barn som kan komma ifråga har gott om andra som ger dem presenter av betydligt större värden än vad jag skulle kunna åstadkomma. Troligen skänker jag i stället lite pengar till mer behövande barn, t.ex. BRIS eller Rädda Barnen eller SOS Barnbyar eller Operation SMILE eller något, i deras namn... Har ju gott om tid att fundera på saken... för det är ju faktiskt mer än två månader kvar, och jag hinner absolut ta reda på vad barnen och deras föräldrar ömmar lite särskilt för innan dess.

Måste vila lite från virkandet, för att byta samtalsämne nu, eftersom jag har så ont i högerhandens insida (handflatan) och några av fingrarna. Antar att det kommer sig av att man "kniper ihop" handen när man håller i virknålen, trots att den är förstärkt (ergonomiskt utformad, alltså med ett tjockare skaft). Men det är okej, jag behöver ändå gå igenom mina bomullsgarner och se vad jag vill använda nu närmast... 

Mmm, nu doftar det gott från köket!

Skakad, inte rörd

Söndag förmiddag 


Natten till idag hade jag en så otäck dröm att jag fortfarande mår illa när jag tänker på detaljerna i den. Jag drömde att jag och mina syskon var vuxna, men fortfarande bodde hemma, och att det var några dagar före jul. Alla hade kommit hem från sina jobb och nu skulle mamma och jag in till city för att handla julklappar. Men pappa involverade henne i det ena efter det andra så att det drog ut på tiden - vi skulle ha åkt vid 18-tiden, men 19.30 var vi fortfarande hemma och mamma hade inte gjort sig fri. Jag blev så arg! När klockan var närmare 20.30 kom vi äntligen iväg, och i bilen grälade jag hela tiden om att affärerna stängde kl. 21 och att vi nu inte skulle hinna strosa omkring och verkligen tänka igenom vad vi ville ge i julklapp... mamma var tyst och när hon äntligen svarade, sa hon att vi säkert skulle hinna ändå om vi skyndade oss. Det gjorde mig ännu argare, så arg att jag vände bilen och letade upp en parkering vid ett större köpcentrum. Sedan nästan skrek jag åt henne: "Ge dig in och köp julklappar nu då, du som tror att det fungerar!" Vid det laget skakade jag i hela kroppen av vrede... 

Sedan jag vaknade har jag funderat så mycket på det här, för somt förstår jag glasklart medan somt är ett mysterium för mig. Under en lång skogspromenad med hundarna (solen tittar faktiskt fram emellanåt, så det är riktigt trevligt väder idag) grunnade jag framför allt på varför jag öste ur mig min ilska mot mamma och inte mot pappa, som var den egentliga boven i dramat. Det var han som hela tiden hindrade mamma från att komma iväg. Och ändå kan jag se skymten av svaret: mamma var ju vuxen och borde ha markerat sina gränser - sagt ifrån att hon inte hann hjälpa honom mer nu, eftersom hon skulle iväg med mig. Och stått på sig, om han vägrade lyssna. Kanske rentav bara gått ifrån? Nu vet jag ju, med facit i handen, att verkligheten inte såg ut på det viset... mamma styrdes helt av pappa och vågade nästan aldrig säga sin egen mening, eftersom han kunde bli så fasansfullt arg och hämnas på olika sätt (bl.a. genom psykisk misshandel). Han kunde göra livet outhärdligt för oss alla om han inte fick som han ville. Jag hörde aldrig mamma ställa honom till svars för någonting... inte förrän han var döende, då hon talade om att hon förlät honom för att han hade givit henne cancer. Jo, det är sant - livmoderhalscancer smittar faktiskt, och att hon fick det berodde förstås på att han hade varit otrogen. Hans otrohet hade alltså lett till att hon miste både livmodern och bägge äggstockarna samt tvingades gå igenom två perioder med operationer och jobbiga behandlingar. Medan det pågick, begrep han aldrig ens att de var cancer det handlade om... du förstår, ingen fick vara sjukare än pappa, och hade mamma berättat att hon hade cancer hade han genast "blivit så sjuk" att hon tvingats ta hand om honom i stället för att koncentrera sig på att bli frisk själv. Men hon vann över cancern - två gånger! Och jag vet att hon inte kunde ha handlat annorlunda. När hon själv dog, bad hon mig och mina syskon om ursäkt för allt svårt vi hade måst gå igenom p.g.a. hennes undfallenhet inför pappa och jag vet att åtminstone en av dem hade svarat att det fanns bara en sak att be om ursäkt över: att hon inte skilde sig från honom. Hon svarade att hon inte kunde, hon hade ju lovat Gud vid Hans altare att stanna i äktenskapet "till döden skiljer er åt". Efter att ha hört den förklaringen, grunnade jag länge på om vi faktiskt säger så i svenska vigselordningar? Är det inte bara i engelskspråkiga länder man använder den frasen? Det måste jag kolla upp någon gång.

Om mina syskon skulle läsa min beskrivning av drömmen, skulle de förresten rysa inför en helt annan detalj: att vi alla var vuxna men bodde kvar hemma. Det var nämligen pappas stora, lyckligtvis omöjliga dröm... att vi antingen skulle köpa en hel portuppgång och bo i de olika lägenheterna eller att vi skulle köpa en by och bo i de olika husen. Han tordes inte dra drömmen ännu längre; att vi skulle bo i samma hus. Mina syskon däremot flyttade hemifrån så fort de kunde, så fort de hade den minsta möjlighet att försörja sig själva... och de la avstånd mellan sig och pappa för att skydda sig från hans inflytande. Bara jag blev kvar.

Jag tycker inte om att jag har skrikit åt mamma, ens i en dröm. Det får mig att må illa, för det var att slå på en som redan ligger. 

Nu skall jag försöka helga vilodagen.

Höstväder

Lördag eftermiddag 





Det är verkligen höst ute idag... blåsigt, småregnigt och framför allt mulet. Men inte särskilt kyligt, så promenaderna blir bra ändå. Det vill säga, det var nog lite naivt av mig att ta med mig hundarna ner till centrum för att panta in alla flaskor jag har sparat sedan i våras... för tydligen hade alla andra i Gullspång - inklusive fotbollsklubben! - fått samma idé, och kön vid pantautomaten var lång (för att inte tala om mängden flaskor och  burkar var och en i kön pantade in!). Borde ha vetat bättre än att försöka med en sådan sak på en lördag. Nåja, nu är det gjort, och ungarna fick lite godis som tröst för att de måste vänta så länge. Nej, jag band inte fast dem utanför affären... så kunde man göra när jag var barn, men numera kan ens hund bli stulen om man går ifrån den. Har tänkt på det emellanåt, att när jag var liten satt det nästan alltid minst en hund utanför livsmedelsaffären och väntade på sin husse eller matte... och djurvän som man var, försökte man alltid prata med och klappa dem. Jag älskade hundar redan på den tiden! Eller rättare sagt, jag älskade nästan alla djur utom sådana som kryllade (som myror - en och en var de inte ett dugg otäcka, men myller skrämde mig) och spindlar (dem gillar jag fortfarande inte). Drog hem grodor och ödlor, ville ha en egen häst, hade undulater och vandrande pinnar. Familjen hade nästan alltid antingen hund eller katt. Syrran hade också undulater, och nästan alla hade vi akvariefiskar.  Dock inte samtidigt som katt - hihi! 

Förutom promenaderna i lövprassel och starka dofter av mylla har vi mest hängt i soffan - djuren under filtar och jag tillbakalutad med en virkning. Det går bra att virka just nu, men jag märker att jag saknar en del garner... är det inte märkligt att man kan ha hur många garner som helst men aldrig det man anser sig behöva just då?!? Funderar på att skänka bort alla mina ylle- och akrylgarner till någon som har glädje av dem, så att jag får mer plats för bomullsgarner (som är det enda jag använder, åtminstone tills vidare). Och så hoppas jag kunna lära mig att sticka! Eller rättare sagt, allt annat med stickning än att bara sticka varv på varv på varv, för det kan jag redan. Det är avmaskning o.s.v. jag inte behärskar. Och det känns ganska meningslöst att bara sticka halsdukar... det använder jag inte ens själv, så var skall jag göra av sådana?!? Plus att jag som sagt inte vet hur man avslutar en stickning... så det skulle bara bli en enda, alldeles väldigt lång halsduk av det hela... *skrattar åt tanken*


Skrivet senare samma kväll:

Mamma och jag brukade spela spännande äventyrsspel där man skulle leta efter saker för att komma vidare i spelet, s.k. "hidden objects games". Det lärde henne en massa engelska ord, och vi hade roligt i timtal där vi satt vid datorn tillsammans och sökte igenom detaljrika bilder i jakten på just den där saken vi behövde för att lösa mysteriet... och jag tänkte ofta att det finns ord som jag älskar mer än andra. "Skrivbok" är ett av dem. "Penna" och "nyckel" andra i samma kategori. Så idag, i en vacker och vemodig dödsruna (skriven av Victor Malm) över Sara Danius, författare och f.d. ständig sekreterare i Svenska Akademien, fann jag ett annat lite överraskande ord som plötsligt kändes som en karamell i munnen. Hon hade tydligen skrivit en civilisationskritisk bok med titeln "Husmoderns död" utifrån Bonniers Kokbok, som de flesta har men aldrig lägger märke där den ligger på våra köksbänkar. Och där var det, ordet "köksbänk", som jag blev så överraskande förtjust i... fast jag vet inte riktigt varför, kanske för att det är så vardagligt? Och för att vi alla använder den utan att tänka på det. Jag, som älskar att laga mat utan att vara särskilt bra på det... och som gör i ordning djurens måltider där... och delar upp och fryser in diverse... och städar för att det skall vara fint i köket. Kanske är det detta som får mig att bli lite varm i hjärtat av att läsa ordet... och bli nyfiken på Sara Danius bok! Skall kolla om den finns på biblioteket - fast jag misstänker att nu när hon har dött, lär många vilja läsa hennes böcker. 

Är jag elak?

Fredag eftermiddag 





Ute regnar det - inte särskilt intensivt men ihållande - och det är så pass mulet att jag redan har tänt alla fönsterlamporna. Tycker om upplysta fönster, både inifrån och utifrån. Och förhoppningsvis skänker mina lampor lite färg åt den grå dagen för dem som passerar mina fönster...

Sitter och virkar, dricker te och funderar över en kommentar jag fick igår kväll. En person sa att jag var elak som inte svarade i telefon fastän jag var hemma och inte hade något särskilt för mig. Vad detta "något särskilt för mig" betyder får stå för denne, för jag sitter ju faktiskt aldrig rakt upp och ner på en stol och gör ingenting alls... även när jag ser ut att vara "sysslolös" ber jag, och ofta handarbetar eller läser jag, kanske löser ett korsord eller ett sudoku för att träna hjärnan, gosar med djuren, klipper klor eller kammar päls e.dyl. Har jag tillräckligt med disk eller tvätt, kör jag dessa maskiner. Så vad gör man när man inte "har något särskilt för sig"? Nåja, förmodligen menade personen att jag hade tid att svara i telefon... men tänk om jag inte ville det? Just igår fungerade förresten inte min telefon större delen av dagen, eftersom den hade tagit ett ofrivilligt bad i ett vattenglas och behövde torka. Men okej, jag hade paddan påslagen och klickade bort de samtal som kom via Messenger, helt enkelt för att jag inte ville prata med någon.

Vad innebär det i andras världar att man är elak? Att man inte gör som de vill? Att man inte samarbetar när de har gjort upp planer som involverar en, utan att ha frågat en först? Att man inte finns till hands när en person vill ha tag i en? Säger nej? Förlåt mig, men jag kommer faktiskt inte på några andra exempel som inte innefattar utövandet av fysiskt eller psykiskt våld... och sådant ägnar jag mig inte åt, jag varken är våldsam eller skulle kunna se mig själv i ögonen om jag gjorde någon annan illa. Gillar inte ens s.k. "nöjesvåld", d.v.s. våldsamma filmer på bio eller TV. Läser inte deckare. Överhuvudtaget förstår jag inte meningen med våld som avkoppling... men nu glider jag från ämnet, tror jag. Det handlade om att jag var elak för att jag inte svarade i telefon eller Messenger. 

Funderar på vad boken om gränsdragningar lärde mig; att det faktiskt är grymmare att inte sätta gränser än att göra det, så länge gränserna är rimliga och inte inkräktar på andras områden. För min del blir frågan som mest central i umgänget med gränslösa människor som alltså inte vill ha något staket mellan oss oavsett att där finns en grind. Det är lite lustigt, men jag har ofta funderat över villaområden där det inte finns staket eller liknande mellan tomterna... vem avgör vad som tillhör vems ansvar vad gäller t.ex. gräsklippning? Blir det inte risk för bråk om att någon antingen inte klipper tillräckligt eller tvärtom överträder den osynliga gränsen (klipper på fel sida)? Och hur gör man när ett dignande fruktträd släpper frukten på fel sida? Det sistnämnda svaret vet jag faktiskt: om frukten faller på min tomt får jag ta den, oavsett om trädet står på grannens tomt. Jag får faktiskt t.o.m. plocka frukten från de grenar som hänger in på min sida. Åtminstone juridiskt. Moraliskt skulle det åtminstone teoretiskt kunna vara en annan fråga.

Nå, som sagt, är jag elak? Jag tänker lite så här: om jag medvetet bygger mitt staket för nära grannen så att jag faktiskt hindrar grannen från att röra sig fritt... eller om jag omedvetet gör samma sak, och sedan inte flyttar staketet när grannen säger ifrån... då kränker jag någons frihet och är elak. Men om det nu är tvärtom? Att någon hänger över staketet eller går in på min sida för att hålla koll på vad jag gör och när, vem jag umgås med och hur ofta, om jag är hemma när jag sagt att jag inte har tid att ses eller liknande... är jag elak då som reagerar negativt? Som vägrar att kommunicera bara för att jag inte vill? Är jag elak när någon har behov av mig och jag inte ställer upp?

Jag vet redan vad de flesta tycker som läser min blogg - jag kan nästan höra era röster inuti huvudet - hihi! Men det här är ändå allvarliga spörsmål för mig, eftersom jag senast igår blev tvungen att säga ifrån åt en person som tyckte att jag hade sagt en sak och gjort en annan. Det jag hade sagt var att jag skulle bort... inte vart, inte varför och inte hur länge. Senare fanns jag plötsligt hemma igen, men hörde inte av mig utan pysslade med mitt. Det var tydligen inte okej, och personen ifråga verkade anse att jag på något sätt hade farit med osanning som sagt att jag skulle bort och sedan var hemma. Att jag faktiskt hade varit borta en stund och sedan kommit hem verkade inte spela någon roll. Hur länge måste man hålla sig hemifrån för att det skall räknas som att man är borta? Räcker det att jag går ut och hämtar posten? Eller måste jag vara hemifrån i minst en timme, eller fler, för att det skall vara okej att komma hem igen utan att väcka frågor?

Nu hör jag era röster igen, protesterande om att det väl är min ensak och att jag gör vad jag vill. Tänk, det tyckte jag också! Alltså, att jag gör vad jag vill när jag vill det. Utan att behöva förklara. Och utan att någon håller koll. Men tydligen är den tanken inte allmängods, för uppenbarligen var det inte okej för den här personen. 

Min pappa var sådan att om man inte gjorde som man ville, ansåg han att man inte älskade honom. Jag har träffat fler sådana människor genom livet - en blev kränkt över att jag valde att gå i kyrkan innan jag tog itu med en uppgift jag lovat göra... faktiskt så kränkt att vår vänskap upphörde där och då. En annan känner sig sviken varje gång jag säger nej till att ses, fast vi ses minst en gång i veckan. Den personen ringer mig varje dag, ofta flera gånger om dagen, och vill allt möjligt... och jag säger nej om och om igen, eftersom jag faktiskt inte vill vara så social med någon enda varelse utom mina djur. De är de enda jag vill umgås med hela tiden. Alla andra hamnar längre ner på prioriteringslistan... inte för att jag inte tycker om dem, utan för att jag inte orkar vara social mer än korta stunder i taget. Om jag tillbringar flera timmar hemma hos en person, måste jag sedan vila dubbelt så länge innan krafterna återvunnits... men det syns inte, eftersom vilandet sker här hemma i ensamhet. Så ingen kan se att jag är så trött som jag är... men man tycker ju att det skulle räcka att jag sa det? En vän sa upp bekantskapen med mig när jag vägrade att gå till en tredje part och kräva att denne bad min vän om ursäkt för något som jag inte alls var inblandad i. Jag var en dålig kristen den gången, hette det, som inte gav den andra personen möjligheten att rädda sin själ från fördömelse genom att be om förlåtelse. Att man inte kan tvinga en människa att be om ursäkt ingick inte i min väns världsbild, inte heller att jag inte har rätt att döma en person ohörd bara för att min vän påstår att personen ifråga kränkt hen så illa att dennes själ var i fara. Den gången var jag riktigt arg, för jag avskyr när folk utnyttjar kristendomen som ett slags magi för att uppnå själviska syften. Då är man inte kristen... och att dessutom ifrågasätta min tro för att jag vägrade att spela med i spelet kändes ännu värre. Det är som när man får de där kedjebreven på FB om att "om du tror på Gud, skicka detta vidare..." Vad har min tro på Gud med kedjebrev att göra?!?

Oj, de här sakerna har tydligen legat och pyrt inombords till nu...! Nå, då har jag fått skriva av mig dem och kan gå vidare med mitt liv utan dem i ryggsäcken.

Bortsett från frågan om hur jag hanterar gränslösa personer, för den frågan är fortfarande inte löst. Att jag inte är elak som sätter rimliga gränser vet jag, den läxan har jag lärt mig. Men hur möter jag den som anser att jag åsidosätter deras behov till förmån för mina egna? Den som anser att jag faktiskt är genuint elak som inte ställer upp? Om jag föredrar att sitta hemma och virka och en person vill att jag kommer på fika, är jag elak då som säger nej?

Igår skrev jag i bloggen att min taktik hittills varit att ducka och hålla mig undan... det måste jag sluta med, men vad gör jag i stället? Måste jag svara i telefonen och tjata mitt "nej" varje gång? Eller kan jag med gott samvete bara låta bli att svara, utan att det anses att jag "duckar och håller mig undan"? Att jag inte svarar beror ju på att jag inte vill diskutera saken... men personen i andra änden ger inte upp, slutar inte att prata. Säger jag nej till en sak, hittar hen på en annan. Säger jag nej även till den så hittas det på en tredje. Och så där fortsätter det. Det är därför jag inte svarar, hellre än att behöva ägna en halvtimme åt ett fullständigt meningslöst samtal som jag redan vet hur det måste sluta: med ett "nej". Är jag skyldig denne min halvtimme?

Soffbord och ensamhet

Torsdag, sen eftermiddag 

Dagens rubrik låter lite som flera av de moderna boktitlarna, som alltid verkar kombinera två ting som inte har det minsta med varandra att göra... och det har väl egentligen inte de två sakerna i min rubrik heller, utan är en sammanfattning av vad jag hade tänkt skriva om idag.

Som jag befarade medan jag fortfarande vistades i Västerås, har det blivit jobbigt att komma hem till Gullspång. Jag har förändrats, känner mig på flera sätt nästan som en annan människa, men de andra har förstås inte haft anledning att göra det... och i det flesta fall gör det ingenting, för våra relationer fungerar lika bra ändå. Men inte alla. Och det har ställt saker och ting på sin spets. Särskilt som det har råkat sammanfalla med andra händelser nyligen, som inte har det minsta med mig att göra men som involverar samma personer. Jag misstänker att detta faktum kommer att innebära att mina nydragna gränser upplevs som hårdare och mer "ojuste" (eller hur jag skall uttrycka saken) än de hade annars. Men om jag väntar till det andra har lugnat ner sig, lurar jag personerna ifråga att tro att allt är okej för min del... och det är det inte. Kan aldrig mer bli. Så även om det nu kraschar, måste det bli så. Är det hänsynslöst av mig? Jag vet inte. Det känns faktiskt mer hänsynslöst att låtsas som ingenting och spela vidare i ett spel jag inte längre vare sig vill eller kan fortsätta med. För då skulle det verkligen vara just ett spel och inte äkta.

Hittills, när sådana här saker har hänt (kan inte gå in mer i detalj på vad som sker just nu), har jag mest duckat och hållit mig undan. Men sedan jag insåg vilken betydelse (negativt) mitt beteende har haft, och hur vilseledande mina reaktioner kunnat vara för andra, förstår jag att det inte längre är ett vettigt (än mindre önskvärt) agerande. Så även om jag avskyr konflikter, och särskilt med människor som jag egentligen tycker väldigt mycket om, blir jag tvungen att lägga alla korten på bordet och säga som det är. Talade en stund med Mia om den här saken idag, och hon kom med många kloka tankar kring hur man hanterar känsliga situationer (som är känsliga just för att personen av olika anledningar är känslig)... men ett av råden var mycket mer rakt på sak än vad jag hade trott var möjligt med tanke på vem det handlar om. "Ställ villkor" föreslog hon. "Säg att så här måste vi göra, annars går det inte". Jag blev lite häpen, för visst har hon rätt men jag hade inte tänkt på att man faktiskt får vara så brutalt uppriktig när det rör någon som man misslyckats resonera med på vanligt sätt. Därför att den personen inte kan det. Det här väcker en fråga till liv som jag tangerat förut... hur pass långt får man driva ett hänsynstagande? Säg att jag tar särskilda hänsyn till en viss person, därför att den personen av speciella skäl behöver det, men att det samtidigt innebär att jag själv får stå tillbaka mer än jag egentligen vill och kan. Skall jag fortsätta att ta ensidig hänsyn ändå, eller kan jag kräva att personen också visar mig hänsyn trots att jag inte har samma svårigheter som denne? Det här liknar frågan jag tog upp häromdagen, om vem som skall prioriteras om den ena personen vill ha tyst omkring sig och den andra personen vill ha ljud (t.ex. spela musik eller ha TV:n på). Vem har bättre rätt? brukar jurister fråga i ärenden med den sortens gränsproblematik (jag gjorde t.ex. mitt examensarbete på frågan om var gränsen går mellan privatlivets helgd och den massmediala tryckfriheten). 

Till svårigheterna hör ju att man faktiskt inte vet om den person man tar hänsyn till utnyttjar det eller inte. Alltså, spelar personen medvetet på att man visar hänsyn och tar större plats än den skulle ha fått annars? Det jag spontant tänkte på, när jag var ute med hundarna nyss, var uttrycket att "räcka någon ett finger och denne tar hela handen". Vem äger problemet? Den som sträcker ut fingret eller den som tar hela handen?

Måste göra ett uppehåll här, men kommer tillbaka senare i kväll.


Skrivet senare samma kväll:

Det var ovanstående som handlade om ensamhet - mitt behov av att inte ständigt behöva vara social, och risken för att jag därigenom mister en kär vän som inte kan ta att jag säger "nej" till så mycket för att få vara just ensam. Den andra personen är gränslös - kan t.o.m. tala om de mest intima saker ute bland folk utan att ens reflektera över hur andra reagerar, trots att jag flera gånger har sagt att "det där har jag inte med att göra" eller liknande. Hen har också ett gränslöst behov av att vara omgiven av folk... precis som min pappa, som tyckte sig upphöra att existera om inte allt ljus föll på honom, s.a.s. Det räcker alltså inte med att familjen finns där - andra måste också närvara, väldigt ofta och väldigt länge varje gång. Det tröttar ut alla utom hen själv, inklusive hens familj som givetvis - precis som jag - behöver få vara ifred emellanåt... men antagligen blir hens ångest för stark om det inte ständigt är folk där. Och detta har jag tagit hänsyn till, som sagt... men jag orkar inte längre. Det är för ofta, för länge, för mycket. Man hinner knappt gå hem innan telefonen ringer. Det hittas ständigt på nya "ursäkter" för att locka dit mig, den ena mer otrolig än den andra. Jag skall inte ta några exempel, för det skulle få hen att genast känna igen sig... och jag är inte ute efter att hänga ut någon till andras beskådan! Låt oss stanna vid att om jag försökte illustrera med riktiga händelser, skulle nog de flesta genast säga att "det där är inte normalt"... och nej, det är det inte, men så var det inte heller med pappa. Kanske är det min stora medkänsla med pappas ångest som gör att jag har stått ut så länge med de här historierna? Och, vilket är viktigare, det är därför jag inte har sagt ifrån från början, utan försatt mig i situationen att personen ifråga tror att det är okej att vara så. Att jag ställer upp på konceptet. För det har jag ju gjort ända tills nu! Så varför ändrar jag mig?!? Varför är det plötsligt inte okej längre?!? Jag förstår frågorna... men frågan är om jag kan svara på dem utan att det låter som att jag har lurats hela den här tiden och nu slutligen börjar vara ärlig. För så är det ju inte! Jag har bara sent omsider upphört med ett dysfunktionellt beteende och lärt mig sätta gränser för att inte gå sönder. 

Okej, vi lämnar det nu och pratar soffbord i stället. Som jag nog nämnt tidigare, har det visat sig att mitt nuvarande soffbord är för stort för att få plats mellan divanerna i soffan. Det blir inte benplats åt alla, om det sitter folk på olika ställen i soffan. Igår tog därför Nina med mig på en runda bland loppisar m.m. i trakten för att se om vi kunde hitta ett "nytt" soffbord som passade bättre... och nog hittade vi flera vackra soffbord, men de var antingen för stora eller för små. Jag vet, det låter gnälligt... men ett för stort bord får inte plats och ett för litet bord räcker inte till när man skall ha gäster. Eller vill ha fram min dator och sprida ut t.ex. räkningar eller andra papper när jag måste ta itu med administrativa uppgifter. Så i slutänden blev det inget bord just igår... men det var ändå roligt att åka runt med Nina och kika på möbler, och vi talade mycket om Gud (som alltid när vi ses). Rätt soffbord dyker nog upp när det är dags! Jag har ändå inte råd att köpa något just nu, det är nästan två veckor till pensionen... så när man tänker närmare efter, kanske det var bra att vi inte hittade det "perfekta" bordet för då hade jag bara gått och oroat mig för att någon annan köpte det innan jag hade råd! Bättre då att jag letar när jag faktiskt kan slå till om jag hittar vad jag vill ha...


Äldre inlägg