Man måste inte vara bra för att duga

Fredag eftermiddag 



Dagens rubrik kommer ur en insikt jag fick idag, när jag surfade runt bland vänners loggar på Facebook. Det mesta av sådant jag gör, gör andra - också mina vänner - betydligt bättre än jag. Lagar mat. Virkar. Tecknar och målar o.s.v. Jag är inte direkt bra på någonting särskilt... men det gör faktiskt ingenting, för det jag gör gör jag för att det är roligt och inte för resultatets skull. Det betyder inte att jag inte tänker utvecklas, för givetvis vill jag fortsätta att lära mig saker och ting... bli bättre på att virka, på att laga mat, på en massa olika saker. Men jag tänker ta det i min takt och på mina villkor. Och jag jämför mig inte med andra.

Längre.

För den här insikten har funnits som tanke i många år, utan att kunna rota sig i hjärtat. Det är en sak att man vet något, jag menar, på förnufts- och kunskapsbasis... en annan att man faktiskt känner att det är så. Världens längsta halvmeter går mellan hjärnan och hjärtat, och först när någonting har vandrat hela den vägen och rotat sig i ens innersta kan man påstå att man har erövrat insikten. Blivit klokare och mognare. Det är självklart att jag alltid har vetat att man inte skall jämföra sig med andra, inte tävla om saker annat än möjligen i ett slags "tävling" med sig själv om att utvecklas och förfina sina egenskaper, talanger och förmågor. Det är som att springa ett marathon - bara proffsen kan gå in i en sådan tävling för att vinna, medan alla vi andra gör loppet för att förbättra våra egna resultat från förra gången. Ja, kanske rentav för att lära oss att slutföra någonting - orka hela vägen!

När jag var ung, tävlade jag i intelligens. Ja, det är sant! Jag ville vara lika intelligent som min pappa, leva upp till hans "standard". Det slog så totalt fel att jag aldrig har försökt igen - allt som hände var att jag pladdrade på i mina försök att verka intelligent i en sådan takt och så utanför det rimliga att folk drog sig undan. I stället för att verka klok och beläst, framställde jag mig själv som en babblande fåne. När jag sedan inte tog särskilt höga betyg i ämnena på juristlinjen, kände jag mig ännu mer misslyckad. Pappa hade byggt upp sådana (nu i efterhand direkt skrämmande) förväntningar på mig, för jag var den första i släkten på hans sida som tog studenten och sedan gick vidare till universitetet... jag skulle bli hans stora revansch på alla dem som utnämnt honom till släktens "svarta får". Att han fått den stämpeln på sig berodde - har jag förstått efter hans död - på att han bl.a. hade ADHD och förmodligen också aspergers (kanske ännu fler diagnoser). Men själv trodde han att det berodde på att han var "dum i huvudet" och livet igenom kämpade han för att bevisa att de hade fel genom att studera och bemästra en mängd svåra saker: historia, religionshistoria, evolution och genetik, språk (bl.a. arabiska, ryska och kinesiska). fysik, kosmologi och kvantfysik m.m. Han knäckte pyramidernas inre gåtor långt innan den vetskapen dök upp i böcker, han illustrerade hela evolutionens och inte minst människans utvecklingshistoria på en lång pappersrulle som jag har kvar än idag, han begrep DNA-strukturen och kvantfysiken långt innan sådant blev allmängods o.s.v... och jag ärvde denna kärlek till kunskap, särskilt då kosmologin och kvantfysiken, men det var inte precis sådant man kunde tala med folk om för ingen annan verkade intresserad. Till sist gav jag upp och insåg att jag inte var intelligentare än andra utan en typisk medelmåtta... och med tiden lärde jag mig att vara nöjd med det.

I högstadiet hade jag en kamrat som hyllades som geni, så intensivt av alla och envar att han trodde på det själv. Sedan kom han till gymnasiet och träffade andra som var minst lika duktiga som han... och det kunde han inte ta. Om jag minns rätt hoppade han av naturvetarlinjen och försvann, vart vet jag inte. Men jag hoppas att han någonstans på vägen lärde sig att han dög ändå!

Själv har jag börjat inse fördelarna med att vara en typisk medelmåtta. Man känner sig inte lika stressad av krav utifrån, t.ex. på att göra en strålande karriär och tjäna en massa pengar. Man blir inte anklagad för att vara lat som inte utnyttjar olika möjligheter. Och själv mår man inte dåligt av att livet inte blev glamouröst utan ett helt vanligt svenssonliv, ett liv likt miljoner andra människors. Det är bra ändå. Man kan vara alldeles väldigt förnöjd och rentav lycklig utan allt det där andra.

Nu klarar jag av att inte bara unna andra deras talanger och framgångar, utan också vara glad åt det lilla jag faktiskt kan. Vad spelar det för roll att jag bara virkar platta grytlappar, runda eller fyrkantiga, utan andra utsmyckningar än själva garnets utseende? Jag virkar ju inte för att imponera på andra utan för att jag tycker om att virka. Och min matlagning... nej, jag är inte vidare duktig på det heller, men maten blir god och det är väldigt roligt att hålla på med den: att gå i affärer och tänka ut recept, att skala och skära grönsaker och rotsaker, att utan jäkt sätta ihop någonting som blir gott och mättar mig. Jag skulle aldrig platsa i Masterchef, men jag tittar på det för att det är roligt! Jag är konstnärligt lagd, men jag gör inte konst för att ställa ut utan för att uttrycka vad jag känner just då. Och jag älskar att skriva helt enkelt för att skrivandet är mitt mest naturliga språk - mer naturligt än det talade. Jag älskar att sjunga, men kan inte noter och skulle inte platsa i en kör. Vad spelar det för roll? Det räcker för mig att gå här hemma och sjunga för mig själv och djuren, samt delta i liturgier och psalmer i kyrkan. Någon har påstått att jag är mezzosopran, men det vet jag inte vad det betyder så det har inte någon vikt för mig. Antar att det är ett slags beskrivning av var jag ligger i rösthänseende... och antagligen att jag kan sjunga rent, vilket ju är roligt att veta - hihi! 

Flera har under årens lopp frågat mig hur det kommer sig att jag föredrar att läsa (underförstått: svår) facklitteratur hellre än romaner, deckare m.m. Svaret är att jag älskar att hela tiden lära mig nya saker utan att samtidigt ha kravet på mig att kunna det jag läser. Tanken "det här behöver jag aldrig tenta" gör det lättare att ta till sig nya kunskaper, därför att man inte går i baklås inför pressen att verkligen lära sig vad där står. Det som fastnar, fastnar. Och resten spelar ingen roll... för vet du, just för att man inte måste, lär man sig mycket mer än man tror. Jag tror att många fler skulle ha glädje av facklitteratur och dokumentär-filmer m.fl. om de släppte på kravet att de skall förstå allt som skrivs/sägs i ämnet. Det behövs inte. Man går in i det med ett nyfiket sinne och tar det som en stunds förströelse... och vips, har man lärt sig något nytt! Alldeles utan ansträngning. Bara för att det är så kul och spännande. 

Man måste inte vara intelligent för att begripa vetenskap. Allt man behöver är nyfikenhet. 

Och så är det med det mesta jag gör numera - jag gör det inte för att jag är bra på det, utan för att det är roligt!

Veterinärbesök

Torsdag förmiddag 

Det har blivit dags för valparna att träffa sitt livs första veterinär i eftermiddag... vid 15-tiden skall jag möta Michelle där, så innan dess måste jag göra i ordning den andra buren i bilen (där jag brukar ha sådant jag behöver förvara i bilen) så att alla hundarna får plats. Michelles chef verkar inte vara det minsta lilla förstående, så hon fick bara tillstånd att springa direkt från sista lektionen till bilen för att hinna till veterinärstationen... jag har insett att det ligger många dolda krav på lärarkåren, som vi utomstående aldrig ser och därför heller aldrig uppskattar. Som att hon sällan har tid att äta lunch! Jag gör matlådor åt henne, och hon säger att hon skall "försöka hinna äta"... det är sorgligt, för hur orkar man en hel dag, dessutom omgiven av hundratals barn, utan lunch?!? Nåja, allt jag kan göra är att se till att alla hundarna finns på plats när hon kommer. Hon har förresten lovat att jag skall få följa med in och se hur det går till när valpar besiktigas, vilket skall bli väldigt spännande! Häromkvällen kände jag för att läsa något annat än andlig litteratur och lånade Svenska Kennelklubbens "Avelsboken" av Lennart Swenson... och okej, det finns avsnitt jag absolut inte begriper (genetiken, t.ex. - jodå, i stora drag, men inte detaljerna om t.ex. hur den och den egenskapen ärvs så och så) men annat är väldigt intressant och öppnar en ny värld för mig. Man skall aldrig sluta vara nyfiken, aldrig sluta lära sig nya saker...!

Sov inte särskilt bra i natt, dels för att jag har ont i ryggen (mellan "vingarna", troligen p.g.a. att jag under hundpromenaderna håller två koppel i varje hand och ibland måste streta emot när de drar - t.ex. när de ser andra hundar, fåglar eller något annat som fascinerar dem) och dels för att jag drömmer så många mardrömmar om att jag blir förföljd, utskälld, utsatt för konflikter o.s.v. Jag vet ju vad det beror på, så jag behöver inte tolka drömmarna... men de är jobbiga och tar mycken kraft, så idag är jag rätt trött och lite splittrad. Tur att hundarna inte bryr sig om sådant! Just nu sover de på olika håll i bostaden och själv dricker jag A-fil för att få i mig lite mat... är hungrig, men har samtidigt inte någon vidare aptit, så det får bli vad det blir.

Vädret är fint - soligt med blå himmel, om än lite blåsigt. Det gillar inte Ginny, hon kryper ihop som en igelkott när det blåser... vet inte varför. Men solsken är skönt, så vi försöker hålla oss där den lyser och njuter av värmen. För nu är det höst, det kan inte ens jag förneka... löven faller från träden, som har gulnat lite grand (det mesta är fortfarande grönt i naturen), och när man kommer in i skuggan inser man att det inte är så dumt med jacka ändå. Dock går jag än så länge helst i flipflops, även om jag tänker ha mina träningsskor på mig när jag åker till veterinärstationen. Funderar på att försöka få råd till ett par mer bekväma skor, som har resår eller kardborreband i stället för knytning... det är så smärtsamt för mitt huvud att behöva knyta skor, jag mår inte bra av att stå med huvudet nedåt (blodtrycket blir för hårt) och jag vill inte placera en sko som varit utomhus mot någon av Michelles möbler eller väggar för att komma upp en bit. 

Hade tänkt duscha, men kom sedan ihåg att värmen och varmvattnet är avstängda idag (fram till kl. 16) p.g.a. underhåll. Så det får vänta. Lite tvättvatten kan jag värma i vattenkokaren, så pass att jag kan "bada" i handfatet i alla fall... vill känna mig fräsch när jag skall träffa folk, och idag här det inte bara veterinärbesök på agendan utan vi skall på kundkväll hos ICA Maxi i Hälla också. Synd att jag är pank! Skulle behövt passa på att köpa ett gäng små plastlådor (ICA har så bra sådana) nu när hundarna går på färskfoder i stället för blötmat... förstnämnda måste nämligen förvaras i frysen (den är ju rå) till strax innan matdags, och då är det praktiskt att frysa in den portionsvis.


Skrivet någon timme senare: Så där, nu har Belle, Miri och jag varit bort till bilen (som står på Michelles parkeringsplats) och gjort i ordning bägge burarna så att de skall vara riktigt mysiga för hundarna att resa i. Väl tillbaka fixade jag mig en mugg te, och när den är urdrucken är det dags att packa in valparna i deras "väska" och hundarna i burarna och leta mig fram till veterinärstationen. Får fortsätta blogga i kväll!


Skrivet på kvällen

Allting gick finfint hos veterinären, som var väldigt trevlig och mest såg ut som en tomte. Alla valparna blev noggrant undersökta och godkända på alla punkter, varefter de vaccinerades och chipmärktes. Efter varje märkning fick jag trösta en liten ledsen valp... de där nålarna är inte precis smala, och nackskinnet på en iggyvalp är så litet... men nu är det över, alla är glada och i helgen skall dels Hampe resa till sin pappa och dels Hasse få besök av en familj som är intresserade av honom. Blir nog spännande (och lite hjärtaknipande för kennelflickan)! 

Efter veterinärbesöket hämtade vi upp Marie-Ann och åkte till ICA Maxi i Hälla, där de hade kunddag med extrapriser på lite av varje. Jag köpte inte mycket, eftersom jag var näst intill pank, men en pocket för 39 kr blev det i alla fall: "Hjärnan är stjärnan: om minnet, lärande, intelligens och personlighet" av Kaja Nordengen. Har kikat på den flera gånger, men tyckt den var för dyr... nu blev det äntligen av att jag köpte den, och jag tänker börja läsa i den redan i kväll. Om jag inte slocknar direkt, förstås! För nu är jag så trött att det bränner i ögonen.

Däremot blev det inga plastbunkar, för de ingick inte i reapriserna just den här gången. Men Michelle säger att de ofta är på rea, så jag skall hålla utkik efter dem.

Väl hemma igen svängde jag ihop gnocchi med köttfärssås åt oss tvåbenta, och de fyrbenta fick mat av Michelle. Eftersom hon hade köpt en storförpackning med köttfärs frös jag in resten i platta paket om 200 gram vardera... då kan man välja för varje gång hur mycket man vill ha, och paketen tinar fort. Och nu vilar vi i väntan på "nattkissen", varefter vi förmodligen störtdyker i varsin säng. I morgon är det fredag! 

Att visa andra det man älskar

Onsdag förmiddag 


Det är, åtminstone för mig, fascinerande... från att ha bloggat mest på sena kvällar och nätter, bloggar jag nu oftast på förmiddagarna! Jag, som i alla år varit kvällsmänniska och som aldrig lyckats vända min dygnsrytm hur mycket folk än tjatat och jag själv försökt göra våld på mig, kommer nu upp varenda morgon utan problem och får plötsligt hur mycket tid som helst för både sådant som behöver göras och sådant jag vill. Vilken gåva Michelle räckte mig när hon lät mig bli hennes kennelflicka! Jag kan inte nog tacka henne för den här möjligheten... den har vänt hela mitt liv i rätt riktning, givit mig den öppna dörr jag så länge förgäves letat efter och medfört att jag äntligen vet både vem jag är och vart jag är på väg. Och detta "bara" för att jag erbjöd mig att hjälpa henne med hundarna när hon började jobba... livet är förunderligt, och man skall akta sig för att vänta sig att saker skall se ut på ett visst sätt eftersom man då riskerar att missa de gyllende chanserna bara för att de kommer i andra skepnader.

Att jobba med djur är oerhört tillfredsställande - det begrep jag ju redan innan jag tog på mig den här uppgiften. Men att det också innebär att man lever i nuet och lär sig saker som hjälper en också i helt andra delar av livet och vardagen har jag inte insett förrän jag kom hit. Nu är ju "jobb" alldeles fel uttryck för vad jag gör - jag finns ju i stort sett bara här, håller hundarna sällskap och ger dem mat, tar med dem på promenader och leker och gosar med dem. Det är inget jobb, det är ett sätt att leva. Som bönen - den är inte heller ett jobb utan just ett sätt att leva. Om man frågar en nunna vad hon jobbar med, svarar hon förmodligen att hon syr kläder, binder in böcker, tillverkar tvålar, odlar grödor eller bakar oblater (ett urval ganska typiska uppgifter i kloster) - bönen nämner hon inte, för den finns där lika grundläggande som att äta och sova, städa och laga mat, läsa och sjunga, skratta och gråta. 

När hundarna sover, donar jag med andra saker: tvättar, diskar, städar, läser, virkar, spelar datorspel (särskilt Township, just nu), bloggar m.m. Däremot gör jag inte saker jag brukade göra hemma: tittar på TV, sitter i timmar och fikar hos grannar, har ångest över allt som inte blir gjort o.s.v. När hundarna sover är det väldigt tyst här, för inomhus hör man inte trafikbruset och så här dags är barnen - som annars leker på innergården (mer en dunge med lekplats i mitten) - i skolan. Och Robin för inte mycket väsen, han heller... allt han gör är tystlåtet, utom kanske just när han busar med valparna för då låter det som om man har ett dagis i rummet - hihi!

Undrar du över rubriken i det här inlägget? Den kommer sig av att jag i morse blev "utmanad" av en vän på FB att varje dag lägga ut en bild på något jag älskar - men det fick inte vara människor eller djur. Gissa vad första bilden föreställer? Tvättstugan! *skrattar gott* Jag har också tagit foton på min virkning, mina religiösa böcker och lite annat som så småningom dyker upp på FB under veckan som kommmer... det gäller att tänka till lite extra, när det man egentligen älskar mest och också engagerar sig mest i inte får vara med i utmaningen! Men jag förstår regeln... det skulle i stort sett bara bli bilder av barn och djur, om den inte fanns.

Det här att visa för andra vad man älskar är en tankeväckande idé på många sätt, för den tvingar oss att fundera både över vad vi gör och vad ordet "älskar" innefattar. Det går lätt inflation i starka uttryck, särskilt på nätet: man "älskar" och man "hatar", och det de mest triviala saker. Tänk efter... är en stunds regnande så motbjudande och horribelt att man hatar det? Älskar man verkligen varmkorv så mycket att man inte kan tänka sig att leva utan den? Betyder ett ögonblicks irritationsmoment eller något snyggt, gott eller roligt så oerhört mycket att man tar till brösttoner för att uttrycka sina känslor? Det där påminner mig om hur det var när jag besökte USA några gånger under 1990-talet och mötte människor som kallade mig "darling", "love", "sweetheart" och "sweetie" fast vi aldrig hade träffats (t.ex. expediter i affärer jag handlade i)... kanske är det vanligt over there, men för mig som svensk kändes det märkligt. Vi hade ingen relation alls till varandra, än mindre en så intim att man skulle använda kärleksord. Tala om kulturkrock! Kanske är det rentav från USA vi har fått de där "älska" och "hata"? För där används de flitigt om saker som egentligen inte alls borde väcka starka känslor. "I hate you!" säger en kvinna med ett ljuvt leende till sin man när han vägrar att hålla upp dörren åt henne - och så skrattar de, båda två. "I love this dress!" säger en kvinna till sin väninna i en affär, innan hon hänger tillbaka plagget och går vidare. 

Nu är ju kastandet av sten i glashus en av mina paradgrenar... så ja, jag älskar att tvätta, och jag älskar att läsa facklitteratur, och jag älskar att promenera med hundar, och jag älskar te. Men jag har åtminstone en liten brasklapp att erbjuda: det här är sådant jag verkligen vill skall finnas med resten av mitt liv, hur långt eller kort det än blir. Däremot, när jag säger att jag älskar människor så menar jag det helt och fullt - den kärleken kan ni ta bokstavligen! Där är det agape och filia som grundar känslorna. Kärleken till det jordiska är tillfällig, men kärleken till det levande består eftersom det är rotat i själen/anden och inte i kroppen. Om du förstår vad jag menar.

Fler funderingar om framtiden

Betydligt senare samma tisdag: 


Flera av de terapeuter (oftast kuratorer) jag gått hos har ställt mig samma svåra fråga: "Var ser du dig själv om tio år?" De har givetvis inte menat att jag skulle specificera en viss plats, utan menade att jag skulle försöka visualisera hur mitt liv kunde se ut tio år framåt i tiden. Jag har aldrig kunnat det... förrän nu. För nu ser jag inte bara hur jag vill att det skall vara, utan t.o.m. sådant som möblering, livsmiljö och socialt liv. Ja, jag kan faktiskt "se" mig själv om tio år, och det är fascinerande! Inte så att livet har blivit glamouröst på något vis... men det innehåller sådant jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva och därför aldrig kunde föreställa mig i ett scenario som gällde mig själv. 

Som ersättning för det liv jag inte kunde skapa åt mig, därför att jag hela tiden väntade på att något skulle inträffa utanför mig själv som förändrade alltsammans och öppnade nya dörrar, samlade jag på bilder. Det är därifrån alla de svartvita, gammaldags bilderna kommer som jag illustrerar min blogg med. När jag beslutade mig för att ersätta den gamla onlinedagboken i min dåvarande hemsida (det enda som finns kvar av den är domänen, som den här bloggen ligger på - resten har jag tagit bort, eftersom jag inte hade vare sig orken eller lusten att hålla på med ideliga uppdateringar av materialet) med en blogg, bestämde jag mig för att göra den "hemtrevlig" genom att ha tapeter som bakgrund och gamla svartvita bilder som illustrationer. Den skulle bli en mysig oas, undangömd från det jobbiga utanför. Och så förblev den under lång tid - det vet de av mina läsare som varit med sedan början. Nu har jag lättat lite på kravet om bakgrunden och tillåtit mig själv andra bilder som illustrerar något som känns rätt under just den perioden... tapeterna blev inte lika viktiga, eftersom jag vidgade mina horisonter lite grand, om man säger så. Men faktum är att jag börjat fundera på att införa dem igen - fast denna gång av en helt annan orsak! Nämligen den att jag vill förändra min boendemiljö rent faktiskt och det då skulle vara lite illustrativt att göra något liknande även i bloggen. Dock lär de gamla fina svartvita bilderna bli kvar, för dem älskar jag!

Nå, för att byta samtalsämne totalt... i kväll bestämde jag mig för att ta en ordentlig, lång och maklig promenad bara för att titta på hur de delar av området Skallberget ser ut som jag inte brukar passera på mina hundprommisar. Jag tog Belle, Miri och Ginny med mig (de behöver motionera lite extra - Geisha däremot är spinkig och behöver inte bränna kalorier) och så gick vi på vägar vi inte gått förut och jag föll in i en vana från barndomen att titta in genom folks fönster och fundera över hur de hade det där inne. Ända sedan barnsben har jag älskat fönster, och jag menar förstås inte att kika på vad folk gör där inne utan är mer intresserad av hur rummen ser ut och hur det är inrett, hur gardinerna ser ut och om det står fina lampor, växter eller prydnader på fönsterbrädorna. Tycker att fönster ser ut som ögon, och särskilt när det är mörkt ute ser de inbjudande och varma ut... så jag kan i princip gå runt hur länge som helst och beundra fönster, vilket förstås hundarna gillade eftersom de fick undersöka helt nya marker och gå där de inte gått förut. Vi märkte inte ens att det gick från dagsljus via skymning till mörker *skrattar*. Men nu är vi rejält trötta, och vi lär sova bra i natt allihopa. 

Hur mina egna fönster ser ut om tio år vet jag inte... men det gör ingenting, det blir bra oavsett. Känner mig verkligen taggad att skapa ett hem som är bara mitt eget och speglar vem  jag är!

Tro, hopp och kärlek

Tisdag eftermiddag 


Av tron, hoppet och kärleken, som besjungs genom hela Bibeln och som varit symbolen för det sant mänskliga i årtusenden, har jag burit på tro och kärlek i hela mitt liv. Men hopp? Nej, aldrig. Inte ens som ung närde jag något hopp - jag såg min framtid framför mig och den innebar bara plikter. När man är född fattig, och ser hur familjen sliter för att klara månadens ofrånkomliga kostnader, placerar man omedelbart sig själv i samma kö - nästa i tur att delta i slutet. Lönen varje månad går direkt från inkomst till utgift och så väntar man på nästa lön, och nästa. "Är det  här vad livet handlar om?" funderade jag ofta när jag hade betalat räkningarna och insåg att det inte skulle bli mycket över den månaden heller. Samma sak kände jag när vården och omsorgen om pappa blev för tunga (och det blev allt värre, ju äldre och sjukare han blev). Flytten till Otterbäcken trodde jag faktiskt skulle bli en vändpunkt, för där skulle pappa ha dubbelgaraget att dona i, och den stora trädgården, och källaren med gott om plats för alla möjliga hobbies... men vi hade bara bott där i ett halvår då han fick sin massiva hjärtinfarkt och från den stunden var i stort sett ett talande vårdpaket. Oftast ett gnällande vårdpaket. Eller ett som grät av smärta och rädsla. När han någon stund klarade sig själv, t.ex. genom att titta på film, passade mamma och jag på att gå ut i trädgården och dona medan vi pratade av oss. "När han är borta..." sa vi ofta. Det var då vi skulle få friheten att göra vad vi själva ville! Och så dog han... och ett halvår senare blev mamma sjuk i först hjärtinfarkt, sedan hjärtflimmer som ledde till att hon fick den där speciella pacemakern, och så förstås njurarna som i stort sett la av. Undra på det, så totalt fel som hon hade tvingats leva i skuggan av pappa! Utan att kunna äta vettigt eller ta hand om sin diabetes. Min KÄRLEK svämmade över alla bräddar, och TRON blev bergfast av alla motgångar... men hopp? Nej, vi visste ju redan från början att drömmarna var krossade och allt vi kunde göra var att acceptera faktum. Se sanningen i vitögat och anpassa oss. Missförstå mig inte - vi hade väldigt mycket roligt för oss och skrattade ofta! Men vi såg inte framåt, utan tog varje dag som den kom.

"Blott en dag, ett ögonblick i sänder..." Det var både pappas och mammas älsklingspsalm (nr. 249, för den som vill veta var de hittar den i Psalmboken), och den sjöngs på bägges respektive begravningar. Det var så vi levde, mina föräldrar och jag.

Nu är också mamma död, och med henne försvann skrattet ur mitt liv under lång tid. Framtiden kunde jag absolut inte tänka på - den viktigaste personen i mitt liv var ju borta, så hur kunde det finnas någon framtid? Och så förblev livet för mig ända till i våras, då jag fick den där förunderliga gåvan av Gud: FRID.

 Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare era 
hjärtan och sinnen i den kärlek och kunskap som
utgår från Gud och hans Son, Kristus vår Herre.
Må Guds, den allsmäktiges, Faderns + Sonens och
den Helige Andes välsignelse vara med er och
alltid förbliva hos er. Amen.

Må de heliga, vilkas lärjungar ni strävar att bli,
visa er det ljus ni sker och giva er sin medkänslas
och visdoms starka hjälp. Det finns en frid, som
övergår allt förstånd; den bor i deras hjärtan som
lever i det eviga; det finns en kraft som gör allting 
nytt; den lever och rör sig hos dem som vet att
livet i allt är ett. Må den friden vila över er, den 
kraften upprätthålla er, tills ni står där den ende 
Invigaden åkallas, tills ni ser hans + stjärna
stråla fram. Amen.

Den här texten utgör slutvälsignelsen i vår mässa, och den är så underbart kraftfull och vacker att jag alltid får gåshud när jag hör eller läser den. 

Frid fick jag... och med den friden som ständig bakgrundsmusik fick jag också slutligen orken att ta itu med allt som bundit mig med kedjor mot marken. Allt som stått i vägen för hoppet och riktningen framåt. Det är därifrån jag har hämtat styrkan att börja förändra mig själv inifrån och gå igenom allt som hänt ur perspektivet att jag agerat fel (t.ex. varit gränslös) och därmed framkallat resultat som skadat såväl mig själv som andra. Och när jag tog itu med allt detta, och lärde mig att programmera om mig själv, kom den där sista biten: HOPPET. I och med att jag lärde mig - inte bara i hu vudet, utan framför allt i hjärtat - att jag enbart kunde förändra mig själv, att jag aldrig skulle kunna vänta mig en positiv förändring hos andra som skulle ge mig vad jag sökte - föll alla bitarna på plats.

När mamma dog sa alla mina syskon samfällt att "nu är det din tur, nu skall du utforma ditt liv som du vill ha det". Jag hörde deras ord och förstod deras uppriktighet, men begrep inte hur det skulle gå till. Vem var jag? Och vad ville denna okända jag? Nu efter denna magiska vår och sommar vet jag svaren på bägge frågorna. Nu vet jag vem jag är och jag vet vad jag vill. 

Och vet du vad? De första stegen är redan tagna. Men om dem tänker jag inte skriva ett endaste dugg ännu, utan avvakta och se vart de leder mig. Vägen är funnen... nu är det dags att börja vandra på den.

Dessutom har jag fått tillbaka skrattet. Man kan inte undvika det, när man är omgiven av glada hundar. Jag är övertygad om att Gud skapade hunden för att lära oss människor vad glädje är!

Äldre inlägg