Som så ofta...

Natten mellan lördag och söndag 

... kommer jag på saker att skriva om, just som jag publicerat ett blogginlägg. Visst är det typiskt?!? Så nu sitter jag här igen, med en kanna nybryggt te (Kränku) bredvid mig på bordet. Samt Pink Floyds album "Wish you were here" som musik i bakgrunden, lagom lågt för att inte störa grannen ovanför (den enda jag har yta gemensam med)... så här dags behöver man nästan ingen volym alls, eftersom det är så tyst runt omkring.

Robin sover som en stock i soffan, men Belle är lite orolig eftersom telefonen ringer då och då... hon gillar inte att jag inte svarar, så nu har jag stängt av ljudet så att hon får ro i kroppen. Det har ju tyvärr blivit så att Belle kopplar ihop alla telefonsamtal med att vi skall iväg någonstans, vilket alltid gör henne ivrig... det är en olycklig koppling jag måste bryta, för hon blir som tossig varje gång ringsignalen ljuder, hoppar och klättrar på mig, och rivs t.o.m. ibland i ren iver. Och sedan blir hon besviken när jag inte går och hämtar kopplet, den lilla stackaren.

Just det ja, det var telefonen jag skulle skriva om! För en stund sedan la jag ut en liten blänkare på FB att jag inte svarar i telefon den här helgen, så det är ingen idé att ringa till mig... men sedan insåg jag att det egentligen inte var det budskapet jag ville ha fram, för vad jag har bestämt mig för är att säga ifrån om telefonsamtal efter klockan 22.00 varje kväll - om det inte handlar om liv och död, förstås. Men hur får man fram ett sådant budskap? Andra kan ju ha en helt annan uppfattning om vad "liv och död" betyder. 

Ibland ringer folk som minns mitt engagemang inom Djurskyddet och vill att jag skall rycka ut för att hämta katter de har hittat ute eller inte längre kan ha kvar, och jag får gång på gång förklara att jag har dragit mig tillbaka från Djurskyddet och inte längre kan ta emot akutkatter - jag klarar inte längre av att engagera mig i den frågan hur gärna jag än vill och hur mycket mitt hjärta än blöder (för det gör det, tro inte annat!). Och jag har redan de djur jag orkar med att ta hand om på rätt sätt. Jag vill definitivt inte ha Länsstyrelsen på fler besök! Är en bortsprungen eller hemlös katt en fråga om liv och död? Ja, för katten ifråga kan det absolut vara det, särskilt vintertid eller om den som ringer tillhör den där otäcka typen som hotar med att de avlivar katten om man inte genast tar hand om den... men jag måste hänvisa till något djurhem och tipsar dem dessutom om att man kan rapportera upphittade djur på sajten vilse.nu . Det låter förfärligt, men det är allt jag kan göra numera. Någon enstaka gång ringer någon som vill ha akut ekonomisk hjälp av Snuffefonden - de sitter då oftast på ett djursjukhus och har fått veta hur dyr vården av deras djur kommer att bli (och saknar nästan alltid försäkring). Men jag har inga pengar, det är inte jag som sköter ekonomin i fonden och dessutom har vi antagningsstopp sedan länge p.g.a. alltför många dyra ärenden - plus att vi som sköter fonden är sjuka och inte orkar med. Kanske är det dags att andra tar över, eller att fonden läggs ner... vi har redan hunnit göra oändligen mycket gott och bra, så ingen kan klandra oss, tycker jag.

Ibland ringer människor som har hittat mitt telefonnummer i kyrkan (det står t.ex. på baksidan av vår tidskrift "Communio" och på kyrkans hemsida) eller via Eniro och vill diskutera teologi mitt i natten... om det åtminstone handlade om själavård, då skulle jag absolut inte ha något emot det, men nu är de i regel berusade och vill tala om för mig hur sjuk kristendomen är, hur mycket ont kyrkorna gjort genom tiderna och att jag inte skulle vilja vara nunna om jag bara fick tillräckligt med kuk... ursäkta svenskan, men det här är min blogg och jag säger som det är. Du kan inte tro så vanligt det är att män tror att jag skulle släppa mitt andliga engagemang och min tro på Gud om jag bara träffade lite fler "karlakarlar"! Underförstått de själva. Hur kommer det sig att berusade män så ofta tror att allting går att lösa med mera sex?!? Jag får ofta bita mig i läppen för att inte svara att jag redan har testat det och funnit det överreklamerat... men nej, man skall absolut inte uppmuntra en full karl att fortsätta prata sex, utan snabbt klippa av honom (och han skall vara tacksam att det inte sker bokstavligen). Det händer jag att funderar på att ta bort mitt telefonnummer från "Communio" och bara ha mejladressen utsatt... då kunde personer som vill nå mig av seriösa skäl kontakta mig den vägen och jag ringa upp dem. Skall diskutera saken med min biskop nästa gång vi ses.

Förstår du varför jag inte gillar telefoner? Telefonsamtal stressar mig oerhört mycket... folk vill alltid ha snabba besked, folk är arga eller förtvivlade, mina tankar och känslor blir ett enda virrvarr och jag kan inte släppa det efteråt. Jag kan inte tänka ut kloka, medkännande och bra svar så snabbt! Min hjärna är väldigt långsam, och behöver gott om tid för att fatta vettiga beslut. Telefoner är ett otyg för mig, det är den enkla sanningen. Alltför ofta har jag sagt något dumt, eller gått med på något som jag ångrar. Eller så har jag ont i magen länge efteråt, för att jag inte kan släppa det jag fått höra. Jag kan gå i veckor efteråt och upprepa samtalen inombords, vända och vrida på vad som sagts... nej, jag gillar inte telefoner. Och ännu mindre gillar jag att andra är så ett med sina mobiler att de utgår ifrån att jag också skall vara det... och blir förvånade, irriterade eller faktiskt rentav upprörda när jag ofta inte ens vet var jag har lagt den, än mindre svarar i den. 

Är det bara jag som inbillar mig, eller tycker folk verkligen att alla de där sakerna är mitt bekymmer? Att jag borde ställa upp och ta emot varenda katt, dalta med berusade män, försvara kyrkan o.s.v... jag kämpar ju för att lära mig säga nej, men bär ständigt på en känsla av att människor omkring mig anser att de här och många andra saker ligger på mitt ansvar att ta itu med... var finns de där gränserna som jag skall sätta?!? 

Avstängd för laddning

Sen lördagskväll 


Det har sitt pris att gå igenom och analysera minnen, erfarenheter, upplevelser och annat som summerar mig själv som person. Det har gjort mig känslomässigt utmattad, och idag stängde jag i stort sett av för att ladda mina batterier... för rensningsarbetet är ju långt ifrån över, jag har så mycket kvar att gå igenom innan jag känner mig fri att släppa det förflutna helt och gå vidare med lättare ryggsäck. Och det känns rimligt att göra lejonparten av det arbetet nu, i glappet mellan det som varit och det som skall komma... om inte annat för att göra sikten fri och underlätta min koncentration. 

Egentligen mår jag ganska bra - den där inre friden ligger kvar i botten och anger klangfärgen för allt jag gör, tänker och känner. Jag har diverse svårigheter att ta itu med, men känner att de inte överväldigar mig till den grad att jag blir "förlamad", som det brukade vara förut. Men jag får nästan dagligen (ibland ännu oftare) jobbig spänningshuvudvärk (dock inte så många migränattacker, tack och lov) är oerhört trött och dagarna måste för min självbevarelse bli korta... d.v.s. jag sover mycket och är vaken kortare tid än de flesta omkring mig. Å andra sidan har jag ju faktiskt det unika privilegiet att göra som jag vill och forma min dag som jag behöver ha den - med det lilla undantaget att Robin och Belle inte på något vis får bli lidande. Men de blir de inte, det försäkrar jag... tvärtom ägnar jag dem mer uppmärksamhet än jag gjort på länge. Man kan säga att det är de, Gud och jag själv som är vinnarna med det här konceptet... förlorarna är förstås de som vill umgås med mig, ha med mig på olika aktiviteter o.s.v., för allt sådant hamnar av nödtvång betydligt längre ner på min inre lista över prioriteringar just nu. Så får jag hoppas att de har förståelse nog att vilja vänta på mig.

Okej, vad betyder nu allt det här? Tja, kort sagt har jag inte gjort ett dugg idag. Jo, jag har förstås gjort ren kattlådan, som vanligt, och givit djuren mat och vatten, gått ut med Belle, lagat mat åt mig själv, tagit mina mediciner och dessutom kollat blodsockret för en serie jag skall lämna in till min läkare efter sommaren... men i övrigt har jag legat på soffan och läst lite grand (det varade inte länge, för det gjorde mig sömnig och jag vill inte sova utan min CPAP), gosat massor med djuren, vilat och bara varit. Och vet du vad? Jag tänker göra likadant i morgon! *skrattar* Vilket troligen gör Alex nervös... hon har försökt nå mig via telefon flera gånger idag och kom till sist förbi för att kolla läget, knackade på fönstren (jag har persiennerna stängda här i vardagsrummet för att inte släppa in solgasset - det är varmt ändå här inne, trots takfläkten) och pratade med Robin som låg på sin dyna i sovrumsfönstret och solade. Själv låg jag, som sagt, på soffan med Bellen Bus på magen. Varför jag inte svarade i telefon? När jag har ont i skallen vill jag inte prata med någon, och behöva tacka nej till något eller förklara varför jag ligger. Jag kan dock inte stänga av telefonen just nu, eftersom jag väntar på ett viktigt besked... men det är ingenting jag pratar om, för det är min ensak. Låt oss bara konstatera att jag inte vill missa det.

Framåt sena kvällen blev jag sugen på något lite lyxigt och gräddade plättar - mm, det var gott! Jag är så glad att jag sparade plättlaggen som jag fick ärva av farmor...

Blixt och dunder

Fredagskväll 


Har du tänkt på det speciella ljus himlen får under ett åskväder? Pappa var amatörkonstnär och försökte ständigt fånga särskilda dagrar, men gav nästan upp... han sa att ingen skulle tro honom om man målade himlen som den verkligen ser ut, därför att färgerna blev så annorlunda mot vad folk tänkte sig. Naturen är betydligt mer mångfacetterad och spännande än vi människor begriper, något som generation efter generation av konstnärer sett och försökt gestalta i sin konst.

När jag var liten var jag väldigt åskrädd. Men så en natt, då vi upplevde ett riktigt rejält åskväder (jag var i förskoleåldern då), öppnade pappa fönstren på vid gavel, satte mig i sitt knä och berättade vad åska egentligen är. Hur blixtar fungerar, varför det mullrar o.s.v. Sedan dess är jag inte det minsta rädd utan tvärtom fascinerad... det var en av mina första upplevelser av vad fysik innebär, och väckte en kärlek till fysikens "mysterier" som jag fortfarande bär på. Dock har jag den största respekt för dem som är rädda för åskan, eftersom jag vet att det beror på att ingen har bemödat sig om att berätta - under trygga, lugna förhållanden - vad det är som faktiskt pågår under ett åskväder. Ungefär som många människor är rädda för den högre matematiken, därför att de aldrig fått chansen att få den förklarad utifrån inställningen att "jag vet att du är lika intelligent som jag - du är inte dum för att du inte förstår just det här". Pappa älskade fysik, och matte, och överhuvudtaget naturvetenskapens olika grenar... och framför allt älskade han den moderna vetenskapen som förde alla de olika disciplinerna samman och visade på att allting hänger ihop. Vi tänker ofta spontant att sjukvården tar för lite hänsyn till att vi har en kropp, där allt hör samman och påverkar varandra, och inte består av en massa separata delar... men faktum är att även matematik, fysik, biologi, kemi och kosmologi fungerar på samma sätt - och numera smälter också dessa vetenskaper ihop med medicinen, när vi alltmer kommer underfund med att t.ex. hjärnan kommunicerar med såväl kemi som elektricitet. "Allting hörer samman" srkriver en lärjunge till den store Carl von Linné i boken "Tordyveln flyger i skymningen" av Maria Gripe. Det är samma känsla som andligheten försöker uttrycka... det går inte att separera saker, för de hör oupplösligt ihop.

Nå, nu var det inte det jag skulle blogga om idag... jag blev bara så glad över åskvädret utanför mitt fönster och den fascinerande himlen jag ser genom fönstren just nu. 

Eller kanske... samma princip som ligger bakom människors rädsla för åskan kanske också ligger bakom sådant jag normalt funderar över, som rasism, xenofobi och egoism. De där sakerna handlar så väldigt sällan om att folk "vill" hata, utan om att de är fruktansvärt rädda för det okända (något de aldrig skulle erkänna ens för sig själva). Samma sak med svartsjuka - en person är svartsjuk inte av ondska utan av rädslan för att mista den andra personen. Och för att hålla personen kvar är den svartsjuke beredd att göra precis vad som helst. Det är därför jag brukar säga att rädda människor är det farligaste som finns - de är t.o.m. farligare än de onda. 

Vad jag skulle skriva om i kväll handlade om en sak jag bara snuddade vid igår och, som av en slump, sammanfaller med att jag gillar att det åskar i kväll. För samtidigt blandas denna min glädje med en portion sorg, eftersom jag vet att Alex just nu är väldigt rädd... och det vill jag ju inte. Det känns konstigt att vara glad över samma sak som skrämmer en annan. Och jag har, som alla vet, svårt att bejaka mina behov och önskemål när de krockar med vad människor jag tycker mycket om behöver och vill. Det är en form av balans som jag ännu inte lärt mig hantera och som i 9 fall av 10 utfaller till andras fördel - d.v.s. det slutar nästan alltid med att jag viker mig, skjuter undan mina egna behov och önskemål för att i stället göra vad den andra personen vill eller behöver. Dock ser jag positivt på mina möjligheter att lära mig den här svåra balansgången, även om det kommer att ta lång tid... att överhuvudtaget se problemet är ju första steget mot en förändring, eller hur? 

Givetvis hör en del av problemet till min rädsla för att brista i ödmjukhet, göra mig skyldig till högmod och agera egoistiskt. Huruvida det här är en religiös (kristen) eller personlighetskopplad funktion vågar jag inte svara på, för det finns ingen vägledande "gräns" mellan vad som är vad i mig. Ibland kan jag identifiera en fråga som kristen, eller som en erfarenhet mitt liv givit mig, men oftast vet jag inte vad som är vad - allt är sammansmält inom mig och utgör helt enkelt karaktärs- eller personlighetsdrag. För att illustrera det, kan jag ställa mig själv en fråga: vad är skillnaden mellan kultur och religion för en jude? För en muslim? Vi kristna är likadana, vi färgas såväl av religionen som kulturen när vi växer upp i ett någorlunda homogent samhälle där de flesta är av "samma sort". Det är därför jag bejakar multikulturen som så viktig för oss: den bryter barn och ungdomar fria från konformitet och stelbenta livsregler och ger dem chansen att själva forma sina liv. Jag tror att framtiden kommer att innebära utsuddade stats- och kulturgränser och en världsbefolkning som lever fria från andras krav på "hur en rättrogen skall bete sig"... det är åtminstone min förhoppning för de som föds nu och framöver, att de skall slippa tidigare generationers förutfattade föreställningar om hur deras barns och barnbarns liv skall levas.

Min egen utveckling mot ett friare liv handlar också om att göra upp med mina egna och andras outtalade förväntningar och krav. Kanske mest mina egna, för att vara ärlig. För jag kan väldigt sällan peka på någon eller något utanför mig själv som uppställer "regler" för vad jag skall säga, göra, tycka och tänka... det var så förut, särskilt min pappa hade extremt många och strikta förväntningar på mig, uttryckt som att jag fick göra som jag ville så länge jag gjorde vad han ville. För det var faktiskt på det viset att han hade starka åsikter även om vad jag gjorde när han inte var inblandad på något som helst sätt... t.ex. gillade han inte att jag använde min bil annat än då jag skulle uträtta ett ärende åt honom eller skjutsa honom någonstans. Det "slet på bilen", "förstörde bilens värde", "var ett slöseri med pengar". Samtidigt som han själv struntade fullständigt i vad det kostade eller innebar när hans egna behov stod i centrum. Detta var länge ett mysterium för mig (och ofattbart irriterande!), men så insåg jag att det handlade om att de värden som min bil representerande i pappas ögon borde stå till hans förfogande och inte "slösas bort" på mig och andra. Det finns ett bra exempel på det: när vi flyttade till Otterbäcken utgick jag förstås ifrån att dubbelgaraget skulle delas mellan oss så att deras bil stod i ena delen och min bil i den andra. Så blev det inte. Min bil fick stå i carporten (vedförrådet) bredvid garaget, därför att han ville ha hela garaget som sin personliga verkstad. Och det medförde förstås att min bil risade fortare än hans... men det såg han inte, utan det var jag som hade handskats ovarsamt med den, "slitit ut den" med mitt körande. Samma åsikt hade han om mina kapitalvaror (dammsugare, mikro, diskmaskin, TV, dator, telefon o.s.v.): att de gick sönder berodde i hans värld på att jag hade varit oaktsam, inte att jag aldrig fick köpa något nytt utan bara ärva deras gamla avlagda när de själva köpte nytt. Fick? Ja, jag var vuxen... men det var pappa som bestämde vad jag skulle använda mina pengar till. Och förutom till räkningarna (även hans - mamma och jag fick ta det ansvaret) gick slantarna förstås mestadels till hans nöjen. Det var ytterligare en orsak till att jag inte skulle använda bilen - jag fick ju inte "slösa bort" pengarna på bensin, när han ville ha slantarna till sina egna behov! Han kallade det "ett lån" och sa varenda månad att han skulle betala tillbaka när han fick sin pension... men så blev det förstås aldrig, varken för mig eller för mamma. Undra på att vår ekonomi kraschade fullständigt! Och det är en sorg jag nog aldrig blir av med, att mamma aldrig hann uppleva hur det kändes att vara skuldfri... hon dog innan alla skulderna var betalade. Själv har jag ju fortfarande den chansen, även om den är liten...

Det känns väldigt jobbigt att behöva skriva de här sakerna om en människa som jag älskade så innerligt. Min pappa var på många sätt en underbar människa! Men jag måste ta upp sådana här detaljer för att förklara varför jag inte beter mig på ett sätt som andra skulle ha valt, och varför jag måste uppfostra mig själv nu när jag hunnit förbi "livets middagshöjd". Andra får lära sig sådana här saker som unga, men det fick aldrig jag... det är därför jag måste göra de läxorna nu i stället.

Åh... plötsligt inser jag att jag just beskrivit en av anledningarna till att jag kämpar för att behålla bilen, oavsett vad den kostar mig! Det är det som är så suveränt med att blogga - det gör mig uppmärksam på vad mitt undermedvetna hela tiden känt till men som aldrig nått mitt medvetna jag...

Vet inte varför...

Natt mellan torsdag och fredag 

... men det känns som om  jag behöver stanna uppe i natt, vaka över någon eller något. Fråga mig inte varför, för jag vet inte av att någon där ute behöver mitt vakande just i natt - det är bara en mycket intensiv känsla jag har. Eller är det mig själv jag vakar hos? Utan att veta orsaken, menar jag. 

Hur som helst har jag tänt flera böneljus och rökelsen jag köpte på medeltidsmarknaden i Hova i måndags, gjort en kanna hett te och släckt ner överallt utom just här vid soffan. Bellen ligger nedbäddad intill mig och Robin sitter i vardagsrumsfönstret och spanar ut i mörkret... antagligen efter sin antagonist Måns, som förmodligen tassar omkring där ute för att ha koll på sitt revir, jaga möss eller kanske bara njuta av att få vara ensam. Jag har mycket gemensamt med katter, har jag för länge sedan insett... särskilt behovet av ensamhet och tystnad, att få gå mina egna vägar utan att någon lägger sig i vart och varför, följa min inre klocka för mat och sömn m.m. 

Den senaste tiden har jag tre gånger drömt att någon försöker stjäla min bil, och i varje dröm har jag tagit till allt möjligt för att stoppa dem. Första gången var den en släkting (dock ingen som existerar i verkligheten) som alldeles tydligt försökte få mig att lämna över bilnycklarna, andra gången var det grannar på gården (och den gången bodde jag på Ålgatan i Fisksätra igen) som hoppade in i och försökte köra iväg med bilen, och den tredje lurade människor ombord mig på ett tåg genom att kidnappa Belle och slänga in henne i en tågvagn medan de själva stack iväg i min bil... jag undrar vad de där drömmarna betyder? Det är förstås så att bilen kostar mig mycket och att jag då och då blir rådd att sälja den, leva utan bil, vilket känns ungefär som att någon klipper av den sköra tråden till min självständighet och frihet. Andra har åsikter om hur och när jag använder bilen, särskilt utifrån tanken att jag borde använda mig av kollektiva färdmedel i stället (utan att reflektera över att vi i stort sett saknar sådana här) - och de diskussonerna gör mig illa, eftersom jag vet att bilar är miljöbovar och att jag som alla andra måste dra mitt strå till stacken för att stoppa den globala miljökatastrofen. Jag gör vad jag kan, men liksom andra har svårt att avstå från t.ex. flygresor, konsumtion av varor som transporteras på ett miljöskadligt sätt, teknik som drar en massa el och dessutom tillverkas med miljöfarliga metoder m.m. har jag svårt att göra mig av med bilen. Jag skulle nämligen aldrig kunna köpa en mer miljövänlig bil, eftersom de är dyrare än t.o.m. villor här... så jag skulle sitta fast i Gullspång, aldrig kunna besöka familj och vänner, aldrig kunna gå i min egen kyrka, aldrig kunna handla något som inte går att bära hem från ICA eller Hamnbutiken o.s.v. Det är ingen ursäkt, men det är en förklaring till varför jag absolut inte vill bli av med bilen. Kanske det är det som mina drömmar handlar om? Ungefär som när någon som inte själv röker försöker tvinga någon annan att sluta?

Du kan inte tro så tyst det är här just nu. Allt jag hör är det stilla surret från laptopen och det lika stilla ljudet (kan inte beskriva det som knatter, för det är mycket tystare än så) av tangenterna jag trycker ner när jag skriver detta. Snart kommer jag att höra Robins små snarkningar också, för han har precis rullat ihop sig ovanpå Belle här i soffan.

Jag önskar att jag hade ett väggur som tickade stillsamt, kanske pinglade snällt varje timme. Tänker ofta på det, att en tickande klocka faktiskt förstärker tystnaden i övrigt... för det är bara när det är tyst, som man hör tickandet. I köket har jag en sådan klocka, en billig sak av plast som jag fick som bonus en gång när jag handlade av det ekologiska kosmetikaföretaget Yves Rocher för många år sedan, och den är jag barnsligt förtjust i. Från min barndom är jag också van vid väggur, för det hade "alla" - ofta stora, tunga träföremål eller golvur i stil med Moraklockor. Alla tickade och alla slog minst en gång i timmen, ibland pinglande och ibland dångande beroende på urets stil. Digitala ur är inte alls lika personliga och känns mer linjära än cykliska, d.v.s. för ett digitalt ur går tiden "framåt" medan en analog klocka går "runt". Givetvis är båda sätten att se på tiden lika rätta och lika fel, båda två - sett ur en kosmologs eller fysikers synvinkel har tiden ingen favoriserad riktning, utan det är själva materian som markerar utvecklingen från ordning till kaos, d.v.s. det vi upplever som förfall (åldrande, rost, mögel o.s.v.) och på subatomär nivå finns inte ens det utan materia kan uppstå och försvinna, försvinna och uppstå om vartannat. Men sådant bryr sig de flesta människor lika lite om som klockorna på väggen.

På tal om väggur, så har jag börjat grunna på hur jag vill möblera om här hemma - särskilt i mitt sovrum. Det är för mycket saker och för lite vila i rummet, helt enkelt. Så jag skall sätta mig ner och tänka ut precis hur jag vill ha det... och jag börjar, som jag skrev i mitt förra inlägg, genom att göra mig av med sådant jag inte vill ha och inte behöver. 

Nu skall jag dricka te och virka en stund medan jag ber.

Ligger lågt

Torsdagskväll 


Har inte mått särskilt bra idag... antibiotikakuren är avslutad, men jag har fortfarande perioder av lätt feber och är fysiskt trött (alltså, inte "jag behöver sova"-trött, utan "jag orkar ingenting"-trött). Fläcken på ryggen har bleknat betydligt, och den varken kliar eller smärtar, men den är fortfarande nästan lika stor... det kanske tar lång tid innan just den delen av sjukdomen försvinner? Nå, jag skall väl titta förbi Närhälsan i nästa vecka ändå, och då kan jag be någon av sköterskorna titta på den för säkerhets skull.

Hur som helst är jag inte i skick att vare sig vara aktiv eller social, så idag har djuren och jag gosat ner oss i soffan och bara tagit det lugnt. Belle och jag har pratat en hel del med varandra - hon har ett oerhört uttrycksfullt ansikte - och jag har masserat henne till hon sjönk ihop som en sladdrig trasa ovanpå mig. Har masserat Robin också, och då spinner han... det låter så gott att man får lust att spinna själv, faktiskt! Om mänskligheten någonsin kommer underfund med hur katter gör när de spinner, vill säga... för det är tydligen fortfarande ett mysterium.

Nå, för att vara ärlig så har jag faktiskt gjort lite, lite grand: kört två tvättmaskiner, hängt tvätten på tork, rensat och kokat en liten abborre som jag fick av Maria (hon hade försökt ge Måns den i present - han fyller 10 år idag - men han ville inte ha den... han kanske inte gillar rå fisk?) som Belle och Robin fick dela på, samt storstädat kattlådan. Uppgifterna har förstås fått spridas ut över dagen, med långa viloperioder mellan, men det kändes viktigt att få de här sakerna gjorda. Planen är att jag under nästa vecka skall vara hemma helt och hållet, och då sakta men säkert börja rensa i röran... d.v.s. gå från rum till rum och samla ihop precis allting jag faktiskt varken behöver eller vill ha, så att jag antingen kan skänka bort det eller slänga. Jag har nämligen en ännu mer långsiktig plan i bakgrunden, som jag skall göra verklighet av efter rensningen... tanken är att jag skall skapa ett slags "klosterregel" här hemma, med fasta dagliga punkter på "schemat" som jag tror skall underlätta både arbete och vila och suddar ut det där ständiga dåliga samvetet jag har över att ingenting blir gjort. 

Som du vet är jag väl förtrogen med klostertraditioner, det dagliga livet i kloster och hur deras dagliga scheman ser ut (och - ännu viktigare!!! - varför). Nu vill jag "koka ner" alla de här kunskaperna i en egen liten regel som jag kan följa här hemma, och som ger mig mer tid för Gud utan att andra viktiga delar i mitt liv blir lidande: hushållsarbetet, mina djur, det administrativa, det sociala och allt jag måste tänka på p.g.a. mina sjukdomar. Än så länge är detaljerna rudimentära, men jag vet hur jag vill att det skall bli och tror att jag kommer att må väldigt bra av att få strukturera upp det här för mig själv... och för andra, så att det blir glasklart för alla när jag kan vara social och när jag absolut vill vara ensam. Det underlättar för oss alla: för mig, som slipper upprepade förklaringar (aldrig ursäkter - sådant har jag slutat med), och för andra, som slipper undra varför jag ibland säger ja och ibland nej. 

Ytterligare en fördel är att jag får bättre ordning på en särskild liten detalj, som jag givit alldeles för lite fokus tidigare. Det är ju nämligen så här, att jag är den enda bland mina vänner som har tillgång till körkort och bil. Ja, det är en sanning med modifikation, förstås... Nina har också - men hon är svårt sjuk och kan inte stå till någons förfogande - och Perry har, men han är väldigt upptagen med olika jobb och nästan aldrig tillgänglig. Så,när någon behöver handla "utsocknes" eller lämna/hämta något större, ber de mig om hjälp. Och om jag har tid, och bensin, brukar jag förstås ställa upp... jag menar, vi människor har olika förutsättningar, möjligheter och talanger, och det är bara rimligt att vi hjälper varandra om vi kan. (Kanske skall tillägga att mina vänner brukar betala min bensinkostnad, om jag säger att jag inte har råd annars - så de utnyttjar inte min ekonomi, om någon var rädd för det). Men det finns tillfällen när jag blir "överrumplad", att det är så bråttom att jag inte riktigt hinner tänka efter om jag kan ställa upp eller borde säga nej... och nu talar vi inte om besök till sjukhus, för sådana står jag alltid, alltid till tjänst med om det behövs! Utan att jag kanske bara har lite bensin kvar, och hade tänkt använda den till något, när någon ber mig om hjälp så snabbt att jag inte hinner ordna mer bensin innan. Och då måste jag antingen säga nej, att jag behöver just den bensinskvätten själv, eller avstå det jag hade tänkt göra. Det behöver inte vara något speciellt - jag kanske hade velat packa bilen full med skräp och köra till Odinslund, eller köra till en skog en bra bit bort för att låta Belle leta svamp - men det innebär ändå att jag måste väga någon annans behov mot mina egna, och jag har fortfarande inte helt och fullt lärt mig den läxan än. Vi får inte glömma att jag för bara något år sedan inte vågade ha några egna behov! Det här nya förhållningssättet, där jag skall lära mig att ta hand om mig själv utan att förgås av skuldkänslor och känna mig som en fullblodsegoist, är så nytt och skört...


Skrivet senare samma kväll

Kommande helg är det Storloppis i Otterbäcken - Otterbäckens Bandyklubb (OBK) håller en loppis och auktion som täcker hela bandyplanen med parkering och allt kringområde, och det kommer folk från alla möjliga håll för att köpa och sälja. Pengarna som samlas in går till klubbens ekonomi, särskilt de tunga elräkningarna, för det är inte precis billigt att driva en bandyplan med is och belysning m.m. och vi som bor här värnar om vår klubb eftersom OBK är rikskända, spelar i elitserien och har verksamhet ända ner i förskolenivå (då förstås på lek!)... men som du förstår, är loppisar ett farligt område för mig som älskar att skrota omkring på sådana ställen trots att jag redan har i stort sett allt jag behöver och i stället skulle göra mig av med saker (som jag skrev här ovan, t.ex.). Dock skulle jag behöva titta efter ett par saker: böcker, som jag letar efter och som inte finns i bokhandeln längre - och som inte når antikvariaten, eftersom folk behåller dem - samt en gjutjärnsstekpanna. Har under de senaste åren köpt tre moderna stekpannor, som allihopa gått sönder efter kort tid (teflonet eller motsvarande skyddsmaterial spricker och fastnar i maten)... så nu är jag trött på den moderna tekniken och återvänder till beprövat gjutjärn i stället. Det spelar ingen roll om pannan är tung, för den står ändå mest på spisen oavsett om den används eller inte... men redan nu i helgen kan jag inte köpa den, så till jag får min pension använder jag faktiskt en traktörpanna som jag diskar efter varje gång. Det är långt ifrån optimal, men so what? Det var med enkla medel vi lagade mat under barndomens campingturer... små Trangiakök eller eller enkla metallbunkar på behändiga gasolkök med två lågor... och allting blev fullt ätbart för liten och stor. Ingen fick magcancer, eller blev sjuk på något annat sätt. 

I helgen packar också Riddarveckan i Hova ihop, efter ännu ett lyckosamt år. Vädret har så här långt visat sig riktigt hyggligt, på det stora hela, och när Maria och jag var där i måndags var åtminstone själva marknadsområdet fullt av folk. Vi började därför i Ladulås Lada, där vi åt lunch (kålsoppa, grillad galt och alströmmare med gräslökssmör - mmm!) så att vi skulle stå oss medan vi sakta gick runt och tittade i stånden, pratade med folk och tittade på de medeltida dräkter många bar. Där fanns något för alla - så visst åkte jag dit på ett par saker, som rökelsestickor (tibetanska bönestickor - inte de där blomdoftande som folk brukar använda) och god ost! Två sorter unnade jag mig varsitt hekto av: en härlig krydd och en illgul lagrad holländare. Älskar ost! Senare blev det ett hekto vardera Brie och Cambozola också... mina absoluta favoriter. Fast Brien gjorde mig lite besviken, för den var torr snarare än så där guckigt krämig som jag vill ha den... nå, jag vet var jag får tag i en betydligt godare sort när jag har fått min pension, och då skall jag unna mig en liten bit. 

För att återgå till Riddarveckan, satt Belle och jag också i gräset vid sidan av marknadsgatan och vilade oss medan Maria tittade på medeltida smycken vid olika stånd. Allt på den där marknaden är ju (eller skall åtminstone vara) handgjort, så köper man något kan man vara rätt säker på att ingen annan har något exakt likadant - och det attraherar säkert lite extra när det gäller kläder och smycken, kan jag tänka mig. Själv är jag inte intresserad, men det är flertalet besökare och jag tror att säljarna gör rätt goda affärer. Och ärligt talat, är det inte mycket marknaden som drar? Och maten, som är så gudomligt god! Det finns ju fler matställen inne på marknadsområdet är Ladan och nästa år tror jag att jag skall testa kolbullarna som omväxling - de är också jättegoda, och med lite grillat vildsvinskött till blir det säkert en utmärkt måltid. 

På kvällen är det dock annat som drar folk - framför allt tornerspelen och elduppvisningarna. Samt så klart musiken. Men sådant kostar pengar, så det har jag aldrig sett. 

Å, en rolig sak hände: en kvinna kom fram till oss och frågade på engelska om hon fick ta ett foto av Belle, och jag svarade förstås ja. Det visade sig att hon var turist från Australien, och hemma hade hon en väninna som också har en svart iggytik... så nu ville hon visa väninnan att hon hittat en likadan iggy här i Sverige. Vi pratade en stund, och sedan önskade jag henne och hennes familj en trevlig vistelse i vårt land, vilket hon tackade så vänligt för och intygade att de trivdes storartat. Skoj!

Äldre inlägg