Märklig dröm

Söndag eftermiddag 


Natten till idag hade jag en mycket innehållsrik och konstig dröm. Jag drömde att jag var elev i ett gymnasium eller liknande, inrymt i ett mycket stort hus med många våningar. Krig rådde i landet, så delar av skolan hade gjorts om till sjukhus, flyktingboende och barnhem med både dagis och skola. Vi elever hjälpte de vuxna att sköta verksamheten när vi hann mellan lektionerna, och när jag gick till en våning där jag skulle hjälpa till att ta hand om och leka med barn i småskoleåldern såg jag till min förvåning att min vän Suvi befann sig inne på en läkarmottagning på samma våning. Därför började jag med att besöka henne, hon satt i sin elrullstol och berättade att hon just erbjudit sig som frivillig till den grupp som tog hand om räddade tamdjur, framför allt hundar och katter (det var så roligt att träffa henne att jag, sedan jag vaknat, fick lust att ringa henne och prata  bort en stund,,, men hon är på loppmarknad idag, så jag får vänta till i kväll). Hur som helst berättade jag i min tur att det hade varit knepigt att ta sig till skolan denna dag: jag hade fastnat i en lång bilkö och framför mig hade jag en traktor med kranen riktad bakåt, mot mig, och längst ut i kranen hängde ett vinglas. Vid ett tillfälle kom jag alldeles för nära - kanske bromsade traktorn lite för häftigt - och jag råkade krossa det där glaset, vilket gjorde föraren i traktorn ilsken. Han var på väg till en fest och nu hade jag förstört hans dricksglas! Nå, trafiken förde oss vidare och jag anlände till skolan, men när jag kom till mitt skåp för att hämta skolböckerna fann jag ett brev fasttejpat på skåpsdörren - det var en lapp från traktorföraren, som hotade mig med domstol om jag inte ersatte honom för det trasiga vinglaset. En skolkamrat kikade över min axel och läste texten, och sedan sa hon att hennes pappa var advokat och kunde hjälpa mig. Jag tackade och skyndade iväg med mina böcker i famnen, eftersom jag var sen till morgonens första lektion.

Vad betyder en sådan här dröm, tro? Flera element kan jag förstå: flyktingarna beror säkert på att jag är så upprörd över Sveriges urusla flyktingmottagande och ogina behandling av människor i nöd, och Suvi dök säkert upp därför att hon på Facebook har berättat - på sitt unikt livliga och underbara sätt - om sina äventyr med den elrullstol hon precis fått. Barn och djur är andra saker som engagerar mig... och att jag går i skolan drömmer jag ofta. Men vad betyder vinglaset och den ilskna traktorföraren? Har de med min katastrofala ekonomi att göra, kanske?

När jag vaknade, hade jag en häftig huvudvärk - inte migrän, för ovanlighets skull, utan en ovanligt grinig spänningshuvudvärk. Mina planer att städa uteplatsen flög sin väg, eftersom jag inte kunde uppamma någon ork eller lust att göra någonting alls, egentligen... men jag tog emot Nina när hon kom med en liten vacker trädgårdsgrupp (bord och två stolar) som jag får låna till jag har råd att köpa något eget, och sedan åt jag lite grand (mest för att jag måste - jag var egentligen inte hungrig), tog mitt insulin och mina mediciner och blev sittande i soffan med tårarna rinnande nedför kinderna. Vad jag grät för, var inte lätt att reda ut... jag saknar mamma så det gör ont i hjärtat, huvudvärken är så svår trots medicin, tröttheten och olusten känns blytunga... det slutade med att jag satte mig att virka, dricka en stor mugg te och börja lyssna på kassettboken "Farlig midsommar" av Tove Jansson med Birgitta Ulfsson som uppläsare ("Tordyveln flyger i skymningen" blev jag klar med igår kväll) medan katterna satte sig att sola i fönstren åt baksidan och Belle rullade ihop sig under en filt tätt intill mig. Vädret är ljuvligt utanför - solen skiner från en klarblå himmel, och vårvärmen är precis lagom - inte så varm som för några dagar sedan, men tillräckligt varm för att man inte skall behöva jacka när man går ut. 

Mina tankar och känslor är väldigt röriga idag, men eftersom jag mår så dåligt orkar jag inte ta itu med dem. 

Vilsam lördag

Lördagskväll 


Natten till idag vaknade jag med ett häftigt ryck av att jag hörde mamma ropa på mig. Klart och tydligt. Två gånger. Precis som hon brukade ropa på mig när hon låg i sin säng och behövde min hjälp med något. När jag vaknat till så pass i huvudet att jag insåg att det inte var på riktigt, mådde jag så dåligt av saknad att jag inte kunde somna om på flera timmar utan satt i soffan och virkade medan jag tittade på gamla "Columbo"-DVD:er. Först framåt fyratiden kunde jag lägga mig igen, och då sov jag bra fram till lunch.

Planen var att jag skulle städa golven idag, men jag hade faktiskt ingen lust... så i stället lyssnade jag på en CD-bok och virkade vidare. Lite senare kom Nina på besök och fikade - det är alltid lika trevligt! Och sedan talade jag i telefon med en kär vän innan jag kilade över till Maria för att sitta på hennes uteplats och dricka kaffe, virka och småprata. Jag försöker intressera folk för mina set (ett större underlägg för karaff/kanna/flaska och fyra små för dricksglas) genom att lägga ut bilder på Facebook, så att jag kan sälja lite och få ihop en eller annan slant att täcka min privata "budgetskuld" med. Och så är virkningen vilsam för själen - det är också en viktig orsak att jag tar den med mig när jag går någonstans.

Belle och jag har varit ute oftare än vanligt, och en av våra promenader genom skogen blev längre än de varit tidigare i år. Känns underbart att skogen åter blivit tillgänglig för oss - både Belle och jag njuter i fulla drag av dofterna, värmen och alla blå- och vitsippor som växer överallt. 

Å, en sak till hände idag: vår församling i Västerås höll årsmöte, och jag deltog via telefon. Blev omvald i styrelsen och som ombud, vilket förstås känns hedrande!

Nu har solen gått ner efter ännu en solig, varm dag och jag befinner mig åter i soffan med min virkning.

I morgon skall jag försöka skärpa mig och städa uteplatsen så att jag kan ställa upp mina plaststolar och ett campingbord som just nu står i förrådet. Jag vill ju också kunna bjuda på kaffe i solskenet...!  

Sommarvarmt

Fredagskväll 


Det är fortfarande "bara" april, men det känns som att sommaren har kommit här hos oss. Temperaturen pendlar mellan +17 och +24 grader, solen gassar och allting verkar vilja slå ut i blom... alltså inte bara vårblomstren, utan träd, buskar och senare växtlighet också. Och jag som hoppades på en långdragen, precis lagom varm vår. Men det kanske blir mer "normalt" vårväder framöver? Tids nog kommer den riktiga sommaren... det är för tidigt än, tycker jag.

Skall bjuda Alex och Daniel på middag idag, så jag har ugnsrostat rotsaker och lagar just nu en baconlindad, vitlöksdoftande fläskfilé i ugnen. Som efterrätt har jag tänkt mig fika med glass... hoppas att de blir mätta och nöjda!

Skriver alltför sällan igen, men det beror framför allt på att jag inte så ofta har den tiden på kvällarna utan tar långa promenader med Belle eller umgås med Maria, Alex och Daniel, Perry eller Nina. Några migränstunder har det också hunnits med, s.a.s. Däremot har jag inte fått verkstadstid för de ganska enkla fel besiktningen uppdagade, så till bilen blir lagad har den körförbud fr.o.m. midnatt. Nåja, jag har storhandlat, och resten av min pension går åt till räkningar (med råge... försöker sälja lite saker för att täcka underskottet) så jag har ändå ingen anledning att vara ute och snurra på vägarna. Inte heller har jag - av samma orsak - fått däcken skiftade, och sådant ger också körförbud. Jag får helt enkelt hållas här hemmavid i väntan på att min bilmek har tid! Men det gör ingenting.

I morgon är det årsmöte i församlingen, och jag skall vara med via telefon eftersom jag - återigen av samma orsak - inte kan delta personligen. 

Har egentligen inte så mycket att berätta... talade med mammas sjukgymnast idag, som berättade att de kommer och hämtar rullstolen nästa fredag. Hon var lika rar som alltid och frågade hur det var med mig, och jag svarade att jag är okej - sorgen går i vågor, och som jag skrivit flera gånger har jag fortfarande inte förstått i hjärtat att mamma är död så det mest hjärtslitande har nog inte infunnit sig än. Men det kommer förstås, jag inbillar mig inget annat.

Fortfarande näst intill oöverstigligt

Natten mellan lördag och söndag


Det är fortfarande oerhört svårt att skriva. Jag vill, men orden samarbetar inte med mig. Det är som att det som behöver bli skrivet inte vill medverka, inte är redo.

Dagen har varit riktigt fin - våren är här på allvar, ett stort transträck drog över Gullspång på eftermiddagen, solen gassar och vårblommorna lyser i alla rabatter här i området. Större delen av eftermiddagen och kvällen vistades Belle och jag på Daniels och Alex' uteplats, där vi fikade och umgicks... samt njöt av det sköna vädret, förstås. Kanske lite för bra? För när vi kom hem på kvällen, efter att ha ätit en utmärkt middag tillsammans med vårt värdpar, föll Belle i sömn här i soffan och själv blev jag tvungen att ta en huvudvärkstablett. Solen tar hårt så här års...

Resten av kvällen har jag tittat på gamla "Columbo"-filmer på DVD, virkat och druckit te. Jag har fortfarande ont i huvudet, men eftersom jag inte har några måsten i morgon passar jag på att sitta uppe och bara vila kropp, själ och ande. När jag känner för det, kryper jag i säng... och kan jag inte sova, läser jag en stund. Håller för andra gången (förra var någon gång under sommaren 2016, då boken var nyutkommen) med "Universum i din hand" av Christophe Galfard, som på ett lättsamt - nåja, det handlar ju trots allt om kvantfysik - sätt berättar i stort sett allt fysiker och kosmologer har lyckats belägga om universum ur såväl makro- som mikroperspektiv så här långt... och just nu kan jag visst bara läsa vetenskaplig litteratur. Har försökt med annat, men det går inte - inte ens humorböcker, som annars brukar vara det jag har lättast att ta till mig när jag inte mår bra. Så jag läser i princip uteslutande vetenskapliga fackböcker, särskilt om fysik, kosmologi, medicin och kemi. De fångar min uppmärksamhet, ger lite avkoppling från mina snurrande - och snurriga - tankar, engagerar mig i något större än mitt lilla vardagsliv, och det får mig att må bättre. När pappa dog, var jag rädd att jag skulle bli ensam om mitt intresse för de här frågorna... men det visade sig att mamma delade hans, och därmed mitt, engagemang - jag hade bara inte tänkt så mycket på att hon också intresserade sig för fysik, för det hade hon inte visat särskilt tydligt tidigare. Och jag har förstått, nu efteråt, att det berodde på att hon hela tiden tog ett steg tillbaka för honom, lämnade rampljuset åt honom s.a.s. Pappa hade ett uruselt självförtroende, vilket fick honom att alltid kräva förstaplatsen i alla sammanhang - de fick t.o.m. sluta studera ryska när mamma visade sig ha lättare för det än pappa. Och det var jag förstås väl medveten om långt, långt innan han dog - vi levde med det allihopa i familjen. Jag hade bara inte fattat att det också gällde det vetenskapliga... 

Nu är mamma också borta, och jag har - återigen, höll jag på att säga, även om det ur ljuset av vad jag just skrivit inte stämmer - förlorat min samtalspartner i vetenskapliga frågor. De stora frågorna, som hela tiden engagerar min hjärna, förblir instängda där... åtminstone till jag hittar någon annan som delar min fascination för dem. 

Under tiden virkar jag vidare... och tittar på gamla "Columbo"-filmer. Det var ytterligare en sak mamma och jag delade - vi gillade Peter Falk båda två *ler stort*. 

Tappat tråden...

Natten mellan torsdag och fredag 

Det har blivit näst intill omöjligt att blogga. Jag försöker då och då, men fastnar hela tiden... ibland funderar jag på om bloggen är ett passerat stadium, om jag skall lägga ner den eller ta ledigt från den en längre tid. Samtidigt vet jag med mig att det bara blir svårare, ju längre uppehållen blir, att komma tillbaka igen efteråt. 

En tid skrev jag bara ungefär en gång i månaden. Så ser det ut nu också... och i de tysta mellanrummen händer mycket som egentligen borde ha skrivits ner. Om inte annat så för min egen skull, och för ett vikande minne. Sorgen efter mamma har givit mig ännu sämre minnesförmåga än jag hade förut; inget fäster liksom på allvar. Och dagarna går.

Mina syskon ser det här nya livet som en nystart, en chans för mig att äntligen få vara mig själv och leva mitt eget liv. Och jag är tacksam för det, tacksam bortom ord över deras vilja att hjälpa mig på fötter och på alla sätt underlätta för mig att gå vidare. De har varit så fantastiska att jag känner mig både rörd och lite generad, för hur skall jag kunna återgälda all denna kärlek? 

Fredagen den 23 mars kl. 11.00 begravdes mamma, religiöst sett (nu väntar urnan i kyrkans bårhus till den kan begravas fysiskt i vår familjegrav vid Boo kyrka). Vi hade en underbar begravningsgudstjänst, med vacker musik och vackra blommor. Mammas urna var som hon själv: rund, vänlig och innerligt blå. Och tänk, jag sjöng för första gången alldeles själv - mitt livs första solo - stående i kyrkan. Det blev givetvis hennes älsklingssång: "Om du någonsin kommer fram till Samarkand" av Thorstein Bergman. 

Men hur jag än vänder och vrider på det, återkommer jag till samma punkt: det kändes inte som att mamma var där. Det kändes som att alltsammans var en mycket fin stund, men tom på det som borde ha varit där: mamma. Och det berodde inte på att mamma är i himlen - vilket jag är övertygad om att hon är. Min hjärna vet att hon är död och uppstånden. Men mitt hjärta vägrar att inse sanningen - där, där det borde kännas, ligger mamma fortfarande på sjukhuset. Eller är bortrest. Eller på något annat vis någonstans, fortfarande i livet. Mitt hjärta har inte fattat... och jag tror att det kommer att dröja länge, länge innan det gör det. 

Ju mer jag minns av tiden efter pappas död, desto mer kommer jag ihåg att det första året mest handlade om trötthet och lättnad. Det tog över ett år innan mamma och jag började sakna honom, känna att han fattades oss. Kanske blir det så nu också? Att ett år eller mer måste gå innan också mitt hjärta begriper? Och sakta, men säkert accepterar. 

Till dess låter jag var stund vara sin egen och ser vad som händer. Följer mina syskons råd, lyssnar till mitt inre, ber mycket och försöker komma underfund med hur jag vill att livet skall se ut framöver. Men det är svårt att "vilja" något alls, som jag mår just nu.

När jag orkar, försöker jag göra det mysigt här hemma - sätta min personliga prägel på rummen. Mammas rum förvandlas sakta till ett gästrum. Min förhoppning är att jag i år skall få lite hyfs på uteplatsen också... kanske, kanske rentav kattgården kan bli av? Djuren skulle verkligen behöva den "friheten", solsken och frisk luft. Och huset blir snart sålt, tack vare Tommy, min äldste bror. Han har tagit hand om dödsboets alla "måsten", något jag är tacksam bortom ord för... för själv skulle jag aldrig klara av det. Hela situationen gör mig handlingsförlamad. 

Har nyligen tagit upp virkandet igen, vilket känns bra. Det ger lite ro i själen. 

Äldre inlägg