Åska

Onsdag kväll 


Så kom den äntligen - den förlösande åskan! I flera dagar har det inte bara varit varmt, utan direkt kvalmigt och tungt att andas också för oss som inte har svårt med andningen... så hur illa har det inte varit för lungsjuka, som t.ex. Nina?!? Också hjärtsjuka har problem när luften blir så här tät som den varit, det vet jag av hur först pappa och sedan mamma hade det. Med andra ord var åskan verkligen efterlängtad, och det efterföljande ösregnet likaså... fast Belle var måttligt road, tvärtom stressade hon upp sig rejält när mullret nådde en sådan magnitud att rutorna skallrade. Så jag fick sitta med henne insvept i en filt i mitt knä till det lugnade ner sig utanför - vilket tog ett par timmar. 

Själv älskar jag både åska och regn. Har alltid njutit av dofterna, den fräscha luften och hur alla ljuskällor speglar sig i vattenpussar inte minst i asfalt. Det är så vackert! Regnet är också viktigt, för vi står inför vår andra sommar med hetta och torka, brunnarna sinar och skogsbränderna hotar... förra sommaren var en veritabel katastrof på många olika sätt, och jag ber intensivt att det inte skall bli likadant i år.

Nu har det slutat mullra, och regnet (liksom Belle) har blivit lugnare. Robin brydde sig inte ens om de värsta smällarna, men så finns det inte mycket som rubbar hans lugn... kanske de sekunder jag håller upp hans mun och sprutar in antibiotikaguckan i halsen på honom *ler snett*. I övrigt är han sitt vanliga jag, och bortsett från att han bär tratt kan man inte tro att han är skadad. Fast jag längtar verkligen efter att såren skall läka och hans kind bli ljus och fjunig igen...

Har ägnat dagen åt att förbereda inför Åtorpsdagen på lördag, då jag skall sitta vid ett bord och sälja mina virkade alster. Det är förstås min förhoppning att folk skall tycka om dem och köpa mycket, och för att vara säker på att allting fungerar kommer jag dels att ha växelpengar med mig, dels sätta upp en skylt med mitt Swish-konto (som går direkt till mitt bankkonto) för den som inte har pengar med sig. Och Belle får vara i en hundbur jag har köpt av Alex, mysigt bäddad och med en filt över så att hon har skugga ifall solen gassar. Mat och vatten har vi förstås också med oss; jag har köpt äpplen till mig att mumsa på, och Belle får med sig torrisar. Skall faktiskt bli riktigt roligt! Och jag behöver inte oroa mig för rastandet av Bellen, för själva försäljningen pågår bara mellan 11 och 14, och om jag har rastat henne precis innan och rastar henne direkt efter, klarar hon sig bra de timmarna. 

Idag fick jag också veta att Carina tänker åka till kyrkan på söndag, och givetvis hakade jag genast på! Efteråt skall vi besöka Södertälje katthem, för jag har ganska mycket jag vill skänka till deras loppis och det känns praktiskt att lämna de sakerna på vägen hem eftersom vi ändå passerar Södertälje då. 

Nu tänker jag ta en svalkande dusch.

Inre balans ger yttre lugn

Tisdagskväll 

Hjalmar Ekström fortsätter att inspirera mig. Jag har nästan läst klart boken för den här gången (tror att det är fjärde eller femte gången jag försjunker i hans texter), och utifrån de understrykningar jag gjorde under förra genomläsningen är det andra saker som drar till sig min uppmärksamhet den här gången. Som detta stycke: 

"Ja, min kropp är en sannskyldig 'broder Åsna' men jag kan knappast
säga att jag betraktar det som en prövning, snarare som en nåd". 

Med uttrycket "broder Åsna" menar han att han är sjuk och klen, kämpar mot värk och trötthet, och ändå kan se sin kallelse i klart ljus: 

"Jag vill dock här antyda något som Guds-Ordet ofta visar på: Att
vara fattig är att göra andra rikare, att vara sjuk är att göra andra
friskare (Jes. 53). Vad nu mig beträffar, så kan väl kroppen stundom
sucka efter förlossning - men anden - om den får råda - säger blott: 
Ske Din vilja!". 

Att jag inte fastnade för dessa ord förra gången jag läste boken beror med all sannolikhet på att jag inte kunde se min egen situation i hans den gången... men precis så som han beskriver det, känner jag det nu. Vad spelar det för roll i det stora hela att jag är sjuk? Ja, jag fungerar inte i samhället utan har av fysiska orsaker ställts vid sidan av livets motorväg - har faktiskt ofta tänkt att min plats numera är att sittande i dikeskanten betrakta den livliga trafiken och be för att att inga olyckor inträffar. Och ur det världsliga perspektivet är de flesta människors liv (som mitt) ganska obetydliga... de flesta av oss försvinner in i glömskan när våra nära och kära också är borta, och vi har inte gjort några avtryck i historien.

Med detta sagt, har jag haft svårt att ta till mig det stillsamma bedjandet i dikeskanten som ett kall... trots att jag redan på 1990-talet fick tydliga signaler om det i ett brev från en karmeliternunna jag brevväxlade med. Jag hade beklagat mig över hur min sjuklighet hindrade mig från att vara till nytta för mina medmänniskor och fick med vändande post detta svar: "Lyckliga Carina! Nu är du exakt där Gud vill ha dig - altaret i stället för bredvid det, fullt ut delande Hans kärleksfulla lidande för världens frälsning". 

På ett "ytligt" sätt förstod jag hennes ord; bl.a. tog jag det religiösa tillnamnet "av det Allraheligaste Sakramentet" som ledord och ständig påminnelse om att detta sakrament - d.v.s. nattvarden - är ett utgivande av hela ens väsen till alla i världen som vill ta emot det. Samtidigt kunde jag inte frigöra mig från känslan av att min sjuklighet var ett hinder snarare än en välsignelse - inte för att jag hade ont, utan för att jag tvingades bli relativt passiv när det fanns så mycket att göra. Det var passiviteten, oförmågan att "göra mitt", som plågade mig. En sådan skillnad det blivit nu, när jag kan se att det är häri min sanna kallelse ligger! Och nunnorna visste det för flera decennier sedan - gav mig nyckeln till mitt dilemma och hoppades säkert att min andliga mognad skulle vara tillräcklig för att förstå vad de menade. Vilket jag inte gjorde - då. Nu däremot förstår jag! Och jag är äntligen redo att verkligen vara ett oblat liggande på Guds altare, låta min sjuklighet och mitt "lidande" (fast jag tycker inte att jag lider, det jag upplever är ganska ynkligt i jämförelse med vad andra råkar ut för) vara en gåva till mina medmänniskor överallt i världen. Jag vet att de flesta som läser detta inte förstår vad jag menar, men det gör ingenting...

Vad mera är, har insikten inneburit att jag också äntligen vågar luta mig tillbaka och förstå att jag inte måste någonting alls. Det enda jag har att göra är att be. Det enda, inte "bara". Skillnaden är milsvid. Att göra det enda är att välja bort allt annat och koncentrera sig på sin uppgift till etthundra procent. Det finns inget förminskande, något "bara" i det - tvärtom. Det är att bli ett med den Ende helt och hållet.


Skrivet senare samma kväll:

Att inte längre vandra i mörkret ger många fördelar: man ser klart, upplever riktningen i sitt vandrande och skönjer målet i fjärran. Man vet vart man är på väg i stället för att bara irra omkring i ödemarken, trött och törstig. Som Jesaja skriver (9:2): "Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus. Ja, över dem som bor i dödskuggans land skall ett ljus skina klart". Det här är ord som kan tolkas på flera olika sätt... för det mesta har jag tagit det som en beskrivning av de människor som förr i tiden kallades "hedningar" d.v.s. icke-kristna, och att ljuset handlade om att de upptäckte Jesus Kristus. Men med det perspektiv jag nu kontemplerar kan folket i fråga lika gärna vara de sjuka, handikappade och på andra sätt lidande och "dödskuggans land" är då deras sjukdom, skador, sjuklighet. Vi är många som lever så, utanför det pulserande livet där ute och underkastade helt andra livsvillkor... men det betyder inte att vi är värdelösa, utan vi har vår egen speciella kallelse att följa just p.g.a. att vi är sjuka!

Den här insikten har givit mig en inre balans jag nog aldrig upplevt tidigare. Så mycket blir plötsligt så enkelt, så klart och lättbegripligt, och en ofattbar tyngd lättar från ens axlar. Och vet du, det är nog därför jag på sistone har känt mig så fridfull. Givetvis kommer min värld att rubbas många, många gånger även i framtiden, och mörka moln täcka min himmel... men nu vet jag att jag överlever, att ingenting kan krossa mig eller styra mig bort från min sanna kallelse. Som ett litet ynkligt exempel kan jag berätta att jag betalade räkningarna idag... och trots att pengarna inte räckte, fick jag inte panik. I stället tänkte jag att det ordnar sig och att om jag bara håller mig lugn kan jag ordna upp situationen. Jag har mat, jag har betalat det viktigaste (hyran, elen, bredbandet, försäkringarna och vården) och jag har uträttat ärenden åt andra som de skall betala mig för inom kort så att lite pengar flyter in där. Dessutom skall jag sitta i Åtorp på lördag och sälja mina virkade alster, vilket också borde ge lite slantar. Ett annat exempel: Robin är nyopererad efter att ha haft en ohygglig böld, i stort sett hela vänster kind svällde upp och sprack med nekroser som följd (som Olle tvingades klippa bort så att Robin nu har ett öppet hål hela vägen in till muskelvävnaden)... men trots att det kostade mig pengar jag inte hade räknat med (den saken har löst sig nu, så det är ett avslutat kapitel), och Robin nu går omkring med tratt för de närmaste veckorna, och jag måste hålla såret rent och ge honom antibiotika två gånger om dagen... så känner jag att jag har kontroll. Jag mår inte dåligt, och det gör inte Robin heller (på sätt och vis är det just hans lugn som gör mig lugn). Har t.o.m. ett tredje exempel att hålla fram: trots att jag tvingats ställa om min kost totalt, har jag varken sockersug eller avundas andra att de kan äta vad de vill. Jag håller mig troget till det som får mig att må bäst.

Som om inte ovanstående räckte, har det också blivit så enkelt att säga ifrån när jag vill vara ifred, utan att andra människor blir arga, ledsna eller besvikna. Antagligen har jag ett annat tonfall eller förklarar bättre varför jag säger nej till aktiviteteter, umgänge eller uppdrag så att andra förstår att det inte handlar om deras värde i mina ögon, utan om mitt eget värde och mina egna basala behov. Det känns jättebra.

Jag har äntligen hittat min rätta plats: som den lyssnande Maria vid Jesu fötter. Vet du vad? Jag är mycket lycklig!

Mer andrum

Sen måndagskväll 

Mystikern Hjalmar Ekström skrev midsommaraftonen 1916 i ett brev till vännen Olof Seger: "Jag har haft en hemsk tid. Mitt väsen har varit som kringspritt för himmelens alla vindar. Nu har jag dock börjat återfinna mig själv, och detta räknar jag för den enda lyckan" (Anton Geels "Det fördolda livet", Artos 1996)... och det är en beskrivning jag känner igen mig själv i. Under lång tid - åtskilliga år, faktiskt - har jag känt mig likadan: utspridd och splittrad, oförmögen till inre samling på ett djupare plan än den personliga bönen. Missförstå mig rätt nu; att be är alltid att sjunka in i sitt eget djup och försöka nå Gud själv inom sig! Men det blir en stundens, de korta ögonblickens, upplevelse och försvinner lika snabbt som den dök upp eftersom man inte är grundad i sig själv. För att bygga på en sådan grund kräver att man känner sig själv - och hur skall man kunna göra det, när man inte vet vem man är och vari ens personliga kallelse består?

Dock... som jag har hintat flera gånger på sistone, börjar dimmorna äntligen att skingras. Jag har givit mig själv andrum (rum för anden, också rum att andas djupt) att tänka och känna, begrunda hur mitt liv sett ut och vad som fattas. Jag har gått igenom vad som tidigare attraherat och fångat mig och vad som varit påtvingat mig utifrån... eller, med andra ord, vad jag behöver mer av och vad jag måste rensa bort för att må bra. Att jag inte klarat av det tidigare beror på min allt genomsyrande rädsla för att vara egoistisk... en rädsla som hindrat mig från också det som skulle ha givit mig kraft, glädje och mening i mitt liv. När man inte tror sig tillhöra sig själv, vågar man aldrig unna sig något för egen del - allt man gör handlar om andra människors behov, känslor och faktiskt hela liv. Det krävdes att jag blev ensam, berövad någon att ta hand om, för att jag skulle ta de första trevande stegen in på ett helt ny, obanad väg genom okänd terräng... och det har tagit till denna vår, ett och ett halvt år efter min älskade mammas död, innan jag fann den dörr som mig själv ovetande förmodligen har stått vidöppen i hela mitt liv. Jag har bara inte sett den, så där som andra människor gör alldeles naturligt. 

Exakt vad som förändrade saken vet jag inte. Kanske just detta att jag för första gången gav mig själv tid? Egentid, kallas det ofta i massmedia... d.v.s. tid för att bara ta hand om sig själv och göra vad man själv vill och behöver. Målarcirkeln har också haft stor betydelse, eftersom jag länge velat ta upp mitt målande men inte vetat hur. Och sist, men inte minst, har det faktum att min andliga syster Carina blivit mer aktiv också påverkat mig att återknyta starkare till min kyrka eftersom vi har kunnat samåka (vilket gjort det ekonomiskt överkomligt för mig att resa till Stockholm). 

När det gäller det andliga, har jag en längre tid vandrat helt ensam och vilsen - en mystiker skulle säga att man "vistats i öknen" eller "vandrat i mörkret". Via negativa är ett annat sätt att beskriva det: den väg som inte är någon väg, och just därför leder genom ödemark man annars inte skulle ha kunnat korsa. Guds väg, radikalt annorlunda än de vägar vi människor föredrar att vandra därför att där inte finns den bekvämlighet vi i regel värderar så högt och för att vi tycker oss sakna vägvisare, skyltar eller karta och kompass. Det fascinerande för min egen del är att jag har läst om den här väglösa vandringen genom öken och mörker i så många mystikers skrifter och hela tiden missförstått vad det handlat om... förrän nu, när jag själv gjort samma vandring. Ändå borde jag ha förstått, eftersom en av beskrivningarna är upplevelsen av att Gud saknas trots att Han i de stunderna är närmare än någonsin... precis så har det varit för mig, och kanske var det vad som behövdes för att jag äntligen skulle sänka garden, vara totalt öppensinnad och riva ner alla murar mellan mig och Gud. Många mystiker beskriver överlåtelsen till Gud som att bli bränd av en allt förtärande och ändå ömsint eld - en eld som bränner bort allt det oväsentliga, det som hindrar och förstör, så att det rena ensamt blir kvar efteråt. Och jag tror inte att någon som läser detta tvekar att instämma i tanken att man inte vill utsätta sig för eld, eftersom brännskador är så otäcka och smärtsamma! Personligen kan jag nästan inte föreställa mig något mer skrämmande än att vara omsvept av eld... och ändå börjar jag inse att det är precis vad jag har varit med om. En andlig eld, givetvis. Men för dens skull inte ett dugg mindre verklig! 

Jag vill återkomma till min beskrivning av att ha vandrat ensam och vilsen. Jag har ju de facto ett andligt hemvist: min kyrka, som är den plats där jag känner att jag bäst kan uttrycka mig både ensam och tillsammans med andra därför att just den kyrkan "talar mitt språk". Det är i den sakramentala liturgin jag upplever mig som mest hel och där just min personliga andlighet känner sig mest i överensstämmelse med andras... man kan säga att vi i det stora hela "vibrerar i takt", som när en hel orkester spelar samma stycke och det upplevs (både av musikerna och av åhörarna) harmoniskt, vackert och njutbart. Ändå har jag känt mig separerad från denna kyrka, både av fysiska anledningar som t.ex. ekonomin, avståndet och att jag inte haft tid p.g.a. att jag inte velat vara ifrån mamma, och av den känslomässiga orsaken att jag behövt vara ifred och undvika att bli indragen i något (ett aktivt engagemang). I stället har jag ibland besökt Equmenia för att få sjunga lovsånger tillsammans med andra kristna - musiken fick ta den plats gudstjänstlivet just då inte kunde uppfylla. 

Vad jag försöker säga med detta är att det varit jag som drog mig tillbaka från det kyrkliga - det kyrkliga har aldrig dragit sig tillbaka från mig. Kanske behövde jag få precis allting på armlängds avstånd för att inte falla tillbaka i mitt gamla sätt att agera: d.v.s. att omedelbart kasta mig in i allt möjligt, få upp över öronen mycket att göra och i slutänden bryta samman och uppleva att jag sviker alla runt omkring mig. Det är den onda cirkeln jag har suttit fast i under större delen av mitt liv... jag tar på mig för mycket, därför att jag vill så väl och försöker finnas till för så många och så mycket på en gång, och så slutar det med att jag kraschar. 

När jag blev långtidssjuk och sedan sjukpensionerad, tog jag beslutet att bli en bönemänniska. Be kan jag göra hur sjuk jag än är, om jag ligger i migrän eller har säckat ihop på en akutmottagning, you name it - be kan jag alltid, alltid göra. Men trots att jag tror stenhårt på bönens kraft, och vet hur viktig bönen är, frestas jag alltid att också kavla upp ärmarna och "göra något". Min personliga tolkning är att jag lever omgiven av dels protestantiskt kristna, dels sekulära människor som anser att man måste just "göra något" för att det skall få effekt... att "bara" be räcker liksom inte till i deras ögon.... och den synen på saken har på något vis smittat av sig på mig så att jag inte känner att jag gör tillräckligt mycket för mina medmänniskor om jag inte rent fysiskt griper in. Men vad jag glömde bort i sammanhanget var att jag befinner mig där jag är (d.v.s. är sjukpensionerad) just för att jag inte kan arbeta. Jag saknar krafterna, förmågan, de grundläggande delar man behöver för att kunna vara aktiv i något. Det var ju därför jag skulle ägna mig åt bön! 

Till det kommer att jag ju faktiskt gjorde för mycket - utifrån perspektivet att jag är sjuk - redan som det var. Jag tog hand om mina föräldrar; först pappa (idag är det förresten exakt 10 år sedan han dog) och sedan mamma. Jag tog hand om huset, trädgården, djuren, ekonomin. Eller "tog hand om" kanske är för mycket sagt, eftersom jag misslyckades med det mesta av de där åtagandena! Och alla de där sakerna slukade mig, tog all tid och all ork jag hade även själsligen. Det bröt ner mig, krossade mig, slet mig i tusen bitar. Hade mamma och jag inte flyttat hit, är jag övertygad om att jag inte hade levt idag... och när mamma dog, dog på sätt och vis också jag under väldigt lång tid. Det är först nu jag har insett att det var en nödvändig död från det gamla... ett totalt lämnande av allt som varit, för att ge plats för ett betydligt bättre liv. Inte för att det nya livet skulle vara tömt på familjeband, utan för att jag hade fortsatt att leva så där självdestruktivt om ingenting radikalt hade stoppat mig. Nu sjönk jag ner i ett tyst, stilla, tomt mörker där jag blev kvar till det gamla slutligen hade släppt taget om mig och jag kunde stiga till ytan igen för att dra nya andetag. Bokstavligen. Ande-tag! 

Som du som följt mig i den här bloggen vet, klarade jag inte av att gå vidare efter mammas död utan stöd av kurator. Men vilken kurator! På ett halvår lärde han mig att ta hand om mig själv - ge mig själv förstaplatsen i mitt liv utan att för dens skull vara en egoist. Och sedan vi slutade ses, har jag fortsatt att träna på egen hand genom att markera mina gränser på ett vänligt men obevekligt sätt, ge mig själv den tid jag behöver även om det betyder att jag stänger ute omvärlden i en hel vecka åt gången, se till mina egna behov och vad jag mår bäst av både fysiskt och känslomässigt. 

I och med det fick jag plötsligt tid och rum för min andlighet - något jag har längtat efter i alla år, men alltid misslyckats med att uppnå. Och nu är just detta första prioritet för mig; min andlighet kommer före allt annat. För utan Gud i mitt liv är jag ingenting, och det menar jag på positivt möjligast sätt... positivast möjliga sätt... eh, hur säger man? Nå, så är det i alla fall.

Drömmar, i sömn och i vakenhet

Söndagskväll 


Det här får nog rubriceras som "drömmarnas dag"... 

Natten till idag drömde jag (i sömnen, alltså) att jag arbetade på en institution där vi i hemmalik miljö skulle träna AI-robotar att agera på ett mänskligt sätt. Jag hade hand om en robot som på alla sätt rent fysiskt såg ut att vara en välbyggd och snygg kille i trettioårsåldern (lite som Barbies Ken, om ni förstår, fast i mänsklig storlek), och övningen kallades "svärmor är på väg hit" *skrattar* Nu i vaket tillstånd låter det förstås vansinnigt - vad skall en robot med den kunskapen?!? Men jag tog min uppgift på största allvar och försökte få honom att bete sig som en människa skulle ha reagerat inför beskedet att hans svärmor var på väg och att hans hem var rejält stökigt... det gick dock inget bra, för andra AI-robotar (med kvinnligt utseende) la sig hela tiden i och betedde sig som om de var svartsjuka. Till sist sa jag till mina kollegor att jag skulle ta med mig "min" robot hem för att öva vidare där i stället... men det gjorde de "kvinnliga" robotarna vansinniga. Ärligt talat, ibland begriper jag inte hur min egen hjärna fungerar som skapar sådana här drömmar...!

När jag kommit ur sängen och gjort mig i ordning, gick jag över till Maria och lämnade Belle. Så körde jag till Hova och parkerade vid ICA, och precis i samma veva kom Carina och Ingo, så det var bara att klättra in i baksätet på deras bil. Resan till Stockholm gick smidigt, vi hade flyt hela vägen och kom fram i god tid för Carina att byta om  - hon skulle tjäna i koret, medan jag för ovanlighets skull (har bara hänt en enda gång tidigare) hade bestämt mig för att sitta i församlingen. Biskop Evert, som var dagens celebrant, undrade förstås varför, så jag förklarade att jag nyligen fått diverse jobbiga besked från vården och behövde samla mig. 

Men det fanns faktiskt en orsak till, som jag inte ville prata om före mässan... Carina har nämligen nyligen blivit vigd till diakon och skall nu träna till präst, och det är jag som har fått i uppdrag att utbilda henne. Tyvärr är jag ju rätt ringrostig, eftersom jag inte har kunnat celebrera en mässa på flera år... så jag ville använda dagens mässtillfälle åt att "mima" mig igenom momenten medan jag studerade hur Evert gjorde framme vid altaret. Och det kunde jag inte göra om jag hade uppgifter i koret att tänka på. Till min glädje upptäckte jag att jag hängde med riktigt bra - faktiskt öppnade jag inte min liturgi en enda gång, utan mindes nästan alltihop helt utantill! *glad* 

Efter mässan samlades vi som vanligt till fika, och då passade jag på att be om ett samtal med Evert som vi genomförde i sakristian. Där berättade jag om mina tankar och funderingar kring detta att utbilda Carina när jag själv inte är direkt varm i kläderna, och vi bestämde att Krister skall komma hit ner till Gullspång en gång och träna med oss, och sedan skall vi öva tillsammans, Carina och jag, samtidigt som jag genomför de samtal (fråge-och-svarstunder) som handledaren och prästkandidaten brukar ha längs med vägen, s.a.s. Dessutom skall vi komma till Stockholm fler gånger, helst en gång i månaden, för att öva vid det stora altaret (mitt är ju så litet, det är inrymt i en sekretär) och med tillgång till altartjänare. Och det var här Evert släppte "bomben": han vill viga Carina till präst redan i september, innan han går i pension som biskop! Det kom lite som en chock att vi har så lite tid på oss... men samtidigt förstår jag hans inställning, och jag är säker på att Carina kommer att klara av det för hon utförde sin roll som diakon alldeles utmärkt under dagens mässa, trots att hon inte var beredd på att agera som annat än altartjänare. Jag hade ju förstås redan klurat ut att Evert skulle låta Carina ta på sig diakonuppgifter idag, men själv hade hon inte alls tänkt i de banorna... hihi! Å andra sidan borde jag inte vara förvånad, eller så kanske jag skulle ha "varnat" henne... jag menar, jag vet ju av egen erfarenhet att man totalt oväntat kan bli tilldelad en uppgift man aldrig gjort förut. Våra biskopar tror på oss och uppmuntrar oss ständigt att vidga våra gränser... jag hade inte varit altartjänare i mer än två månader (det var 1997) när jag en morgon steg innanför kyrkporten och möttes av biskop Sten-Bertils ord: "Och här kommer min stavbärare!" Jag såg nog rätt chockad ut, eftersom jag inte ens hunnit lära mig altartjänarens uppgifter särskilt väl... men det gick alldeles utmärkt, och faktum är att just stavbärare har förblivit en av mina favorituppgifter i koret.

Okej, nu hade jag alltså fått veta att jag på ynka fyra månader skall lära upp Carina till präst... och sedan serverar mig Carina själv nästa "bomb": hon vill bygga upp ett kapell (helst i Mariestad) och schemalägga en mässa i månaden - varannan med henne som celebrant, varannan med mig. Puh! Jag som, som sagt, inte celebrerat en mässa på flera år... fast å andra sidan, varför skulle inte detta kunna fungera? 

När resten av kyrkobesökarna hade lämnat oss, började Krister att undervisa Carina om prästdräktens detaljer, både hantverksmässigt och historiskt. Jag satt bredvid och ömsom deltog med egna reflektioner, ömsom lärde mig sådant jag inte kände till förut... det var mycket givande, och vi blev sittande så i flera timmar innan stackars Ingo nästan hade somnat på en stol i närheten. Först vid 16-tiden lämnade vi Stockholm och körde non stop till Laxå, där vi stannade och åt en välbehövlig middag. Efter det fortsatte vi till Hova, där jag tackade för en underbar dag och klättrade över i min bil för att köra hem. Då kände jag mig fortfarande pigg, men när jag hade hämtat Belle och vi kommit hem sjönk jag ner här i soffan och kände hur oerhört trött jag var. Vilken dag! Omtumlande, innehållsrik och alldeles underbar...


PS. Kanske skall tillägga att jag är mycket, mycket tveksam till AI-teknologi. Gillar inte alls tanken på datorer som blir nästanmänniskor... DS.

Funderar vidare

Natten mellan torsdag och fredag 

Eftersom jag har en helt ledig dag i morgon, och inte måste passa någon tid förrän det är dags för vårt målargäng att äta middag kl. 17 hos Maria, unnar jag mig att sitta uppe lite extra sent i natt bara för att det är så skönt att lyssna till regnet där ute i mörkret utanför fönstren. Belle och Robin sover i soffan, jag har bara mysbelysning och levande ljus tända, TV:n och telefonen är avstängda och den där friden jag har burit på de senaste dygnen har återvänt.

Just upplevelsen av frid börjar jag tro var Guds sätt att förbereda mig för det som hände idag (igår, d.v.s. torsdag). Trots att jag fick flera negativa besked kunde inte mitt grundtillstånd rubbas - ja, jag blev ledsen över provsvaret om njurarna, men samtidigt vet jag att det fortfarande finns tid att förhindra bestående skador och därför är jag inte särskilt rädd. Och resten känns visserligen som viktiga saker att ta på stort allvar... men de skrämmer mig inte utan får mig bara att inse att mitt svängrum är betydligt mindre än jag trodde. Kanske har jag varit lite naiv som inbillat mig att det fanns ett litet, litet utrymme för t.ex. en enstaka födelsedagstårta eller en cider (Alex har bjudit på starkcider vid flera tillfällen på sistone, förmodligen för att hon själv tycker att de är så goda och vill vara generös mot mig) till maten... som okej, inte heller varit bra ur diabetessynpunkt... men nu förstår jag att jag inte kan sänka garden ens tillfälligt, utan måste vara hundraprocentigt dedicerad. Som Javier sa senast jag träffade honom: "Du måste ta din sjukdom som ett heltidsjobb". Och deep down begriper jag ju att man inte kan ta semester eller ens håltimme från en kronisk sjukdom som diabetes... jag hoppades bara att man någon enstaka gång kunde unna sig ett litet, litet avsteg från en annars grundmurad norm. 

Så i kväll har jag suttit här i soffan i godan ro och funderat ut en strategi. Nästa fredag får jag min pension: då skall jag först lägga in alla räkningarna i min Internetbank och sedan åka till Mariestad och storhandla. Coop Extra och Lidl är ställen som har hög kvalitet till vettiga priser, så de kommer definitivt att få besök av mig... jag skall fylla frysen med olika grönsaker, bra kött, nötfärs, kyckling och vitfisk. Samt bär! Samtidigt skall jag ta ur frysen sådant jag inte längre skall äta, som t.ex. bröd, korv, pommes, kroketter och liknande, och skänka det till Maria, Alex och Daniel. Undrar om bacon är okej? Annars får väl den också gå samma väg. Från skafferiet får pasta och potatis flytta, och i stället tänker jag köpa bl.a. nötter och fullkornsmjöl som jag kan baka eget bröd av - jag har ju en så fin bakmaskin, och dessutom en hushållsassistent jag hittills underutnyttjat! 

När det gäller linser, kikärter och bönor så vet jag att det är bra mat, men vet du vad - jag tycker inte att det är gott. Så det får vänta... som jag ser det, finns liksom ingen mening med att köpa saker jag redan nu tror bara blir stående. Fast jag vet två saker jag definitivt tänker köpa: solros- och pumpafrön! Och konserverad frukt är helt okej, bara man inte använder saften de ligger i. Det har jag lärt mig av diabetes-dietisten på KSS.

En detalj jag grunnar väldigt mycket på i kväll är ost. Jag älskar ost! Men frågan är hur mycket det drar upp mitt blodsocker, och vilka ostar som möjligen kan vara okej, trots allt? Min älsklingsost är Brie, därefter kommer Cheddar och Gouda, någon gång om året Cambozola... kanske skall passa på i morgon och ringa till Diabetesförbundet för att höra om de har någon kunnig person eller konsumentråd för diabetiker att tipsa om. 

Dryck är inget som helst problem för mig: jag dricker te, kaffe, vatten, mineralvatten (som jag gör själv i min Sodastreamer) och lightläsk (som jag också gör själv av olika Fun Light-smaker). Alkohol är inte min grej, inte ens öl, och sockrade saker smakar på tok för sött! Men godis och glass... det är ett knepigare kapitel. Kaffebröd m.m. kan jag göra själv - goda vänner har skänkt mig fina bakböcker i ämnet - och frysa in. Och snacks är inte heller ett problem, eftersom jag vet att naturella popcorn inte drar upp mitt blodsocker, det har jag kollat. Resten har jag vant mig av från. 

Hihi, när jag pratade med Alex, Daniel och Maria tidigare i kväll (igår, d.v.s. torsdag) om sommarens grillkvällar och nämnde att jag ju kan ha med mig grönsaker att grilla i stället för att ta pommes, potatissallad eller potatisgratäng till köttet, såg Alex nästan chockad ut! *skrattar* Hon äter nästan inga grönsaker, men Daniel fick ett grunnande ansiktsuttryck och sa eftertänksamt att "det borde vi också äta, vet du" till henne... så vem vet? Det kanske blir fler än jag som mumsar på grillade grönisar framöver? Daniel är ju utbildad kock, så han kan säkert tänka ut bra saker att servera. Och majskolvar grillar de gärna, det vet jag! Själv älskar jag att grilla tjockt skurna tomatskivor...


Skrivet lite senare samma natt:

En annan sak jag tänker på, som hör till det här med att få stenkoll på diabetesen, är rutiner. Jag är en spontan person som egentligen inte gillar fasta rutiner, och mina hälsoproblem sätter ofta käppar i hjulen för fasta tider för saker och ting eftersom jag aldrig vet i förväg hur jag kommer att må... men på något sätt måste jag få till ett slags rudimentärt "ramschema" i alla fall, där måltiderna kan passa in på ett sätt så att blodsockernivån hålls så jämn som möjligt. En orsak till att mitt HbA1c blivit så högt tror jag nämligen är att jag är så dålig på att äta och oftast inte får i mig mer än två måltider per dag - och det fungerar inte alls för en diabetiker, som skall äta sex-sju mindre måltider jämnt utspridda över dygnets vakentid. Frukosten är min allra svåraste stötesten, för jag har sååå svårt att äta de första timmarna jag är vaken... så i kväll har jag grunnat på om det skulle räcka att jag dricker ett glas a-fil med ingefära till frukost och sedan går och lägger mig igen om natten varit jobbig. Eller finns det sockerfria, färdiga soppor att dricka? Varma Koppen är ju väldigt bekvämt, men de innehåller alldels för mycket av både socker och salt, tyvärr. Och att koka soppa tidigt på morgonen... nej, någon måtta får det vara. Men vänta, nu kom jag på en sak: det finns ju sockerfri nyponsoppa och blåbärssoppa! Yep, det hamnar också på min inköpslista för nästa fredag.

Du kanske undrar varför jag inte får måltidsinsulin av min läkare? Det undrade jag också, men idag (igår) fick jag veta att det beror på att han vill vänta till alla andra vägar har provats... för sedan man väl börjat med vad de kallar fyrasprutorbehandlingen (alltså, en långtids- och tre måltidsinjektioner) kan man inte vända tillbaka till tabletter. Och insulin har biverkningar, som t.ex. att man går upp i vikt (vilket sliter på hjärtat och lederna). Däremot sa min diabetessköterska att när jag så småningom hamnar i behandling med enbart insulin, kan jag mycket väl få en sådan där modern "knapp" på armen som sköter doseringar m.m. Och det är ju glädjande, jag menar, att det finns bekväma sätt att medicinera på när tablettvägen en dag i framtiden stängs för mig.

Nu börjar jag bli trött, så det är väl dags att krypa i säng. Skall bli ljuvligt att slippa ställa klockan på ringning till i morgon!

Äldre inlägg