Mardrömmar

Fredag eftermiddag 


De senaste tre-fyra dygnen har jag haft svårt att förmå mig att gå till sängs... nätternas sömn fylls av mardrömmar med monstruöst stora tusenfotingar (bortåt tjugo meter långa och lika tjocka som bilar) som krälar rakt över mig, jättespindlar som myllrar runt omkring mig, mordiska förortskrig mellan svenska män och invandrabarn där jag försöker medla, kyrkliga situationer där jag mitt i gudstjänsten upptäcker att jag är i fel samfund (oftast Svenska Kyrkan) och alla blir arga över mina katolska "manér"... i natt drömde jag att jag satt vid ett bord tillsammans med en mängd människor jag inte kände, och vi surfade allihop på våra "paddor", och jag kom på mig själv med att surfa in på en gaysajt med nakna killar som hade sex med varandra bara för att en stund senare upptäcka att jag hade råkat använda bordsgrannens "padda" i stället för min egen! Alla de här drömmarna gör mig så förvirrad, och jag blir oerhört trött av att inte få sova lugnt en enda natt.

När jag skrivit om det på FB har jag fått välmenade och godhjärtade tips om hur jag på olika sätt kan hindra mig själv från att drömma... och jag vill tacka er för att ni vill hjälpa mig, men tyvärr är det ingen lösning för mig eftersom jag anser att mina drömmar försöker säga mig något och att då tysta ner dem stoppar viktiga budskap. Ja, det är väldigt viktigt att jag får sova ut ordentligt, det håller jag med om. Men min erfarenhet säger mig att så länge jag inte begriper vad mitt undermedvetna i drömform vill undervisa mig om kommer samma drömmar att återkomma om och om igen. Det enda sättet att bli av med monstren och konstigheterna är att förstå vad de vill berätta för mig... 

Nå, nu har jag inga egentliga "måsten" (utom besiktningen, då - mer om det strax) framöver utan kan vila och anpassa dygnen efter vad jag behöver. Planerar att göra två långkok i helgen - dels en klassisk skånsk kalops och dels kassler i ugn med bl.a. ananas - och i övrigt vill jag bara vara, kanske läsa om huvudet går med på det, umgås med djuren och passa på under soliga stunder att ta längre promenader med Belle och Miri. Det har varit torrt i några dagar, så det fungerar faktiskt att gå i skogen (som annars är alldeles för lerig och slipprig för min balans) - det gillar vi skarpt, alla tre!

Har småstädat lite grand - skurar en fläck i taget, skulle man kunna säga. Måste dock ta mig ner till ICA och köpa dammsugarpåsar, om jag skall kunna dammsuga också... och det skall man ju helst göra innan man skurar, menar jag. Annars sveper man bara omkring dammet m.m. (s.k. "Don Martin-städning" - det nu blänkande rena skräpet ligger kvar exakt där det låg). Så kanske tar jag en snabb sväng ner till centrum om en liten stund... hundarna och Robin sover som stenar under ett tjockt duntäcke i soffan (jag verkar inte bli tillåten att lägga undan detta enorma schabrak som täcker över en tredjedel av soffan, eftersom de älskar att böka ner sig i "fluffet"!), så de lär knappt märka om jag försvinner iväg en kortis. 

Å, just det - bilen är äntligen färdigreparerad! Jag skulle ju ha lämnat in den på bilverkstaden igen efter resan till Stockholm före jul, eftersom de behövde ta itu med några småsaker till som jag hade bett om, men hur jag än ringde och ringde fick jag aldrig tag i verkstaden... förrän i måndags, när jag plötsligt insåg att jag i över en månad försökt nå dem på fel telefonnummer! Denna sifferblindhet är verkligen irriterande... *suckar djupt* När jag väl fick tag i dem, skrattade de lugnande och sa att det var helt okej att jag dröjt, eftersom de storstädade verkstaden strax innan jul och nu inte kunde hitta en av mina reservdelar... och jag svarade att jag förstår precis, eftersom jag själv ständigt begår samma misstag. Man skall egentligen inte städa, för man hittar aldrig saker igen efteråt... hihi! Nå, nu är bilen hel, och det är dags att besikta den - har två veckor på mig, så nu måste jag jaga besiktningstid någonstans. 

Inga rosafärgade glasögon

Tisdag, tidig kväll 



Just nu behövs inga rosafärgade glasögon för att se världen i varma, mjuka nyanser... himlen brinner i rosa och orange, och det är så vackert att man baxnar! 

Satt och funderade på mänsklighetens framtid... ja, skall man fundera på något som inte bara handlar om ens eget lilla liv bör det ju vara engagerande, eller hur? Hur som helst tycker jag att vetenskapen delar upp sig i tre linjer i den här frågan: den ena, som poängterar att människan inte är evolutionens slutprodukt utan att vi, precis som dinosaurierna, kommer att ha vår tid på jorden och sedan dö ut, den andra söker efter en ny planet ute i universum dit vi kan emigrera åtminstone delar av befolkningen, och den tredje som anser att vi kommer att förinta oss själva medan jorden - med de arter som lyckas överleva oss, trots våra idoga försök att utrota dem - fortsätter leva vidare. 

Själv lutar jag nog mest åt den första teorin, att vi så småningom dör ut för att lämna plats för en ny art... evolutionen tog inte slut med oss, utan fortsätter i det tysta överallt på jorden (och överallt i universum där det finns liv av någon sort). Att evakuera mänskligheten till en annan planet stöter på tre i mina ögon nästan oöverkomliga svårigheter: dels att välja vilka som skall resa, eftersom det inte är möjligt att få plats med flera miljarder människor i rymskepp hur många eller stora de än är, dels att få dem att överleva resan som kommer att ta tiotusentals år och sist, men inte minst, att tackla moralen bakom det hela: hur förklarar den första generationen ombord för sina barnbarn att de valde rymdens oändliga mörker och tomhet framför giraffer, delfiner, fjärilar, fluffiga moln på en ljusblå himmel, brusande hav och enorma skogar? Hur rättfärdigar man att alla dessa generationer måste leva instängda i rymdskepp, födas och dö ombord, för att tillräckligt många skall möta en osäker framtid på en planet långt borta som de aldrig sett och inte vet något om? Hittills har vi ju knappast varit särskilt bra på att tänka på och ta hänsyn till kommande generationers livsvillkor. Nej, jag dör hellre här hemma, det måste jag säga. Fast, det är klart, det kommer ju att ta flera hundra år att bygga den teknik som är tillräcklig för att genomföra projektet... så jag är ändå död sedan länge när det närmar sig ett avgörande. Försåvitt vi inte alla har utplånats långt innan dess, vill säga. Med folk som dagens ledare i USA, Ryssland, Nordkorea och Kina vet man aldrig hur det slutar... de har makten att ställa till rejält med elände för resten av oss över hela världen, och är egotrippade nog att kunna göra det utan samvetskval.

Kanske vore den tredje teorin bäst för alla? Då skulle jorden och de flesta av dess arter överleva, i alla fall till solen inleder sin dödskamp om flera miljarder år... och egentligen har vi människor inte mycket att skryta om som gör det superviktigt att rädda oss som art. Kanske vi borde gå under, så att Gud fick en möjlighet att börja om från början? Ja, så känns det i alla fall just nu, när jag betraktar den bedövande vackra solnedgången utanför fönstren här i vardagsrummet. 


"Allting hörer samman"

Söndag eftermiddag 


... lär Carl von Linné ha sagt till sina botanikstudenter vid Uppsala Universitet på 1700-talet. Det var en ny och omvälvande tanke på den tiden, men så kallas också 1700-talet för "Upplysningstiden" i våra historieböcker. Redan under slutet av 1600-talet hade vetenskapen kopplat loss sina tidigare så starka förtöjningar med de två största kristna grupperna - Romersk-katolska kyrkan och de protestantiska samfunden (som på den tiden var betydligt mer lika varandra än de är idag) - och vetenskapen användes inte längre för att utforska (läs: bekräfta) bibliska utsagor utan för att vetenskapsmännen ville lära sig mer om världen omkring sig. 

För några dagar sedan bytte jag bakgrundsbild här i bloggen till att föreställa vår egen galax: Vintergatan. Igår bytte mitt datorsystem Windows 10 sin bakgrundsbild till att föreställa galaxen Andromeda. Jag påstår inte att det inte är en slump... bara att det ånyo får mig att minnas Linnés ord och min egen känsla av att precis allting som existerar hör ihop, vilket innebär att man inte ostraffat förstör en del utan att det påverkar en annan. Den känslan förstärktes också av en film jag såg på TV igår kväll: "The Day the Earth Stood Still". Har du sett den? Om inte, så handlar den om att ett antal mycket stora klot som nästan ser ut som jorden men vars inre hela tiden rör sig, som om ytan vore av glas och innanmätet levande, landar på olika platser på jorden. Ur det allra största, som landar mitt i Washington (ja, givetvis - det är ju en amerikansk film!), kommer en geléaktig varelse, som blir skadeskjuten av en förmodligen skräckslagen soldat (armén har förstås omringat klotet). När man fört varelsen till en militäranläggnings operationssal för att försöka laga skottskadan, visar sig gelét vara jämförbart med en moderkaka, som när läkarna skalar av den visar sig innehålla en vuxen man (eller rättare sagt, en utomjordisk varelse i en mänsklig kropp). De lyckas ta ut kulan och när mannen återhämtar sig i en sjuksäng meddelar han att han vill tala med "en representant för mänskligheten" och då svaret blir att den han får prata med är USA:s utrikes- och försvarsminister blir han irriterad och vägrar tala alls. "Du representerar inte hela mänskligheten" är hans konklusion. En av läkarna, som egentligen är forskare i kosmisk biologi, hjälper honom att rymma och tar honom på krångliga vägar till en Nobelpristagare som fått detta pris för sin forskning kring just detta att allting hör ihop - och där avslöjar han att han kommit för att rädda världen. Genom att utrota mänskligheten. Alla de klot som spritts ut över världen håller just på att samla in djur och växter så att de inte stryker med i förintelsen... det är bara människorna som  måste dö, för att jorden skall överleva.

Jag minns att mamma ofta sa att den enda räddningen för jorden vore att människorasen dog ut. Det var tänkvärt då och det är ännu mer tänkvärt idag, när vi ser hur klimatförnekarna vägrar att ta itu med de alltmer akuta globala kriserna därför att det innebär att de måste göra avkall på sin egen bekvämlighet.  Kanske behövs det inte någon som kommer utifrån och tar död på oss - vi kanske avlivar oss själva i ren envishet? Tyvärr drar vi med oss allt levande i den förintelsen, vilket förstås var budskapet i filmen igår.

Hur filmen slutade? Kanske borde jag inte skriva det här, ifall du vill se filmen själv. Annars berättar jag det gärna - och du som inte vill veta hoppar över just detta stycke text. Filmen slutar nämligen med att varelsen veknar när han inser att människan inte är alltigenom ond, utan att det finns något om heter kärlek i oss, och i sista minuten avstyr han hela projektet. Med följden att mänskligheten lämnas kvar att själva rädda planeten.

Allting hörer samman... om man inte ser världen omkring sig som ett förrådsskåp fyllt med resurser att utnyttja tills de tar slut, utan som en enda levande organism, förstår man det bättre. Jag brukar som jämförelse tänka på min egen kropp, som jag tycker är "min" men som är livsrum för och faktiskt består av miljarder andra levande varelser: cellerna. Är jag en enda, eller är jag en sammanfattning av alla dessa miljoners miljoner andra levande delarna? Är jorden ett helt, eller en sammanfattning av allt som lever på och i den? När jag dör, dör alla dessa celler också (och nu tänker jag, för enkelhetens skull, bort att våra celler dör och nya föds hela tiden)... men ingenting försvinner, utan alla atomerna i våra kroppar återgår till - ja, universum, jorden, alltet eller vad man nu vill kalla det. Enligt den senaste forskningen kan nämligen ingenting förstöras helt utan bara vandra i oändlighet mellan två olika stadier: materia respektive energi. Så vi kan helt enkelt inte dö "på riktigt" - vi kan bara bli någonting annat, när våra atomer sprids ut och uppgår i något annat än det sammanhang de var som oss. Hänger du med? Lite grand som legobitar i en låda... du bygger någonting med dem, tar sedan isär alltihopa och bygger något annat.

Allting inuti oss är stjärnstoff, rester av miljoner supernovors explosioner under den svindlande långa tid som gått sedan Big Bang. Varenda atom i oss kommer från rymden. Så visst hör allting samman!

Samlar ny kraft

Fredagseftermiddag 

Ett antal veckor har jag oroat mig för att jag saknar nödvändig kraft, eller kanske jag skall använda ett annat uttryck som min vän Olaf lärde mig i söndags: "omphf". Alltså, det där lilla extra som får en att resa sig, kavla upp ärmarna och ta itu med något. Det är så mycket jag vill, men så lite jag orkar... tröttheten är, näst problemen med mitt huvud, det största hindret.

Under den senaste veckan har jag dock fått påfyllning, till viss del förväntad och till viss del från oväntat håll. Mässan i söndags var givetvis ren tankning, laddning eller vad man nu skall använda för allergori - det som fyllde på av saknad känslomässig och psykisk ork. Omphf:et. En annan källa var att Carina, Maria och jag - alltså, vi som utgör de aktiva inom St. Rafaels kyrkogrupp (LKK:s närvaro i Skaraborg) - träffades här igår och hade ett långt och oerhört engagerande möte för att diskutera framtiden. Min "baktanke" med mötet var framför allt att "knyta samman" Carina och Maria, så att Maria känner sig trygg med sin nya präst den dag jag flyttar till Västerås och därmed försvinner lite grand ur den kyrkliga bilden här i vårt hörn av världen... den dagen tar Carina över här, och jag får andra uppgifter inom kyrkan som flyttar mina krafter och mitt fokus mot östkusten i stället. Men oj, så mycket annat vi hann prata om och känna samhörighet kring! Jag fick bl.a. veta att Carina flyttar till Töreboda i februari, vilket gör att vi får mycket närmare till varandra och därmed enklare för Maria som inte har bil och därför måste lita till kollektivtrafiken (som här i norra Skaraborg bara är snäppet över usel). Vi kunde också planera för att utrusta Maria med vad hon behöver nu när hon efter dop sub conditione och konfirmation skall vigas till altartjänare, samt för ett varaktigt, separat kapell i Töreboda där vi inte behöver flytta saker fram och tillbaka i samband med gudstjänsterna utan kan låta allting stå där det står. Perfekt! Jag skall villigt erkänna att det har oroat mig att släppa Skaraborg, även om jag verkligen vill flytta till Västerås och i stället engagera mig där och i Stockholm... men nu, efter vårt möte igår, känner jag mig fullständigt fri att ge mig av när jag får en lägenhet, och jag vet att Maria och Carina kommer att klara sig alldeles utmärkt. 

Idag fick jag en tredje liten tankning av omphf när jag deltog i en undersökning om trädgårdsarbete. Sedan mamma dog har jag helt tappat lusten att dona i trädgården, jag har mest hållit undan ogräset och försökt få uteplatsen att se någorlunda städad  ut... men efter den här undersökningen börjar jag faktiskt få lust att plantera igen! Visst, det är fortfarande mycket vinter kvar innan våren anländer - men jag kan förodla, och planera, och drömma... samt förbereda säsongen så fort tjälen släpper (om vi ens har någon tjäle i år, så milt som vädret är? Nå, den kan komma än... vi vet inte hur resten av januari, februari och mars blir). Hur som helst, några grönsaker blir det inte i år, men vacker fägring samt örter att använda i matlagningen vill jag absolut pyssla med! Och då spelar det mindre roll om odlandet sker här på uteplatsen eller på en balkong i Västerås...

Nu är det strax middagsdags (Belle har pipit en bra stund), och sedan skall jag fortsätta läsa i en riktigt spännande bok jag lånade på biblioteket igår: "Minnet fram och tillbaka" av hjärnforskaren läkaren Pontus Wasling. Har hunnit några kapitel och gillar den skarpt... visste du t.ex. att det finns forskning på att nuet varar i från sju sekunder till max en minut? Så kortvarig är alltså mellanrummet mellan då och sen! En annan intressant detalj: varenda människa på jorden dagdrömmer ungefär sextio gånger per dag - alltså en gång i kvarten. Hjärnan är liksom skapt för att drömma, fantisera, tänka framåt och möblera om i sina minnen... det gillar jag, för det visar tydligt att vi inte är några biologiska maskiner! 

Förunderligheter

Tisdagskväll 

De tre delarna av julmysteriet är över och vardagen har återinträtt i våra liv... fast har ni tänkt på att sedan de vise männen hade besökt Josef, Maria och det nyfödda Jesusbarnet tvingade kung Herodes hat och fruktan dem att fly för sina liv? Inte många tänker på det, att den Jesus Kristus som vi tillber började sitt liv som flykting i främmande land... kanske något för alla invandrarfientliga att betänka både en och två gånger, särskilt de som påstår sig värna om kristna värderingar!

Själv slutar jag aldrig att förundras över alla detaljer i julmysteriet som trots att händelserna inträffade för 2000 år sedan fortfarande är lika aktuella. Och jag gläds lika mycket varje år åt att jag får uppleva, kontemplera och göra dem till omistliga delar av min själ och ande så att jag alltmer smälter samman med det underliggande budskapet i vad Gud gjorde då Han valde att födas som människa. Om man vände på det hela och gav en människa erbjudandet att bli Gud... skulle hen våga ta samma steg, avstå från all makt och alla möjligheter därför att hen skulle få lära känna människors lott och vandra som en av oss här på jorden? Nej, det misstänker jag att få skulle... tvärtom skulle de som antog utmaningen klamra sig fast vid makten och alla de andra fördelarna man skulle ha, trots att det också innebar ett oändligt ansvar för allt levande. Det sistnämnda skulle de i och för sig förmodligen glömma bort i lyckoyran... 

Jag är innerligt tacksam att jag bara är en liten bräcklig människa, för vilken ohygglig tyngd det är att bära makt och ansvar om man tar det på allvar! Och tänk hur andra skulle se på en, bemöta en och förvänta sig allt möjligt... ibland funderar jag över hur Jesu liv hade sett ut om fler människor hade begripit att Han var Gud - Han hade inte fått en lugn stund, mött orimliga krav och böner om favörer vart Han än vände sig, stackaren. Vi behöver bara se på hur vi beter oss i närheten av kändisar - många retarderar till tiggande barnungar och skryter om vem som står idolen närmast o.s.v. Undra på att så många idoler börjar dricka, knarka eller blir paranoida och gömmer sig (som Michael Jackson, t.ex.)! Fast, det är klart, Gud har förstås oändlig ork och ett lika oändligt tålamod... även om man måste föreställa sig att Jesus inte hade tillgång till allt detta, eftersom Han ju faktiskt var fullt ut människa också. Annars hade det knappast varit någon mening med julmysteriet, menar jag. 

Hur som helst, så firade jag Trettondedagsmässan i vår lilla domkyrka på Stora Essingen i Stockholm i söndags som altartjänare (tillsammans med Ulf) åt Krister, som celebrerade. Som sådan fick jag också förkunna evangeliet för dagen samt assistera vid utdelandet av nattvarden. För mig, alltså, som jag upplever det att delta och vara aktiv i mässan, är också detta ett evigt mysterium som jag aldrig "blir klar med"! Det finns en illustration av mässan som jag älskar: man ser hur prästen och altartjänarna står på ena sidan altaret med församlingsmedlemmarna bakom sig, och på den andra sidan altaret ser man oräkneliga änglar och alla de som gått före oss in i Evigheten, alla med ansiktena vända mot samma altare som vi. Altaret är liksom en portal mellan jorden och himlen och nattvarden är vad som öppnar den portalen så att vi får fysisk (om en osynlig) kontakt med varandra. Visst får man gåshud?!? Tiden upphör liksom att existera i mässan - det som hände för 2000 år sedan händer nu också, och vi är med Jesus där vid bordet i rummet på övervåningen av ett alldeles vanligt litet hus i Jerusalem. Undra på att jag alltid känner mig starkare efter än före en mässa!


Skrivet senare samma kväll:

Nu är det dock, som sagt, vardag igen och idag kom kurskatalogen från Hyresgästföreningen med många olika slags kurser, workshops m.m. att bli intresserad av. Jag varken kan eller orkar gå på allting jag skulle vilja - till det räcker varken tid, ork eller ekonomi e.dyl. - men jag har meddelat föreningen vilka kurser jag är intresserad av och så får jag ta det därifrån. Ju närmare kursen hålls, dess bättre klarar jag av att delta... för man måste ju räkna in saker och ting runt om också, som var hundarna skall vara under tiden, hur mycket bensin som går åt, hur lång tid själva kursen tar o.s.v. Därför har jag varit noga med prioritetsordningen i min intresseanmälan:

1. Viktigaste verktygen för att kunna engagera mig aktivt här på hemmaplan: "Jag är ditt husombud", "Kommunikation på min gata", "Vässa din penna" (handlar om hur man skriver anslag, informationslappar, brev till kommunen o.s.v. för att på bästa sätt få fram vad man vill säga), "Vår värdegrund" och "Utmaningar i bostadsområdet" (särskilt centralt i ett sådant här område, där hyresgästerna är första generationens invandrare och låginkomsttagare). 

2. Verkligt bra att kunna, men inte absolut nödvändigt: "Grunderna i förhandling". 

3. Behövs inte, men vill jag väldigt gärna vara med på: "Hjärt-lung-räddning m.m." Detta sistnämnda är jag intresserad av, eftersom min utbildning i detta ämne är cirka trettio år gammal och mycket har hänt sedan dess som förändrar hur man skall agera... 

I övrigt har jag väl inte så mycket att berätta idag... kanske att vindarna slutligen, efter flera veckors oavbrutna blåsande, har mojnat. Å, så skönt! Idag kunde hundarna jag jag därför äntligen ta en vettig promenad utan att frysa ihjäl, vilket vi utnyttjade till att vandra ner till Amnegården och besöka caféet för en kopp kaffe (till mig) och trevlig samvaro (för oss alla). Väl hemma igen har jag ägnat mig åt att tvätta de filtar som legat i soffan någon månad till djurens fromma... det behövdes! Första omgången är klar, och så snart jag har dammsugit soffan skall jag lägga tillbaka dem. Nästa omgång får jag tvätta och torka i morgon. 

På tal om förunderligheter, så har jag bytt bakgrundsbild här i bloggen idag. För den som till äventyrs inte kan identifiera den är det vår egen galax Vintergatan, eller Milky Way som den heter på engelska. Visst är den vacker?!? En kvinna sa en gång till mig att hon avskydde vetenskapen för att den "tog bort magin ur tillvaron"... tänk, jag tycker att det är precis tvärtom! Ju mer vi lär oss om universum, desto mer förundrade blir vi och alltfler frågor väcks till liv. För varje svar ställs tio nya frågor, för varje steg man tar mot mer kunnande öppnas allt fler vägar upp framför en. Och vandringen måste göras med samma inställning, oavsett om den är andlig eller vetenskaplig: med massor av självrannsakan och ödmjukhet. Aldrig tro att man är klar, att man har hittat sanningen, att man är framme vid målet. Det enda man alltid kan vara tvärsäker på är att ingenting är säkert. Eller som en kvantfysiker sa en gång: "Den som påstår sig begripa kvantfysiken, ljuger". Så är det med andlighet också - ingen kan påstå att "exakt så här är det".

Äldre inlägg