Aaaaah... semester!

Tisdag eftermiddag 


Det har tagit några dagar att landa i mig själv här hos Michelle... men allting fungerar så bra, Robin beter sig som om han alltid bott här och Belle trivs fint med Miri, Ginny och Geisha. Själv känner jag idel tacksamhet över att få ha det så här bra: vila både kroppen och huvudet, ta många promenader, virka, läsa och äta bra mat. Michelle är en så okomplicerad, lugn och fridfull person och vi funkar så bra tillsammans - diskuterar roliga och intressanta saker, låter varandra vara ifred när vi behöver det, har trevligt tillsammans resten av tiden o.s.v. Dessutom sover jag alldeles utmärkt i Michelles divansoffa (den är gigantisk i jämförelse med min traditionella hörnsoffa... tre personer kan lätt sova utsträckta i den utan att trängas!) trots att Belle, Ginny, Geisha och Robin ligger hos mig på nätterna. Det är bara Miri som håller Michelle sällskap i hennes säng... hihi!

Förutom vilandet, som gör mig mycket gott, har jag lärt mig en hel del nya läxor. Eller rättare sagt, begripit de gamla bättre. Jag har fortfarande en alldeles för stor tendens att falla tillbaka i gamla mönster och det är något jag måste träna mer på - särskilt detta att vilja ta hand om och lösa andras problem. Mina vänner där hemma saknar mig och det är helt okej, det känns rentav bra i både själ och hjärta att vara omtyckt... men när de berättar om saker som strular (det är ju det man gör när man pratar med varandra i telefon, eller hur? Alltså, berättar om både bra och dåliga saker som hänt sedan sist) är det någonting inom mig som går igång automatiskt så att jag börjar tänka ut lösningar och t.o.m. blir stressad av att jag inte är hemma så att jag kunde göra något åt bekymret ifråga. Daniel har lovat klippa gräset hos Nina och Kari men kom bara halvvägs innan bensinen tog slut i klipparen... och tror du inte att jag genast tänkte att om jag hade varit i närheten hade det ju varit hur enkelt som helst för mig att ta min reservdunk i bilen och fixa mer bensin! Men både bilen och dunken är här, och Daniel har ingen dunk så det hjälper inte att han skulle kunna ta Alex' elmopedbil bort till macken. Nu kunde jag bara säga att "du har gjort det du kan, mer kan ingen begära av dig"... och totalt glömma bort det allra viktigaste beskedet, det till mig själv: Kicki, för Guds skull, Daniel är vuxen och klarar sig själv! Den enda orsaken att han ringde mig var för att få Ninas mobilnr (hon var inte hemma just då) så att han kunde kolla om hon hade ställt en dunk någonstans som han kunde tanka i - och det fick han förstås, så saken borde ha varit avslutad för min del. Men det var den inte, för jag har gått och tänkt på det här - alltså, min automatiska, ovälkomna reflex - sedan dess. "Släpp det" säger jag till andra... men släpper inte själv. Å andra sidan är ju detta att kasta sten i glashus min specialgren... *suckar djupt*

Lite senare ringde Alex och var ledsen över ett missförstånd mellan henne och Maria, som i sin tur hade blivit ledsen på Alex... och vad gör jag? Reder ut det med bägge tjejerna via telefonsamtal till båda två, trots att jag borde ha tänkt precis likadant som med Daniel: att de är vuxna, självständiga människor och att jag inte har med saken att göra. Allraminst nu, när jag är på semester över två timmars bilväg därifrån! Varför faller jag ständigt in i diplomatens roll och känner mig tvungen att medla mellan folk som kommer på kant med varandra?!? Maria och Alex har klarat sig bra utan mig i alla år... jag har ju faktiskt bara bott i området i cirka två och ett halvt år och innan jag flyttade till Skärva kände jag bara tjejerna ytligt (och visste inte om att de var grannar). Visst, jag vet att reaktionen kommer sig av att jag inte vill att de personer jag tycker mest om och träffar väldigt ofta blir osams med varandra - men det är ju inte kärnfrågan, utan själva problemet ligger i att jag tar på mig en relationsfnurra (som dessutom berodde på ett litet missförstånd, lätt att reda ut så snart känslosvallet lagt sig hos bägge parter) där jag faktiskt varken är inblandad eller har med saken att göra. Det är den delen - och bara den! - som är problemet för mig, resten av historien är inte mitt ansvar. Jag måste lära mig att sluta lägga mig i, måste sluta vara "mamma" för en massa vuxna människor oavsestt vad jag själv eller andra tycker. Det kommer att knäcka mig fullständigt, och till slut driva iväg mig till någon plats någonstans där jag inte kan blanda mig i andras göranden och låtanden.

Det blev många kursiveringar i ovanstående stycken, men det beror på att jag vill betona - inte minst för mig själv! - vad som är det centrala. 

Att ha så mycket tid över för att tänka, som jag har här, har lett till andra och betydligt mer positiva reaktioner inombords. Redan innan jag åkte hit hade jag börjat grunna på frågan om hur det är möblerat hemma hos mig och vad jag kan göra för att dels göra lägenheten till "min" i stället för "mammas och min" som den varit ända sedan vi flyttade till Skärva, och dels skapa större frid i sinnet. Jag har börjat lägga märke till att rörigheten, alla tingen omkring mig, stressar mig på ett plan jag inte kommer åt men påverkas högst reellt av... och mina försök att städa grundligt strandar hela tiden på att jag i princip bara flyttar omkring oredan i stället för att göra mig av med den. Så i tankarna har jag börjat gå igenom sak för sak (inte minst möblerna, som sagt) i rum för rum... och sedan jag kom hit, har jag också börjat fundera på hur jag i stället vill ha det. Michelles soffa är en sådan fråga: jag älskar den för att den är så rymlig för både människor och djur, men samtidigt tycker jag att divansoffor är rent ut sagt fula och dessutom tillverkas de aldrig i snygga tyger. "Finns att få i många olika färger" står det i glassiga möbelkataloger och ja, det gör de: i tjugo olika nyanser från ljusgrå till svart! (Faktum är att jag undrar varför de där katalogerna ens trycks i fyrfärg, när möblerna och det andra i dem alltid är i gråskala?). Min nuvarande soffa är blå och blommig, och det älskar jag - men sådana tyger går inte att få på en divansoffa, verkar det som. Åtminstone inte i de prisklasser jag ens vågar snudda vid. Till saken hör att soffan börjar bli oerhört sliten (den var ju gammal redan när jag köpte den) och så nedsutten att jag får ont i kroppen efter att ha suttit en stund... så rent praktiskt sett behöver jag verkligen en ny soffa, men dels har jag inte råd och dels får jag som sagt inte ihop ekvationen. Nåja, just nu har jag alldeles för många andra ekonomiska åtaganden för att ens reflektera över ett soffköp, så än så länge är frågan enbart hypotetisk.

I övrigt är som sagt allting bra, jag mår finfint och trivs så bra att jag inte vill åka hem på lördag... men det måste jag, för då tar medicinerna slut. Dessutom har jag räkningar att betala, och de ligger hemma. 

Håller på att läsa en fascinerande och väldigt lättläst - med tanke på ämnet - bok av Scott Hahn: "Lammets måltid: Mässan som himlen på jorden" och den serverar den ena aha-upplevelsen efter den andra. Ett stycke fick mig rentav att stanna upp och dra efter andan, så genialt var det. Varför har jag inte lagt märke till detta tidigare?!? Följande är inledningen till kapitlet "En familjeangelägenhet":


Efter den eukaristiska bönen ber vi Fader Vår, den bön som
Jesus själv har lärt oss. Den finns med i de äldsta liturgierna,
och den borde ha en särskilt djup betydelse för oss i samband
med Mässan - speciellt med tanke på att Mässan är himlen
på jorden. Vi har förnyat vårt dop som barn till Gud, som vi
kallar "Fader Vår". Nu, när vi har lyft upp våra hjärtan, är vi
i himlen med honom. Vi har helgat hans namn genom att
bedja Mässan. Genom att förena vårt offer med Jesu eviga
offergåva, har vi fått se Guds vilja ske "såsom i himmelen, så
ock på jorden". Framför oss har vi Jesus, "vårt dagliga bröd",
och hans bröd kommer att "förlåt(a) oss våra skulder", efter-
som kommunionen torkar bort alla förlåtliga synder. Vi har
alltså fått erfara barmhärtighet, därför kommer också vi att
vara barmhärtiga genom att "förlåta dem oss skyldiga äro". 
Och genom helig kommunion kommer vi att få ny styrka att
stå emot frestelser och ondska. Mässan uppfyller Herrens
bön perfekt, ord för ord.


Det här har jag på något sätt tappat bort, eller åtminstone inte på allvar uppmärksammat, när jag firar Eukaristien i vår kyrka. Ändå stämmer det ju! Vår mässa är nästan till förvillelse lik den Romersk-katolska kyrkans s.k. latinska mässa, och det beror förstås på att vi har vår härkomst ur den - LKK är en kvist på den gren som heter Gammalkatolska kyrkan som i sin tur växt ut från den romerska kyrkans stam... den stam som vuxit upp ur det frö Jesus planterade i lärjungen Petrus strax innan han greps i Getsemane på Skärtorsdagen. Vi har vår apostoliska succession, trosbekännelse, liturgi och de sju sakramenten gemensamma med alla katolska samfund och bara enstaka ord här och där är annorlunda... bl.a. finns inte "Mea Culpa" med i vår mässa, utan vi uttrycker vår syndabekännelse i en lite annorlunda (men lika uppriktig, och med samma innebörd) "klädnad":


O Herre, du har skapat människan till evigt liv och gjort henne
till en avbild av ditt eget väsen. Dock glömmer vi ofta vårt 
ursprungs härlighet och vandrar bort från den väg som leder
till rättfärdighet. Men du, o Gud, har skapat oss för dig och 
oroliga är våra hjärtan tills de finner sin vila i dig. Se med din
kärleks ögon på våra många ofullkomligheter och förlåt oss allt
vad vi brutit, så att vi må fyllas av det eviga ljusets renhet och 
bli en klar återspegling av din verksamhet och en avbild av din
godhet. Genom Kristus, vår Herre. Amen.



Skrivet senare samma kväll:

Eftersom jag tappade tråden efter att ha skrivit ner "Confiteor" (syndabekännelsen) och det dessutom var dags att laga middagsmaten (ugnsrostade rotsaker och kabanoss), gjorde jag ett litet uppehåll i skrivandet. Men nu är jag tillbaka och skall försöka avrunda det här inlägget.

Bilden av den gråtande kvinnan ovan är mitt sätt att uttrycka min stora sorg över att jag aldrig lär mig de läxor som jag vet skulle förbättra mitt liv. Detta att jag alltid faller tillbaka i "lusten" (eller hur man nu skall uttrycka det - särskilt lustigt är det ju då rakt inte) att vilja rätta till saker åt andra i stället för att lita på att de klarar av sina problem själva. Till viss del beror det ju på att de själva "blandar in mig" genom att prata om det, kanske t.o.m. be mig om hjälp... men det vettigaste borde ju egentligen vara att jag svarar med att visa dem den respekten att utgå ifrån att de är fullt kapabla att själva ta itu med det mesta de råkar ut för. Det är skillnad på att be om hjälp och be om hjälp, om du ursäktar luddigheten... alltså, när en människa t.ex. ber om ett lån för att handla mat eller att jag skall skjutsa hen någonstans, har jag fritt val att säga ja eller nej och så får den personen acceptera vilket svaret än blir. Men när hen ber om hjälp därför att hen tycker att något är obehagligt hamnar saken i ett annat läge (om man ser nyktert på det hela och inte är "godhetsknarkare" som jag). Då handlar det ju faktiskt inte om att just jag kan bidra med något som löser ett problem för någon, utan bara om att hen av någon orsak inte vill hantera sina egna problem (t.ex. i en relation). Vilket (om vi nu för enkelhets skull tar exemplet om en fnurra på tråden mellan två personer) absolut inte är min sak, eftersom det är som "tredje man" - inte del i relationen - jag blir tillfrågad. Vem äger problemet? lärde mig mina gudbarns mor Mia att tänka... en väldigt bra fråga, som klargör exakt när man är eller inte är den som skall hantera det hela. 

Ändå hamnar jag i precis den här situationen gång på gång. Två av mina vänner blir osams och jag känner mig tvungen att medla för att få dem sams igen. Ett par gånger t.o.m. kräver endera eller bägge parterna att jag skall välja sida eller åtminstone sitta domare och uttala - helst inför båda - vem som har rätt och vem som har fel. Sådana situationer får mig att må fysiskt illa av ångest, och jag börjar längta bort från bägge vännerna trots att jag älskar dem och verkligen inte vill mista någon av dem. Hittills har det också slutat med att jag tvingats fly ifrån alltsammans... men jag vill inte fly, jag tycker inte att jag skall behöva det eftersom det inte är jag som är osams med någon. Relationen är inte min, jag bara råkar känna bägge kombattanterna. Men också att stå bredvid och se på ger mig ångest, eftersom jag ju som sagt inte vill mista någon av dem och de hela tiden - oftast utan att tänka på det, men ibland fullt avsiktligt - drar in mig i konflikten. Hur hanterar andra sådana här saker?

Den här sortens konflikter hade vi i min familj på den tiden pappa levde, därför att han ständigt blev osams med folk och sedan krävde att jag skulle ta parti för honom. Också gentemot mina syskon! Kanske har det satt sig "i ryggmärgen" på mig... 

Mycket att komma ihåg

Fredagskväll 



Igår slog det om och blev riktigt varmt igen, så idag har Robin, Belle och jag suttit en del på uteplatsen. Egentligen skulle jag ha varit med Daniel och Alex och plockat kantareller, men dels hade jag alldeles för ont i huvudet (kanske är det åska på gång?) och dels berättade Daniel att han hade över huvudet mycket att stå i... ja, jag har märkt att han varit stressad och trött på sistone, trots att han har semester, så vi beslöt att ta det där med svampplockandet när jag kommer hem från min resa i stället. Alex blev förstås besviken, och ännu mer när jag nu i kväll sa att jag inte kan skjutsa dem ner till Skagern för att fiska därför att jag måste komma tidigt i säng... då hade jag precis kommit ur duschen, dessutom, och var alldeles blöt i håret. Det är aldrig roligt att göra någon besviken, särskilt inte Alex som har så svårt med ändrade planer... men vad gör jag, när saker och ting utvecklar sig åt ett helt annat håll än man tänkt? Och mitt huvud rår jag ännu mindre på... migränen och de många huvudvärksattackerna styr hela min tillvaro, och det finns ingenting vare sig jag eller Alex kan göra något åt det. 

Yes box, det är sant - jag skall faktiskt på en alldeles egen semester - den första på fyra-fem år! Michelle, den raringen, har lovat att Belle, Robin och jag får bo hos henne ett tag... och dessutom står hon för både bensinen och mat m.m.! Så nu i kväll packar vi... jag får visserligen hela tiden packa ur Belle, som fått för sig att hon inte vill resa på det vanliga sättet utan i resväskan - hihi! Frågan är sedan vad Robin tycker, när han inser att han skall resa i bil, instängd i sin transportkorg! *skrattar* Jag har tänkt ta med mig lite olika CD-skivor att spela i bilen, ifall han skriker och Belle ylar hela vägen till Västerås... musik brukar nämligen lugna dem (och mig).

Skall bli sååååå skönt att få var hos Michelle ett tag! Jag tror att djuren mår bra av det också... vi behöver lite luftombyte, och något annat att tänka på som omväxling till vardagens små irritationsmoment här hemma. Ibland behöver jag slippa på allt som surrar i skallen annars, du vet, allt det där man måste tänka på varje dag - disk, tvätt, städning, det sociala samarbetet med vänner o.s.v. I Västerås får jag lite distans till saker och ting, lite andrum s.a.s.

Men oj, så mycket det är att komma ihåg när man packar! Kläderna är det minsta problemet, men medicinerna, insulinet, blodsockermätaren, protokollet över mina värden... CPAP:en, paddan, laptopen, alla laddsladdar, böcker, papper och pennor, kuvert m.m. Puh! En liten kasse garner, trots att jag inte ens vet om jag kommer att syssla med virkningen... nessesären med hygienartiklarna och sådant jag kan behöva extra (som pincett, fästingplockare, Plackers o.s.v.)... tur att jag gjorde en lista, så att jag inte glömmer något viktigt. Sist, men inte minst, skall Robins sandlåda och sand med, samt hans mat (blöt och torr)... hundmaten behöver jag inte tänka på, för det har Michelle massor av, tack och lov. Snart får jag skriva upp mig själv på listan också, så att jag verkligen kommer iväg...

Dyrbara stunder

Natten mellan torsdag och fredag 

Det finns stunder som är mer värdefulla än andra. Som när man sitter uppkrupen i soffan med Belle liggande i sitt knä, masserar och smeker och kliar henne överallt och hon slappnar av totalt, halvsluter sina stora mörka uttrycksfulla ögon, öppnar munnen lite grand och bara ligger där och ser på mig... och trots att ingen av oss talar, vet vi båda hur innerligt mycket vi älskar varandra. Jag önskar att jag kunde spara den där stunden och alltid ha den att ta fram, betrakta, känna om igen, när jag behöver det. Men Belle markerade till sist att hon hade fått nog, gled ur min famn och ner på golvet för att tassa ut i köket och knapra torrisar en stund. När hon kom tillbaka ålade hon in under soffan och började med sin favoritlek - att ligga på rygg där under och krafsa med framtassarna i soffans botten. Gärna precis under där jag sitter. Jag tror att det roar henne att känna motståndet i tassarna av min tyngd i soffan... 

På måndag, om tre dagar, fyller Belle nio år. Hon har varit hos mig sedan sommaren 2013, då hon fyllde tre. Kan det verkligen stämma att jag har fått leva med henne i sex år?!? Har hon inte funnits längre i mitt liv?!? Hon betyder bortom ord mycket för mig... hon är min dagliga drivkraft, min glädje och mitt ljus i tillvaron. Precis som var och en av mina älskade katter har varit genom åren. Som Robin är nu. Nej då, mitt liv med Bellen skymmer inte mitt liv med Robin. Älskar inte en mamma alla sina barn?!? Var och en av dem är oändligt viktig, faktiskt det allra viktigaste och mest centrala i hela ens liv... jag fick aldrig mänskliga barn, vilket jag har tolkat som Guds vilja, men jag har fått och värnat och älskat många små fyrfota barn och var och en av dem har varit mitt mest älskade. Det var och förblir hjärtat i det hela: var och en av dem skall alltid, alltid vara övertygad om att just han eller hon är den jag älskar mest. Och alla har rätt. 

Robin har mer spring i benen, mer bubbel i kroppen, än Belle... så de där stillsamt gosiga stunderna blir kortare med honom. Det gör dem inte ett dugg mindre värdefulla. Det är ögonblicken, bokstavligen, som betyder allt. Den där plötsliga stunden då våra blickar möts och fastnar i varandra. Då vi helt utan ord berättar hur mycket vi älskar varandra.

Som så ofta...

Natten mellan lördag och söndag 

... kommer jag på saker att skriva om, just som jag publicerat ett blogginlägg. Visst är det typiskt?!? Så nu sitter jag här igen, med en kanna nybryggt te (Kränku) bredvid mig på bordet. Samt Pink Floyds album "Wish you were here" som musik i bakgrunden, lagom lågt för att inte störa grannen ovanför (den enda jag har yta gemensam med)... så här dags behöver man nästan ingen volym alls, eftersom det är så tyst runt omkring.

Robin sover som en stock i soffan, men Belle är lite orolig eftersom telefonen ringer då och då... hon gillar inte att jag inte svarar, så nu har jag stängt av ljudet så att hon får ro i kroppen. Det har ju tyvärr blivit så att Belle kopplar ihop alla telefonsamtal med att vi skall iväg någonstans, vilket alltid gör henne ivrig... det är en olycklig koppling jag måste bryta, för hon blir som tossig varje gång ringsignalen ljuder, hoppar och klättrar på mig, och rivs t.o.m. ibland i ren iver. Och sedan blir hon besviken när jag inte går och hämtar kopplet, den lilla stackaren.

Just det ja, det var telefonen jag skulle skriva om! För en stund sedan la jag ut en liten blänkare på FB att jag inte svarar i telefon den här helgen, så det är ingen idé att ringa till mig... men sedan insåg jag att det egentligen inte var det budskapet jag ville ha fram, för vad jag har bestämt mig för är att säga ifrån om telefonsamtal efter klockan 22.00 varje kväll - om det inte handlar om liv och död, förstås. Men hur får man fram ett sådant budskap? Andra kan ju ha en helt annan uppfattning om vad "liv och död" betyder. 

Ibland ringer folk som minns mitt engagemang inom Djurskyddet och vill att jag skall rycka ut för att hämta katter de har hittat ute eller inte längre kan ha kvar, och jag får gång på gång förklara att jag har dragit mig tillbaka från Djurskyddet och inte längre kan ta emot akutkatter - jag klarar inte längre av att engagera mig i den frågan hur gärna jag än vill och hur mycket mitt hjärta än blöder (för det gör det, tro inte annat!). Och jag har redan de djur jag orkar med att ta hand om på rätt sätt. Jag vill definitivt inte ha Länsstyrelsen på fler besök! Är en bortsprungen eller hemlös katt en fråga om liv och död? Ja, för katten ifråga kan det absolut vara det, särskilt vintertid eller om den som ringer tillhör den där otäcka typen som hotar med att de avlivar katten om man inte genast tar hand om den... men jag måste hänvisa till något djurhem och tipsar dem dessutom om att man kan rapportera upphittade djur på sajten vilse.nu . Det låter förfärligt, men det är allt jag kan göra numera. Någon enstaka gång ringer någon som vill ha akut ekonomisk hjälp av Snuffefonden - de sitter då oftast på ett djursjukhus och har fått veta hur dyr vården av deras djur kommer att bli (och saknar nästan alltid försäkring). Men jag har inga pengar, det är inte jag som sköter ekonomin i fonden och dessutom har vi antagningsstopp sedan länge p.g.a. alltför många dyra ärenden - plus att vi som sköter fonden är sjuka och inte orkar med. Kanske är det dags att andra tar över, eller att fonden läggs ner... vi har redan hunnit göra oändligen mycket gott och bra, så ingen kan klandra oss, tycker jag.

Ibland ringer människor som har hittat mitt telefonnummer i kyrkan (det står t.ex. på baksidan av vår tidskrift "Communio" och på kyrkans hemsida) eller via Eniro och vill diskutera teologi mitt i natten... om det åtminstone handlade om själavård, då skulle jag absolut inte ha något emot det, men nu är de i regel berusade och vill tala om för mig hur sjuk kristendomen är, hur mycket ont kyrkorna gjort genom tiderna och att jag inte skulle vilja vara nunna om jag bara fick tillräckligt med kuk... ursäkta svenskan, men det här är min blogg och jag säger som det är. Du kan inte tro så vanligt det är att män tror att jag skulle släppa mitt andliga engagemang och min tro på Gud om jag bara träffade lite fler "karlakarlar"! Underförstått de själva. Hur kommer det sig att berusade män så ofta tror att allting går att lösa med mera sex?!? Jag får ofta bita mig i läppen för att inte svara att jag redan har testat det och funnit det överreklamerat... men nej, man skall absolut inte uppmuntra en full karl att fortsätta prata sex, utan snabbt klippa av honom (och han skall vara tacksam att det inte sker bokstavligen). Det händer jag att funderar på att ta bort mitt telefonnummer från "Communio" och bara ha mejladressen utsatt... då kunde personer som vill nå mig av seriösa skäl kontakta mig den vägen och jag ringa upp dem. Skall diskutera saken med min biskop nästa gång vi ses.

Förstår du varför jag inte gillar telefoner? Telefonsamtal stressar mig oerhört mycket... folk vill alltid ha snabba besked, folk är arga eller förtvivlade, mina tankar och känslor blir ett enda virrvarr och jag kan inte släppa det efteråt. Jag kan inte tänka ut kloka, medkännande och bra svar så snabbt! Min hjärna är väldigt långsam, och behöver gott om tid för att fatta vettiga beslut. Telefoner är ett otyg för mig, det är den enkla sanningen. Alltför ofta har jag sagt något dumt, eller gått med på något som jag ångrar. Eller så har jag ont i magen länge efteråt, för att jag inte kan släppa det jag fått höra. Jag kan gå i veckor efteråt och upprepa samtalen inombords, vända och vrida på vad som sagts... nej, jag gillar inte telefoner. Och ännu mindre gillar jag att andra är så ett med sina mobiler att de utgår ifrån att jag också skall vara det... och blir förvånade, irriterade eller faktiskt rentav upprörda när jag ofta inte ens vet var jag har lagt den, än mindre svarar i den. 

Är det bara jag som inbillar mig, eller tycker folk verkligen att alla de där sakerna är mitt bekymmer? Att jag borde ställa upp och ta emot varenda katt, dalta med berusade män, försvara kyrkan o.s.v... jag kämpar ju för att lära mig säga nej, men bär ständigt på en känsla av att människor omkring mig anser att de här och många andra saker ligger på mitt ansvar att ta itu med... var finns de där gränserna som jag skall sätta?!? 

Avstängd för laddning

Sen lördagskväll 


Det har sitt pris att gå igenom och analysera minnen, erfarenheter, upplevelser och annat som summerar mig själv som person. Det har gjort mig känslomässigt utmattad, och idag stängde jag i stort sett av för att ladda mina batterier... för rensningsarbetet är ju långt ifrån över, jag har så mycket kvar att gå igenom innan jag känner mig fri att släppa det förflutna helt och gå vidare med lättare ryggsäck. Och det känns rimligt att göra lejonparten av det arbetet nu, i glappet mellan det som varit och det som skall komma... om inte annat för att göra sikten fri och underlätta min koncentration. 

Egentligen mår jag ganska bra - den där inre friden ligger kvar i botten och anger klangfärgen för allt jag gör, tänker och känner. Jag har diverse svårigheter att ta itu med, men känner att de inte överväldigar mig till den grad att jag blir "förlamad", som det brukade vara förut. Men jag får nästan dagligen (ibland ännu oftare) jobbig spänningshuvudvärk (dock inte så många migränattacker, tack och lov) är oerhört trött och dagarna måste för min självbevarelse bli korta... d.v.s. jag sover mycket och är vaken kortare tid än de flesta omkring mig. Å andra sidan har jag ju faktiskt det unika privilegiet att göra som jag vill och forma min dag som jag behöver ha den - med det lilla undantaget att Robin och Belle inte på något vis får bli lidande. Men de blir de inte, det försäkrar jag... tvärtom ägnar jag dem mer uppmärksamhet än jag gjort på länge. Man kan säga att det är de, Gud och jag själv som är vinnarna med det här konceptet... förlorarna är förstås de som vill umgås med mig, ha med mig på olika aktiviteter o.s.v., för allt sådant hamnar av nödtvång betydligt längre ner på min inre lista över prioriteringar just nu. Så får jag hoppas att de har förståelse nog att vilja vänta på mig.

Okej, vad betyder nu allt det här? Tja, kort sagt har jag inte gjort ett dugg idag. Jo, jag har förstås gjort ren kattlådan, som vanligt, och givit djuren mat och vatten, gått ut med Belle, lagat mat åt mig själv, tagit mina mediciner och dessutom kollat blodsockret för en serie jag skall lämna in till min läkare efter sommaren... men i övrigt har jag legat på soffan och läst lite grand (det varade inte länge, för det gjorde mig sömnig och jag vill inte sova utan min CPAP), gosat massor med djuren, vilat och bara varit. Och vet du vad? Jag tänker göra likadant i morgon! *skrattar* Vilket troligen gör Alex nervös... hon har försökt nå mig via telefon flera gånger idag och kom till sist förbi för att kolla läget, knackade på fönstren (jag har persiennerna stängda här i vardagsrummet för att inte släppa in solgasset - det är varmt ändå här inne, trots takfläkten) och pratade med Robin som låg på sin dyna i sovrumsfönstret och solade. Själv låg jag, som sagt, på soffan med Bellen Bus på magen. Varför jag inte svarade i telefon? När jag har ont i skallen vill jag inte prata med någon, och behöva tacka nej till något eller förklara varför jag ligger. Jag kan dock inte stänga av telefonen just nu, eftersom jag väntar på ett viktigt besked... men det är ingenting jag pratar om, för det är min ensak. Låt oss bara konstatera att jag inte vill missa det.

Framåt sena kvällen blev jag sugen på något lite lyxigt och gräddade plättar - mm, det var gott! Jag är så glad att jag sparade plättlaggen som jag fick ärva av farmor...

Äldre inlägg