Det viktiga och det svåra går hand i hand

Fredag eftermiddag 

Det är bara februari, jag vet... men idag skiner solen från en mestadels blå himmel och fåglarna sjunger! 

Belle och jag tog givetvis chansen att gå en extra lång promenad, ordentligt påklädda (för kallt är det fortfarande, solen värmer inte än) - och när vi började närma oss Skärva (som vårt bostadsområde kallas) igen slank vi in på Amnegårdens café för att fika och vila en stund. Det verkade som om halva Gullspång hade samlats där idag... förutom Alex och Daniel träffade jag Maria, Margareta och en hel del folk från hemtjänsten, dagvården och Björkskär samt patienter jag lärt känna genom mamma. Givetvis tog det hårt på rösten, så nu väser jag mest bara... men å, så trevligt det var att komma ut lite bland folk efter att ha stannat hemma i nästan en vecka för att inte smitta någon med den här förkylningen! Fast Margareta betraktade mig forskande och sa att jag såg så sorgsen ut på ögonen, och det stämmer förstås. Hon frågade också hur jag har det, och jag sa som det är att jag tar varje stund för sig.

Igår träffade jag min fine läkare Javier, som gav mig en kram och sa att "du vet väl att jag alltid finns här, om du mår dåligt eller är ledsen?". Så berättade han om provsvaren (jag lämnade ju en hel del prover i fredags): kreatininet ligger på 73, vilket är exemplariskt, och blodfetter, kolesterol m.m. har förbättrats sedan förra provtagningen. Det betyder att både njurarna och blodkärlen mår bättre. Han kollade också blodtrycket (som också det var exemplariskt), var bara en smula bekymrad över min höga puls, och tog ett EKG som var helt normalt. Skönt att veta att två delar av tre i "den onda triangeln" (hjärta, njurar och diabetes) fungerar! Att diabetesen inte gör det, visste jag ju redan... tyvärr har mitt HbA1c ökat från 81 till 86, men han vill inte sätta in mer insulin (tydligen är det så att ju mer insulin man tar, desto mer hämmas den kroppsegna tillverkningen och då "bränner man reserverna" i förväg) utan skrev i stället ut en medicin - Jardiance, vackert namn, inte sant? Låter lite poetiskt! - som skall förflytta blodsockret från blodet till njurarna för vidare färd ur kroppen via urinen. Eller, kortare uttryckt: man "kissar ut blodsockret". Biverkningarna är tydligen få - största risken är att man kan få urinvägsinfektion av den högre halten socker i urinen, men det händer visst mest om man har intagit för mycket socker från början (d.v.s. ätit godis eller snabba kolhydrater) och är i vilket fall som helst en betydligt mindre farlig situation för kroppen än högt blodsocker. Och så blir man förstås mer kissnödig, men vad gör det? Jag har stenkoll på var alla toaletter finns, efter att ha skjutsat omkring mamma (innan hon fick blöja) i många år... hihi!

Innan vi skildes åt, hade vi ett allvarligt samtal om vägen vidare. Mediciner kan ju bara göra en del av "arbetet" - resten måste jag göra själv, framför allt genom rätt kost och daglig motion. Vi kom överens om att jag skall börja träna hos sjukgymnastiken, och att jag skall träffa dietisten igen för att diskutera mitt största problem sedan mamma dog: att få tillbaka matlusten. Jag äter, men det sker mekaniskt och mest för att jag måste. Själva glädjen i att laga mat är borta... och den måste jag hitta tillbaka till, för annars kommer jag inte att äta rätt utan hamna i valet mellan dålig mat eller ingen mat alls. Och eftersom jag inte har någon matlust, blir det ofta alternativ nr. 2.

Just detta med maten har jag funderat mycket kring sedan jag kom hem från läkarbesöket. Jag tyckte ju att det var så roligt att planera måltider, handla ingredienser, laga mat som var både vacker och god... hur finner jag vägen tillbaka till den glädjen? Alex och Daniel lagar och äter god mat, men den är ju inte anpassad för diabetiker och jag varken vill eller kan förvänta mig att de skall ändra på sina matvanor för min skull. Dessutom måste de leva sina liv och jag mitt, vi kan inte hänga upp oss alltför mycket på varandra - för det här handlar ju inte om en begränsad tid, utan om resten av mitt liv! Vars längd och kvalitet beror på hur väl jag sköter kost, motion och medicinering.

Den nya medicinen är lika dyr som den jag redan tar (Janumet), vilket i och för sig innebär att jag kommer snabbare upp i högkostnadsskyddet, men grävde ett djupt hål i min magra plånbok. Så jag får vänta till pensionsdags med att se över mina förråd av råvaror m.m. och tills vidare klara mig på det jag har hemma... men i väntan på det tänker jag försöka finna glädje i att läsa receptböcker och titta på matlagningsprogram på TV m.m. för att så gott jag kan återuppliva den där gnistan jag bar på innan mamma dog. På något sätt skall jag lära mig att tycka att det är kul att laga bra mat och äta den, fast jag är ensam!

Tillbaka till Amnegården... Belle och jag satt och fikade tillsammans med Maria, Alex och Daniel, och jag försökte väsande berätta om läkarbesöket. När jag kom till detaljen att det nu är totalt och oåterkalleligen slut med alla former av godis, såg Alex lite chockad ut, den raringen... hon är fortfarande ung och dessutom icke-diabetiker, så tanken på att någon inte får äta minsta lilla godisbit känns nog lite svår att ta in. Dessutom dricker hon sockrad läsk; men det har hon lärt sig att jag absolut inte får. Godiset är värre, för hon försöker ofta trösta eller visa mig tacksamhet genom att köpa godis eller ostkrokar åt mig... och jag förstår hur hon tänker, nu gäller det bara att på ett snällt sätt få henne att förstå hur jag tänker också. Och att det inte handlar om otacksamhet när jag inte vill ha. Jag vill absolut inte göra henne ledsen, för hon menar inget illa utan vill bara vara rar... men tyvärr har det här kommit att handla om mitt liv och jag kan inte släta över det för att skona henne. Det är så sorgligt att andra drabbas av ens egna bekymmer, det har jag konstaterat tusentals gånger genom åren, men ibland kan man inte undvika det hur gärna man än vill.

När Alex, Daniel och Maria hade gått tillbaka till sina respektive arbeten blev jag en stund stående strax innanför Amnegårdens entré och pratade med andra. Då kom en ambulans (sjuktransport) och lastade ur en äldre man ordentligt ombäddad på en bår, och i en blink upplevde jag det som att det var mamma som låg på den där båren... vilken chock det var! Jag fick verkligen samla mig och inombords tala om för mig själv att det handlade om en helt annan person, även om mitt hjärta grät och önskade att det faktiskt hade varit mamma - för det hade ju betytt att hon var på väg till Björkskär i stället för att vara död. Så snart ekipaget hade passerat, ursäktade jag mig för den jag stod och pratade med, tog Belle med mig och lämnade Amnegården för att andas frisk luft och rensa skallen... det var skönt att komma ut i den klara, kalla luften utomhus, och under promenaden hem lugnade jag ner mig.

Nu mår jag bra igen, höll jag på att skriva... för det gjorde jag till jag skrev ovanstående stycke. Minnet av den där upplevelsen väckte dock ångest, så jag skall nog ordna en mugg te och tänka på något annat en stund.

Från det ena till det andra...

Onsdag eftermiddag 


Okej, nu låter jag inte längre förfärligt - jag låter inte alls, skulle man kunna säga. Är hes på gränsen till röstlös och undviker att prata så gott jag kan för att inte förstöra den lilla röst-resurs jag har. I morgon skall jag nämligen få träffa min läkare och prata diabetes... och då vill jag ju just kunna prata och inte behöva kommunicera med papper och penna. 

Medan jag har legat febersjuk har det tydligen blivit ännu kallare och ännu mer snö ute. Inne är det dock varmt och skönt, jag har allt jag behöver och tar hand om mig både för att kurera den här förkylningen och för själens skull. Ett par samtal jag hade innan rösten gav vika har nämligen eldat på under min sorg, och jag försöker att bearbeta tankarna och känslorna lite i taget för att inte totalt bryta samman.

När jag var ute med Belle - för oavsett hur jag mår behöver hon ju sina promenader - mötte jag en av damerna i hemtjänsten, som frågade hur det var med mig nu när jag är ensam. Jag svarade att jag tar en stund i taget, och att det finns saker som får mig att må väldigt dåligt psykiskt... som t.ex. att mamma inte är begravd än, utan ligger i en frys. Det förstod hon, och hon sa att om jag inte hade betonat att jag inte ville smitta någon skulle hon ha kramat om mig. Och så långt var allting okej... det var fortsättningen som knäckte mig. "Vad skall du göra nu? Hur tar du dig vidare i livet?" Jag sa, utan att reflektera över mina egna ord, att jag inte vet det... att jag efter att först ha vårdat pappa i många år och sedan mamma i nästan lika många har glömt bort vem jag är. Nu var hon nära att krama mig igen, den raringen: "Du måste ta reda på det, i lugn och ro. Strunta i allt annat och sök dig själv, så skall du se att du hittar vilken väg du skall gå". Har jag sagt att hemtjänstpersonalen är en grupp mycket kloka, förstående och medkännande människor? 

Det andra samtalet var med Agria - jag ringde för att flytta över mammas djurförsäkring på mig och samtidigt berätta att Sixten har avlidit. I andra änden mötte jag en ung man med hjärtat på det rätta stället, full av empati och villig att slå knut på sig själv för att hjälpa mig. När jag berättade att mamma nyligen dött och att Sixtens död ovanpå det har gjort mig väldigt illa, började han att gråta! Och så sa han som jag själv sagt så många gånger, att mammor borde vara odödliga. Samt berättade att också han nyligen mist sin mamma. Det blev ett förunderligt samtal, där vi konstaterade hur livsviktiga våra djur är i sorgearbetet och att vi inte skulle orka möta varje dag om vi inte hade djuren hos oss...

Efter samtalet grät jag länge, kramade om Belle (som alltid vill trösta när jag är ledsen och därför kryper upp i famnen på mig) och försökte förklara varför jag grät. Philemon, Robin och Rafael satt i närheten och betraktade mig med stora ögon, och jag fick för mig att de kände empati, förstod min sorg och försökte delta. Eller rättare sagt, de försökte inte... att ha dem där var oerhört trösterikt! Det hela slutade med att jag kramade om dem en i taget och viskade att de måste hålla sig friska, att ingen mer får dö nu... och alla tre buffade mig mot ansiktet, så jag tror faktiskt att de förstod. Nu kan ju varken de eller jag rå på sådant som sjukdom och död, och som vi brukar säga i kattkretsar att "när Skaparkatten kallar måste man lyda"... men jag tror att också djuren tänker i sina hjärtan att inte heller de vill ha fler dödsfall i vår familj på länge, längre. Jenny dog förra vintern, sedan följde Majsan henne i februari förra året... och nu har både gammelmatte och Sixten lämnat oss. Hur många dödsfall orkar man bära? Den frågan ställde oss mamma och jag redan sommaren 2009, när pappa, Aragorn och Rufus (i den ordningen) dog inom mindre än två månader... och jag har fortfarande inget svar, annat än att vi överlevde då och antagligen kommer att göra det nu också. På något sätt. Fast det inte går att begripa just nu. 

Backar från FB ett tag...

Måndagskväll 

Jag har, framför allt p.g.a. mitt eget mående, avhållit mig från att gå in i diskussioner kring flyktingarnas situation i Sverige på ett tag... men idag visar både FB och tidningarna prov på att människor fortfarande inte vill dela med sig av det överflöd vi har i västvärlden - i alla fall jämfört med flyktingarnas liv i hemländerna och deras tillvaro på flykt - och någonstans brast det, jag kände att jag inte orkade med att ens ta in den attityden. Särskilt smärtsamt blev det när en person som jag anser vara en kär vän och definitivt en person med stort hjärta hade delat en artikel skriven av en av de där extremisterna i genren och antingen inte sett igenom dimridån eller ansåg att frågan hade fog för sig ändå - och ja, frågan i sig är viktig att ta upp, men att sprida desinformation som inte lyser upp utan snarare svärtar ner denna fråga klarar jag inte av. När man hämtar fakta till sina åsikter, måste man numera vara så oändligen försiktig med källorna och kontrollera inte bara var man hämtar dem utan vilken agenda informatören har med det hela... så ofta ser jag på FB hur goda, snälla människor delar artiklar m.m. som senare visar sig vara missförstånd, desinformation eller rena lögner, och det gör ont. För det är ju inte mina vänner jag blir arg och ledsen på, utan dem som förvirrar dem och utnyttjar deras känslor för att driva hat, oförsonlighet och i slutänden rasistisk, fascistisk och nazistisk politik. Mina vänner är ju långt ifrån ensamma att gå i de här illasinnade människornas försåtliga fällor... och det är därför det ser ut som det gör i världen just nu, med en atmosfär som påminner otäckt mycket om Europas 1930-tal, strax innan Hitler tog makten i Tyskland och började utrota folk på löpande band. Den gången kanske många kunde skylla på att de inte förstod - men den här gången har vi ju facit i hand!

Ända sedan jag läste juridik, har jag tagit med mig kunskapen att människor inte tycker om att ha fel. Det kan låta självklart, men det får otäcka följder i situationer där man borde kunna ta ett steg tillbaka och fundera över vad man tycker och tänker. Ett exempel vi mötte under studierna på juristlinjen var att massor av människor blir kvar i samfund, politiska partier och andra åsiktsbärande föreningar - inte för att de tror på det de gör, utan för att de en gång gjorde det. Fundera på den här meningen ett tag. Själv tycker jag att det är direkt skrämmande att tänka på att det finns så många där ute som fortsätter att driva på åt samma håll, fastän de egentligen har ändrat åsikt - och allt bara för att de inte vill ha fel. 

"Man bör aldrig skämmas för att erkänna att
man har haft fel, för det betyder ju att man är
klokare idag än igår"
- Jonathan Swift, 1667 - 1745

Nu understryker jag med emfas att jag inte anser mig ha  mer rätt än mina vänner. Jag har bara tagit det aktiva beslutet att hellre fria än fälla - att utgå från att varenda människa är god och oskyldig till motsatsen har bevisats. Och en tidningsartikel är inget bevis i sig - en sådan bevisföring skulle aldrig stå sig i en rättssal.

Alla muslimer är inte fundamentalister som med våld vill förändra världen så att den passar deras tro. Alla invandrare är inte ute efter att krama välfärden ur oss svenskar och leva gott på vår bekostnad. Alla utländska män ägnar sig inte åt att förtrycka kvinnor, våldta, råna och mörda. Vi måste sluta se våra medmänniskor som generaliserade grupper med etiketter påklistrade och börja bemöta var och en som en individ med egna rättigheter och ett eget ansvar. Och vi måste sluta vara egoister - små barn som vill ha godiset för sig själva. I mina ögon har den som råkat födas in i ett rikt och välmående land en moralisk plikt att hjälpa andra till samma välfärd och att inte vaka över guldet som en drake. Vi har helt enkelt inte rätt att först plundra världens fattigare länder på alla rikedomar, som de flesta västländer har gjort i århundraden (ja, Sverige också - vi hade t.o.m. egna kolonier), för att sedan stänga våra gränser och förvägra dessa rånoffer del av kakan. Så gör man helt enkelt inte om man vill kalla sig människa. Dessutom; att en person gör fel, får aldrig betyda att man lastar alla för missdådet. Ja, det finns folk som utnyttjar systemen - här och i andra länder. Och dessa människor skall givetvis lagföras. Men det är samhällets myndigheters arbete, inte vårt. Vår uppgift är att rösta fram kloka, väl pålästa och insiktsfulla politiker, som sedan i sin tur förhoppningsvis tillsätter kloka personer på myndighetsposterna.

Och varför i all sin da'r tror folk att man kan komma tillrätta med kriminalitet genom att stänga gränserna? De kriminella finns i hela världen och kommer från alla folkslag. Vad säger att mördaren eller våldtäktsmannen stängs ute - han kanske redan finns här, är född här, kan räkna sina anor hundratals år tillbaka i detta land? Dessutom, människor som tror att kriminaliteten har ökat borde läsa fler böcker och tidningar från förr i världen... det enda skillnaden mot nu är att idag har vi massor av snabba media, Internet och andra kanaler som sekundsnabbt rapporterar varenda liten händelse och söker överallt efter något att berätta. Så var det inte förr - då skrev tidningarna bara om särskilt uppseendeväckande brott, som t.ex. mordet på en högadlig person. Alla de tusentals fattiga och utslagna som miste sina liv informerade man aldrig om för det ansågs inte viktigt att känna till.

Vi behöver inte hat och förakt - utan kunskap, insikt och förståelse. Världen är inte svartvit, den är oändligen mångfacetterad. Det går inte att trycka in en rund kloss i ett fyrkantigt hål, hur mycket man än försöker.

Och skall vi stänga gränserna, tycker jag att det skall gälla åt båda hållen. Låt svensken stanna hemma i sin ankdamm i stället för att fara världen runt för att få bättre utbildning, bättre jobb eller turista. För varför skall vi ha tillgång till hela jorden, om vi inte unnar andra samma sak? Dessutom, om var och en håller sig på sin gård blir det inga bråk, eller hur? *ironisk*

Faktiskt rätt okej

Söndagskväll 


Om man tar bort vissa detaljer ur min tillvaro: den ofattbart tunga sorgen efter mamma och obegripligheten att hon aldrig kommer hem igen, min migrän och den här förkylningen samt det jobbiga i att varken begravningen eller bodelningen blivit av än... så börjar mitt liv te sig rätt bra i det stora hela. Jag verkar få ordning på de flesta ekonomiska orosmolnen, de djur jag har kvar mår bra, vintern är obevekligen på väg att övergå i vår och katastroferna lyser med sin frånvaro helt enkelt därför att det allra hemskaste redan har hänt... okej, jag har svårt att se framåt än så länge, åtminstone i större perspektiv, men ändå känns det som om det glimtar fram en riktning mot något jag absolut kan leva med. Om ni förstår mitt luddiga försök att förklara luddiga känslor.

Försöker vara lite mer klartänkt: det verkar som om det värsta är på väg att gå över. Och att jag kanske kan resa mig upp lite stadigare, lite tryggare, lite gladare. 

Har sovit nästan hela dagen, med avbrott för hundrastning och matpauser. Drömmarna har varit snällare mot mig och jag har fått umgås med mina föräldrar utan konflikter, smärta eller problem. Ibland tänker jag att drömmarna är mer än bara "problemlösare" - kanske finns de där för att ge oss tillbaka sådant vi mist i våra verkliga liv? Det mänskliga psyket, och ännu mer den mänskliga själen, är det mest fantastiska i hela universum, tycker jag. Större än allt utanför våra huvuden, större än livet självt eftersom man i verkligheten bara lever ett liv medan man i sin inre värld kan leva många. Personligen tror jag att vi skulle vara betydligt mer deprimerade om vi inte hade tillgång till drömmar och fantasier - och livet skulle kanske vara så tungt att vi faktiskt inte orkade med det. För de flesta i världen får aldrig möjlighet att förverkliga sina drömmar - åtminstone inte de stora. Vi får inte ens möjlighet att forma våra liv utifrån vad vi skulle excellera i. Hur många arbetar med något de faktiskt är engagerade i? Hur många har en ekonomi som ger dem mer än bara existens (särskilt i ett globalt perspektiv)? Men alla har vi en odödlig själ, och ett rikt inre liv att frossa i...

Jag har alltid sagt att om Gud ville att vi skulle vara likadana allihop, lydiga och undergivna, skulle Han inte ha skapat oss som individer. Då hade vi varit intelligenta robotar. Som Borg i "Star Trek"- historierna, om ni har sett dem på bio eller i TV. Fullt kompententa att utföra våra uppgifter, men totalt renons på individualism och känsloliv. Det hade varit mindre komplicerat, mindre rörigt och framför allt mindre smärtsamt - men outhärdligt bortom det föreställbaras gräns. Jag är  faktiskt hellre deprimerad, orolig och sorgetyngd än tom på allt det där som gör oss till människor, den saken är säker.

Sitter här och hostar så att lungorna värker, snyter mig ideligen och har huvudet fullt av ludd. Ändå mår jag bra och tycker att livet är värt att leva! Och om man, som sagt, bortser från allt det där jag rabblade upp i början - samt ekonomiska problem - är jag en lycklig människa. På sätt och vis har jag nog alltid varit det. Mycket mer är rätt och vackert i mitt liv än tvärtom.

Tänkte bara att jag skulle berätta det, för att balansera allt elände jag skriver om här i bloggen *skrattar*.

När man inte kan sova

Natten mot söndag 


Givetvis kan jag inte sova... migränen håller sig på en uthärdlig nivå med hjälp av medicin, hostan håller sig lugn just nu och det är absolut tyst i huset (bortsett från datorns surrande, då... och så Robins lugna snarkande), men sover gör jag alltså inte.

Så jag satt här med min temugg i händerna och funderade på hur jag skulle fördriva tiden... och kom fram till att det mesta av det jag vill ordna med här hemma faktiskt inte för oväsen. Så varför inte göra de där sakerna nu i natt i stället för att vänta till i morgon? Det enda jag inte kan göra så här dags är att dammsuga och tvätta, men jag har en bra torrmopp att använda i stället för dammsugaren och tvätten går att förbereda så att det bara är att slå igång maskinen när grannarna har vaknat.

Jag sover ju ändå bäst på förmiddagarna, tänker jag.

Alltså har jag nu hängt den tvätt som låg färdigtvättad i maskinen samt fyllt på med ny tvätt och förberett med tvättmedel. Bara att starta när det är så dags. Samma sak med disken; jag tömde maskinen och ställde in allting i skåpen, och så ställde jag in den nya disken att köra i morgon på dagen. Återstår storrengöring av kattlådor och svabbande av golv, vilket väl tar någon timme i anspråk.

Innan jag tar itu med golven, skall jag erbjuda Belle en nattpromenad runt området. Men först skall alla kattlådorna göras ordentligt rena och fina, så kan jag ta med mig soporna ut till vårt lilla "sophus" (ett slags carportbyggnad med plats för tre stora soptunnor - modell dubbla storleken mot de sedvanliga) och utanför dem tre tunnor för matavfall) när vi ändå lämnar lägenheten. Hm, man kanske skulle skaffa Belle ett dragsele? Så kunde hon få dra soppåsarna på en pulka och göra sig lite nyttig! *skojar bara*

På tal om ingenting, så har jag - vilket jag har pratat med några vänner om - funderingar på att lära mig mammas symaskin och börja träna på att sy. Jag lärde mig aldrig maskin-sömnad särskilt bra i skolan, eftersom jag föredrog att brodera eller väva, så jag betecknar mig som nybörjare i gamet. Men drömmen är att kunna sy hundkläder, både praktiska och lite roligare (som drakdräkter, t.ex.)... men när jag ställde undan Sixtens transportbur, slog det mig att något jag länge saknat är dynor till dem. Vanligen viker jag ihop en extra mjuk handduk att lägga i botten på korgen, men vore det inte finare med måttsydda dynor? Då kunde man ha ett lager och tvätta vartefter, så att det alltid fanns fräscha dynor till hands. Vem vet, kanske rentav andra ville köpa sådana, så att man kunde tjäna en liten extra slant då och då? Tål att tänkas på!


Skrivet senare samma natt:

Nu är kattlådorna klara, och jag har hunnit göra ren köksbänkarna också, samt diska min spaghettiburk och lite andra udda saker. Så nu sitter jag här med en ny mugg hett te och minns alla de nätter i huset då jag vakade för att mamma skulle kunna sova lite tryggare inför dialysomgångarna. Dialysen tog alltid hårt på henne, och hon var rejält medtagen när hon kom hem... men tänk, hon klagade aldrig någonsin utan var tvärtom tacksam. Precis i början försökte vi undersöka möjligheterna för mig att donera en njure till henne, men dels ansågs jag inte tillräckligt frisk och dels tyckte de att hon var för sjuk för en så krävande operation... och då återstod bara hemodialys som livräddande behandling. En dag skall jag visa bilder och berätta om hur dialys går till och vad den innebär för patienten, men det får vänta till jag orkar återvända till de minnena på allvar. Nu snuddar jag bara tillfälligt vid all vård mamma behövde - skulle jag ta in sådant i större "portioner", skulle jag gå sönder känslomässigt. Så tills vidare tänker jag bara att hon var oerhört tapper och visade prov på en beundransvärd optimism som bar oss båda genom alla svårigheter. 

Ute är det fortfarande mörkt, och inomhus råder tystnad. Det är bara inuti mitt huvud som det ringer, susar och brusar, men det är min tinnitus och inget jag brukar lägga märke till särskilt mycket. Det blir alltid värre inuti huvudet när det är tyst utanför, av någon orsak. Kanske yttre ljud skapar vitt brus som jämnar ut och dämpar? 

Äldre inlägg