Ekonomiskt anorektisk månad

Sen torsdagskväll 

Det är absolut ingen nyhet, och ingenting bara jag upplever... men januari är sannerligen en rejält mager månad! Jag har tillbringat i stort sett hela kvällen med att betala räkningarna (det tar alltid väldigt lång tid för mig, eftersom jag är dyskalkuliker och måste "stava" mig sakta och noggrant genom alla bank- och postgiron, summor och inte minst OCR-numren för att inte göra fel), och det blev inte många kronor över eftersom jag inte bara hade de vanliga utan också tre årsräkningar (bl.a. medlemskapet i och den viktiga väghjälpen hos Motormännen) att få med i min lilla budget. 

Så nu måste jag verkligen tänka till, dra i varenda liten slant och handla så smart jag bara kan i morgon när jag gör månadens enda inköpsrunda och fyller på kyl, frys, skafferi och djurmatsförrådet. Jag hade hoppats få råd till lite kött, men det får anstå till nästa månad... nu får jag i stället satsa på köttfärs, som är mer mångsidigt, och ägg, som innehåller mycket proteiner. Lyckligtvis är frysta grönsaker billigt! Jag kan ju inte göra som icke-diabetiker och dryga ut maten med kolhydrater... men å andra sidan gör jag inte av med pengar på snacks, godis och läsk - hihi! Just denna vecka har dessutom ÖoB ett riktigt bra pris på "rätt" kattsand, så den skall jag köpa ett par tre säckar av. I övrigt blir det inget som helst extra, men det gör ingenting... jag är van att vara fattig och klarar mig ändå. Särskilt nu när jag inte behöver oroa mig för medicinkostnaderna! Och begravningsresan skall jag, tack vare min underbara syster och hennes make, inte betala redan nu utan kan vänta till februari-mars med. 

Under natten har vi fått snö igen, och jag väcktes flera gånger av plogbilen som började arbeta redan vid 3-tiden. Så idag har Belles promenader blivit korta - hon avskyr att bli kall om tassarna, avskyr snö och skulle, om hon fick välja själv, helst gå i ide till våren kommit på allvar. Fast på sätt och vis verkar den redan ha tjuvstartat, för Daniel la ut ett foto på fullt utslagna videkissar på FB i eftermiddags! Det är flera månader för tidigt... märklig vinter vi har i år?!?

Nu måste jag i säng, så att jag orkar med morgondagen. Det kommer att gå åt många teskedar...

Mildare

Sen onsdagskväll 

I natt tänker jag inte sitta uppe, utan planerar att komma i säng i god tid före midnatt och hoppas sova gott och ostört hela natten. Men först vill jag blogga.

Det har töat hela dagen, med blöt snö på förmiddagen och regn under kvällen. När Belle och jag gick ner till vårdcentrum var det väldigt slibbigt, både på vägarna, gångstigarna och trottoarerna, så jag tänkte med stigande oro på hur kvällen skulle bli när kylan fick det hela att frysa till is... men nu har det mesta av både snön och slasket regnat bort, så kanske slipper akuten ägna natten åt att gipsa folk. Man kan alltid hoppas! Hur som helst hämtade jag böckerna på biblioteket och mötte sedan Maria, så att vi kunde förbereda kvällens middag (ägg och bacon - så jag hade längtat efter det!). Fikade gjorde vi förstås också. Och tack vare att vi var tidigt ute, hann vi i god tid laga och äta maten innan handbollsmatchen började. Fråga mig inte varför jag följer herrarnas handbolls-VM i år, för jag är absolut inte sportintresserad och särskilt inte av bollsporter... men det har blivit en kul grej som Maria och jag har ihop, att äta gott och sedan mumsa på popcorn och dricka te medan vi tittar på svenskarnas matcher. Inte de andra - bara när svenskarna spelar. Fånigt, egentligen, men faktiskt riktigt roligt! Maria är en äkta sportnörd, till skillnad från mig, men hon har en avkopplad inställning till det hela och jagar inte upp sig så till den grad att ens egna nerver ställs på ända bara av att vara i samma rum... jag skall inte nämna några namn, men några mig närstående tar t.ex. fotboll och ishockey på betydligt större allvar och man gör bäst i att huka sig när de tittar på matcher. Alldeles speciellt om man råkar heja på "fel" lag! *skrattar* Och det gör jag i regel... hoppsan, hittade vi plötsligt ett exempel på egen identitet här?!? 

I morgon spelar förresten svenskarna nästa match, så vi har ännu en trevlig kväll framför oss, Maria och jag. Men då är det hennes tur att bestämma vad det blir till middag.

Mitt under matchen ringde syrran och ville diskutera resan till Gotland, eftersom vi nu fått beskedet att begravningen blir fredagen den 22 februari. Hon och hennes man hade lyckats klura ut ett ekonomiskt fungerande sätt att få det hela att gå ihop och ville nu kolla om jag var med på planerna - och jag tackade och tog emot, oändligen lättad att jag slapp ordna alltihop själv! Så nu är det avgjort att syrran och jag åker bil till Nynäshamn (jag hämtar upp henne på vägen) där vi parkerar och tar förmiddagsbåten ut till ön. Efter en natt på hotell (delat dubbelrum), deltar vi i begravningen och minnesstunden efteråt samt återvänder med middagsbåten till fastlandet för bilfärd hem igen. På det här viset fungerar "schemat" och vi har ändå friheten i att ta det lugnt under tiden. Syrran lider av fibromyalgi och har väldigt ont i hela kroppen, och jag har ju min migrän, så det gäller att vi inte stressar... fast det är ledsamt, tycker jag, att mitt första besök på Gotland sedan tonåren blir för att övervara en begravning. Och inte kunna ha tid att verkligen återuppleva kända trakter, träffa gamla bekantingar m.m. Men jag får försöka ordna en semesterresa till ön vid ett senare tillfälle...

Oj, det kanske jag inte har berättat? Att vår familj bodde i Visby 1971-1976? Mamma fick jobb först på Gotlands Allehanda och sedan på Länsstyrelsen, så vi barn gick i skola på ön och åtminstone jag lärde mig att tala prickfri gutniska/gotländska (som fortfarande är i stort sett intakt). Att vi sedan lämnade ön trodde jag länge berodde på att mamma ånyo bytte jobb, denna gång till Riksskatteverket i Solna... men långt senare har jag fått höra att mina föräldrar helt enkelt drabbades av lappsjuka och inte stod ut med att vara omgivna av vatten vart de än vände bilen. Gotland är ingen stor ö, bara drygt 5 mil bred och cirka 18 mil lång... så nu, när jag är vuxen och älskar att köra bil, kan jag på sätt och vis förstå dem.

Åter till ämnet. Medan jag är borta har Maria lovat se till att katterna har det bra, och Belle skall hennes originalmatte ordna för... så det kommer inte att gå någon som helst nöd på dem. Att jag förmodligen kommer att sakna dem alldeles gräsligt är en helt annan detalj... men det blir ju bara för en natt, så jag överlever säkert. Och på tal om natt, är det nu sovdags för mig och mina små pälsklingar.

Dagens illustration? Nej, jag har inte för avsikt att ro ut till Visby, det lovar jag. Hihi!

Obildbar?

Natt mot onsdag 

Antingen är jag totalt obildbar eller så kämpar jag mot inre krafter lika svåra att bekämpa som ett missbruk. Eller... krafter kanske är fel ord, inlärt beteendemönster stämmer nog bättre som beskrivning. Hur som helst verkar dess rötter gå oerhört djupt inom mig och är lika svåra att bli av med som de värsta ogräs. 

Vad svamlar jag om? Den svåra läxan att leva mitt eget liv och inte låta andra styra, förstås. Du som följer min blogg läser om och om igen hur jag försöker övertyga mig själv att jag är fri att göra som jag vill,  även med min tid, och att ingen annan än jag själv har med att göra hur jag väljer att tillbringa dygnets timmar...och ändå sjunker det aldrig riktigt in, utan förblir tomma ord för mig. Det är som sorgen efter mamma - huvudet accepterar, men hjärtat tror inte på det. Och det värsta av allt är att ingen försöker påverka mig att anpassa mig efter dem! Tvärtom uppmuntrar alla mig att just leva mitt liv som jag vill och inte låta mig styras av andra. Så varför är det så svårt? Vad är det som hindrar mig,  annat än jag själv? Jag hittar inget annat svar på mysteriet än att jag faktiskt inte klarar av att tillåta mig den här friheten. Och det betyder förstås att det är jag själv som är problemet. 

Men det betyder också att jag själv, på något sätt, bär på lösningen. Frågan är hur jag kommer åt den? Den måste vara så djupt begravd inombords att jag inte ens med djuplodning får fatt i den. 

Ledtrådar saknas inte. Jag är mycket väl medveten om att jag redan som barn antingen aktivt tog på mig eller ofrivilligt gavs rollen som familjens diplomat, oljan i maskineriet, tentaklerna som hela tiden kände av hur alla mådde och reläade kommunikation mellan dem. Jag kunde redan innanför ytterdörren känna på vilket humör de olika personerna i lägenheten var och tänkte ut strategier för att försäkra mig om att de höll sams. Alla mina syskon kan vittna om att jag var ett väldigt lättskrämt barn, rädd för det mesta och hyperkänslig för känslomässiga atmosfärer... och den rädslan fick mig att ägna mitt hela jag åt att hålla samman medlemmarna i familjen (och alla andra också, som mina föräldrars vänner, t. ex.) i stället för att "satsa på mig själv" eller hur jag skall uttrycka det. Häri ligger förstås svaret på varför jag aldrig utvecklade någon egen personlighet utan i stället blev expert på att passa in precis var som helst. Den egenskapen använde både jag själv och andra även i skolan och på mina olika arbetsplatser... behövde man flytta på någon för att ordna situationen på en annan plats, så valde man alltid mig. Jag användes som en schackpjäs på mina arbetsplatser och var länge stolt över det eftersom det fick att känna mig behövd... men i längden höll det förstås inte. Och varje gång jag nådde en sådan gräns (första gången var jag bara drygt 15 år och hade just börjat gymnasiets första ring)  fick jag ett nervöst sammanbrott. Men jag lärde mig aldrig läxan, eftersom jag inte förstod grundorsaken... jag vilade en eller ett par månader, och sedan fortsatte jag som förut. När jag nu tänker tillbaka på det kan man gott påstå att jag varje sådan gång gick in i den berömda väggen! Men det begreppet fanns inte på den tiden, och ingen - varken jag eller någon annan - insåg vad som egentligen pågick. Så ingen stoppade mig. 

Mina syskon och några av mina vänner såg förstås att jag inte mådde bra och att jag borde förändra något för att må bättre.  Oftast var rådet att flytta bort från mina föräldrars räckvidd. Men det hade inte hjälpt eftersom jag redan var "medberoende" och i avsaknad av egna ambitioner inte kunde förstå meningen med det. Tvärtom ville jag vara nära mina föräldrar,  för de behövde mig...och det behovet blev bara starkare ju äldre och sjukare de blev. Med tiden - redan långt innan vi flyttade hit från östkusten - övergick behovet från stöd till vård, och dessutom skötte jag i stort sett allt av praktisk och administrativ art för dem. Vid det laget kan man med fog säga att jag levde deras liv... och mitt eget hade totalt gått förlorat. 

Är det här jag skall betona att ingen tvingade mig till detta, allra minst mina föräldrar, utan att jag gjorde allt detta frivilligt? Jag älskade mina föräldrar, och jag älskade att vara behövd. Jag upplevde att mitt liv hade mening. 

Men jag blev allt tröttare, och alltmer utsliten både fysiskt och psykiskt. Som jag ser det nu kan det till viss del ha att göra med bristen på eget utrymme... men framför allt var det bristen på vila, andpauser, som påverkade mig mest. Särskilt pappas behov av min ständiga närvaro - som bottnade i hans djupa existentiella ångest - sög musten ur mig.  Han kunde inte ens tillåta mig att ligga ensam i mitt sovrum när jag hade migrän, utan jag skulle i så fall ligga på soffan i deras vardagsrum (trots att där var både ljust och fullt av ljud,  eftersom TV:n alltid stod på)... hans ångest var så stor att inga andra behov, hur akuta de än var, kunde ges företräde. 

När han var död, och mammas vårdbehov fick ta plats i våra liv,  blev situationen på sätt och vis annorlunda. För hon insisterade på att jag skulle vila och göra egna saker. Det var bara det att jag inte klarade av det - jag visste inte vad jag skulle göra av all den friheten,  utan valde själv att hellre vara med henne. Bara då kunde jag koppla av. 

Håller jag på att analysera mig själv fram till svaren på min inledande fråga? 

Nu behöver jag ta en paus. 

Berg-och-dalbana

Tisdag förmiddag 

När jag var i fjortonårsåldern skrev jag en dikt om hur dåligt jag mådde av mitt berg-och-dalbaneliv. Ingenting var förutsebart, tillvaron kastades hit och dit utan kontroll... på många sätt var det den värsta tiden i mitt liv, hittills, och jag begriper inte de människor som längtar tillbaka till tonåren. De måtte inte komma ihåg hur jobbigt det var att vara tonåring! 

Hur som helst, det där med att tillvaron åker berg-och-dalbana  har ju egentligen ingenting med ens ålder att göra, utan hur livet ter sig. Och just nu upplever jag rätt mycket av den varan i min dagliga tillvaro. Särskilt vad gäller min hälsa. Ena dagen mår jag bra och gör saker, nästa ligger jag sjuk, och så håller det på. Man kan tro att man bar på en elak liten klocka inombords som nyckfullt avgör om dagen skall bli bra eller dålig, frisk eller sjuk... och för den som söker svar på frågan varför, får jag bara ödmjukt hänvisa till dem som är klokare än jag. Efter att ha levt med denna migrän i nitton år har jag inte kommit ett dugg närmare förklaringen till vad det är som utlöser anfallen - bara att det någonstans långt inne i min hjärna ligger en godartad tumör och stör systemet i största allmänhet. Så snälla, be mig inte se mönster eller söka efter utlösande orsaker: de finns helt enkelt inte, eller så är i alla fall jag inte kapabel att se dem. Jag lever med dem och så får det vara som det är.

Det där jag skrev häromdagen om att vara ur synk med omvärldens dygnsrytm gäller alltså fortfarande. Fast det finns roligare skäl än migrän att ägna udda timmar åt! Boken jag pratade om är fortfarande inte utläst, och den nya - tegelstenen - inte påbörjad. Idag har jag i stället ägnat morgonen (jag vaknade ur migränen vid 5-tiden) åt att plocka ihop adventssakerna, köra en diskmaskin och förbereda en omgång tvätt. Sopat golvet i vardagsrummet har jag också gjort, alltid något! Och läst både gårdagens och dagens morgontidning.

Nu dricker jag te och funderar över hur jag skall fortsätta denna dag. Behöver besöka biblioteket och hämta ett par böcker som jag hade beställt och som nu har kommit. Och så skall dagens vanliga sysslor klaras av: kattlådorna, golven, vädring m.m. Eftersom jag ånyo tillbringat ett dygn ihopkurad under ett varmt täcke behöver jag dessutom duscha och bädda om sängen... men det kan vänta till kvällen. Sist, men inte minst, har jag två brev att skriva innan fredag, då jag får min pension och kan posta dem. Och så skall jag lägga in räkningarna på min Internetbank så att de dras på fredag morgon. Jag har fått nästan alla nu, saknar bara elräkningen men den kommer nog idag eller i morgon...

Funderar över varför människor inte använder sig av min telefonsvarare nu när jag har ordnat en sådan? När jag vaknade ur mitt migränanfall hade sex personer ringt, men ingen av dem hade lämnat något meddelande... och klockan 5 på morgon ringer man absolut inte tillbaka till folk. Får ringa i kväll i stället, när de kommit hem från sina respektive jobb... men det vore betydligt lättare för mig att veta i vilken ordning, och hur pass bråttom det var, om de sa något på telefonsvararen. Det är ju liksom det den är till för!

Totalt ur synk med omvärlden - men mår bra!

Sen söndagskväll, alldeles strax måndag 


Just nu är jag, som rubriken antyder, totalt ur synk med den dygnsrytm som omvärlden följer. Jag steg upp vid 3-tiden i morse (söndag) och tänker vara vaken i flera timmar till; dels för att jag inte är trött än och dels för att jag har en väldigt spännande bok som jag vill läsa ut: "Mörkret vid tidens ände" av Ulf Danielsson (som f.ö. sitter i Nobelkommittén för vetenskap för fysik, Kungliga Vetenskapsakademien). Den handlar om det vi inte ser när vi spanar ut i universum, d.v.s. mörk materia och mörk energi, och faktum är att han har givit mig en riktigt bra uppfattning om hur de där okända partiklarna och krafterna fungerar. Vilket inte vill säga lite om något som inte ens har kunnat bevisas existera annat än genom att deras frånvaro skulle få hela universum i olag. Eller rättare sagt, universum skulle inte ha kunnat bli något universum utan dessa okända komponenter... så precis som med den beryktade Higgs-partikeln, behövs de okända partiklarna (materia) och krafterna (energi) för att s.a.s. få ekvationen att gå ihop, och det är bara en tidsfråga innan de hittas. På vägen har han dessutom förklarat många andra knepiga begrepp, som en lekman som jag kan finna svårbegripliga - så jag rekommenderar verkligen hans bok, och se också gärna någon av hans föreläsningar online!

Sedan väntar en riktig tegelsten på min uppmärksamhet: Brian Greenes "Det stoff varav kosmos väves: rummet, tiden och verkligheten". Som givetvis också handlar om universum, fysik och framför allt kvantfysik. Mitt älsklingsämne! Den boken är dock på över sexhundra sidor, så jag kan inte läsa den liggande i soffan eller sängen (som jag brukar göra) utan får sitta här vid bordet när jag studerar den. Varför skall bra böcker alltid vara så tjocka?!? Å andra sidan krävs det nog sitt digra utrymme för att förklara de svåraste frågorna (och i förekommande fall svaren, även om man inom särskilt kvantfysiken sällan kan tala om "svar" utan bara om "teorier"). 

Så nu funderar jag som sagt på att ladda med en kanna te och läsa till jag antingen blir tillräckligt trött för att sova eller boken (den förstnämnda) tar slut. Vilket som nu kommer först. Och för ovanlighets skull bryr jag mig faktiskt inte om huruvida andra tycker att jag borde anpassa mig till den s.k. "normala" dygnsrytmen och sova på nätterna för att kunna vara uppe på dagarna. Jag har en del saker att göra, och för att klara av dem behöver jag få välja själv när de skall göras... stunden måste få avgöra, oavsett om denna stund infaller dag- eller nattetid. Vissa saker måste förstås klaras av under dagtid, eftersom de annars skulle störa grannarna (som t.ex. att tvätta gardiner och dukar, dammsuga, duscha m.m.), men de övriga kan göras när jag orkar dem... och så får det bli med den saken. För hur var det nu igen... skulle jag leva mitt eget liv eller inte? *sagt med glimten i ögat*

På fredag får jag min pension, och då skall jag åka till Skövde och handla mat m.m. Jag har lagt upp en plan efter de reklamblad som kom idag (ja, vi får reklam på söndagar - egentligen rätt smart, eftersom man då har gott om tid att planera sina inköp innan veckan startar... och ja, jag läser reklamen jag får, i alla fall från de butiker jag brukar handla i) och tänker se till att få mesta möjliga både kvalitet och kvantitet för minsta möjliga kostnad. Innan dess har jag sett till att betala räkningarna, så att de dras på fredagsmorgonen... på det viset har jag dem ur världen och hindrar samtidigt mig själv från att bli alltför spendersam. Det gäller att hålla i slantarna, eftersom jag måste försöka ordna min resa till Gotland och Berits begravning... den vill jag verkligen inte missa, dels för egen del och dels för hennes familjs skull. Jag vill att de skall känna att det är viktigt också för mig - att Berit var viktig för mig.  

Äldre inlägg