Bara en sak om dagen

Måndag kväll 

Jag kan ha hur bra dagar som helst, må fint och känna mig full av energi - men en sak ändrar sig aldrig. Jag skall inte på några villkor göra mer än en ansträngande sak om dagen. Efter det måste jag vila.

Detta är i regel inga problem om man umgås med andra som är som en själv, halv(eller hel)gamla och i olika utsträckning halvvissna hälsomässigt. Men när man skall fungera ihop med människor som befinner sig mitt i livet och som klarar av att gå på högvarv en hel dag - kanske t.o.m. hela veckan - skär det sig. Det är då dessa människor blir stressade och besvikna, kanske t.o.m. irriterade eller rentav arga, på en. Tycker att man smiter undan eller verkar ovillig att umgås. Tror att man inte tycker om dem eller att man kanske föredrar att gå till någon annan i stället.

Samtidigt upplever man själv en massa jobbiga känslor, som man måste hantera. Det är inte på något vis roligt att vara kraftlös och tvingas ägna större delen av dagen åt att ladda batterierna för en enda saks skull. Jag tänkte ofta på det redan när jag var ung, eftersom mamma var arbetsskadad och därför bara fick jobba på förmiddagarna. Hon ville jobba mer... men eftermiddagarna behövde hon för att hantera sina smärtor och vila för att orka nästa morgons halvdag på jobbet. Samma sak fick jag själv erfara när jag blev utbränd (fast på den tiden kallades det att man blivit deprimerad och behövde rehabiliteras)... för så här är det: att gå sönder går väldigt fort, men att läka ihop igen tar mycket, mycket längre tid. Och nu har ju såväl de drabbade människorna själva som forskning och läkarkår gjort samma erfarenhet: man kan aldrig gå tillbaka till den aktivitetsnivå man hade innan. Detta gäller givetvis även många andra hälsoproblem, som t.ex. stroke, hjärtinfarkter, svårare frakturer och ligamentskador. Man läker - men man blir aldrig mer lika stark, lika "frisk". 

Man måste hitta ett nytt sätt att leva, som fungerar i praktiken - inte bara i ens dröm om hur livet borde se ut. Och framför allt inte i andra människors förväntningar på en. Detta är en oerhört svår läxa, för vi är flockdjur och speglar oss hela tiden i andra människor. Det är genom att studera andra som vi lär oss hur man lever och beter sig, det vet varenda unge. Även i djurens värld handlar uppväxten om att lära genom att se på föräldrar och andra vuxna individer och kopiera deras beteenden... men i människornas värld har vi tappat bort den viktiga detaljen att alla inte har samma förutsättningar. Eller rättare sagt: vi vet, men vi utformar våra liv och hela samhället efter tanken att alla fungerar likadant. 

I klosterordnar lever man efter en regel, och en punkt i dem stöter man på oerhört tidigt: åt var och en efter hans behov och hans förmåga. Varför klarar vi inte av att leva så i mötena med varandra? Och i samhället som sådant? Varför måste vi vara så konforma, när vi vet att vi inte är det?

Jag brukar säga att jag har varit  hälsoskadad sedan 2001, då min migrän debuterade i ett anfall så kraftigt att de trodde på akuten att jag hade drabbats av en stroke. Det var då de hittade min godartade tumör i skallen, eftersom de röntgade mig på längden och tvären. Men egentligen började det 1995, när jag gick in i väggen första gången och de utredde mig för cancer eftersom jag var så ung. Om man inte räknar 1980, då jag fick ta ledigt från gymnasiet i två månader första terminen eftersom jag kollapsade under en lektion och fick köras hem (sedan skolsköterskan konstaterat att jag var slutkörd efter att i ett år ha tagit hand om familjen - mamma och småsyskon - medan pappa låg på sjukhuset med bruten rygg). Eller 1986, när jag fick ta ledigt tre månader från mina juridikstudier därför att jag kollapsade mitt i en kurs i civilrätt och ville hoppa av hela utbildningen för att jag kände mig värdelös. Kanske är det faktiskt så att jag aldrig har varit stark nog för att klara de krav jag själv och omgivningen (ofta utan att veta om eller i alla fall tänka på det) ställde på mig? Jag kanske alltid har varit en ynka? Jodå, jag brukar skoja om det... när vi syskon tänker tillbaka på vår uppväxt, konstaterar vi att jag var rädd för det mesta: blod, injektionsnålar, skelett, centrifuger, spindlar och myror, dammsugaren, att bli ensam eller skada mig o.s.v. "Ja" säger jag "jag vet att jag var en ynka". Men som vuxen är jag egentligen inte rädd för någonting och jag är absolut inte längre blyg. Däremot håller jag inte för det tryck utifrån som andra tycker är normalt... den sortens liv som de flesta andra i min ålder (och många äldre!) lever. Och jag börjar inse att det nog alltid varit så.

Nu, efter femtiofyra år, har jag äntligen insett att jag inte kan spegla mig själv i andra utan måste hitta mitt eget sätt att vara på, mitt eget sätt att leva. Så numera handlar det mest om att parera andras speglingar i mig: att jag inte är som dem. För jag vill faktiskt inte hamna i den situationen att jag enbart umgås med dem som är som jag - jag vill umgås med människor för att jag tycker om att vara med dem, inte för att de själva är lika skadade. Var och en av mina vänner har något särskilt, något unikt som gör dem underbara i mina ögon... och de tillför något värdefullt i mitt liv, som jag inte gärna vill tappa bort. Dessutom har jag förstått att jag kan och är sådan för andra, vilket förstås känns väldigt bra. Det är när de vill ha mer av mig än jag klarar av att ge som det inte fungerar...


Skrivet senare samma kväll:

Jag har ägnat ett drygt dygn åt att tvinga ner mitt blodsocker... som mest låg det på 28,9 och jag borde förstås ha åkt till sjukhuset men kunde inte förmå mig att spendera 300 kronor i avgift plus bensin på att sitta på akuten i flera timmar och vänta på att sockret skulle gå ner. För det var så det var förra gången. I stället tog jag hand om det hemma genom att hålla mig vaken, dricka massor av vatten, undvika allt som kunde dra sockret åt fel håll och ha tålamod. Mycket tålamod. Men det, och tid, är ju vad jag har bäst om. Hur som helst, just nu ligger sockret på 11,0 och fortsätter nedåt, så faran är över för den här gången. Det gäller bara att det inte händer igen - så höga siffror sliter hårt på blodkärl m.m. och kan orsaka t.ex. blodproppar.

För en stund sedan fick jag en extra promenad (utan hund) i vårkvällen - tänk, det gick att gå utan jacka! Tog en runda i källaren och stängde dörrar samt kollade att ingen katt råkat bli instängd (det händer, men lyckligtvis inte ofta). Tittade lite efter Måns, eftersom Maria hade berättat att han inte kommit hem... men jag tror att han är i skogen och jagar, så jag är inte ett dugg orolig. Han kommer snart hem och sover hos sin matte!

Annars har jag framför allt hjälpt Alex och Daniel. Igår rensade vi ur deras förråd (det blev jättefint - och nu har de gott om plats) och idag körde vi allt skräp till Odinslund. Tror att de tyckte det var oerhört skönt att bli av med en massa bråte. Någon dag framöver skall jag köra en vända till, men då med sådant som dels Maria, dels jag, behöver bli av med. Och så skall jag göra i ordning min uteplats - igår hjälpte Alex och Daniel mig att bära ut utemöblerna, så nu kan jag dona lite som jag vill där ute. 

Det var här mina funderingar började: med att jag bara orkar göra en sak om dagen. Städa igår, köra skräp idag. Och sedan inget mer. Igår gick jag faktiskt också till Equmenia för att sjunga och umgås med andra under deras vårcafékväll - och det var väldigt roligt, bl.a. vann jag en tipstävling och belönades med ett påskägg fullt av godis som jag omedelbart delade ut till alla i kyrkan samt mina vänner sedan jag kommit hem... men idag är jag supertrött och inser att jag bröt mot den gyllene regeln. Varför? För att det var så trevligt, och för att mina vänner behövde min hjälp. Jag är förmodligen det SD:are föraktfullt kallar "godhetsknarkare"... men handen på hjärtat, nog finns det betydligt sämre saker att knarka?!?

Går i cirkel

Måndagskväll  

När jag i förra veckan bloggade om det där mötet, skrev jag aldrig vad det gällde... men det var en trevlig kvinna från ABF som hjälpte oss (eller, ja, jag var ju inte där just vid det tillfället) att starta en cirkel i kontemplativt målande. Eftersom jag, som sagt, inte var där valde mina vänner målarbok åt mig och idag fick jag den: en underbar bok med titeln "Fyra årstider". Vadan ABF:s engagemang? kanske ni undrar. Svaret är att de var med på det stora bomöte vi hade här i området för en tid sedan, och när de presenterade ett litet urval av sina cirkelförslag var vi flera som kom att fastna för just den cirkel som gick ut på att man samlas och fikar, målar och kopplar av tillsammans... så det var därför hon kom i förra veckan, och hade med sig målarböcker åt oss allihopa. Hittills är vi fem grannar som har hakat på cirkeln, och till min stora glädje vill Alex vara med... allt som handlar om kreativitet fascinerar henne, och just målande hjälper henne att trots sina diagnoser klara av att sitta stilla en längre stund, så den här cirkeln är perfekt för henne. Och för mig, som nu har möjligheten att vara social och ändå kunna vila huvudet. Ser verkligen fram emot cirkelkvällarna!

Ja, just det, ja... vi har dessutom fått en lokal av hyresvärden, som vi nu skall inreda och använda till lite av varje: möten, trivselkvällar och sådant som t.ex. cirklar. Alex har målat en så härlig skylt, som vi skall sätta på dörren, och jag har lovat donera porslin m.m. för sådant har jag mer än jag behöver av. Själv har jag inte sett lokalen än, men den är säkert bra och kommer att bli jättetrevlig när vi gjort i ordning den...



Skrivet senare samma kväll:

Det har gått rätt bra att avsluta viloveckan, trots att sista dagen (d.v.s. igår söndag) kom att bli en eländig migrändag... jag har tagit det lugnt, dock inte sovit utan halvlegat i soffan eftersom jag har blivit förkyld och är alldeles täppt i näsan (och bihålorna). Alex och Daniel erbjöd sig att ta hand om Belle några timmar så att den stackaren skulle få uppleva något mer aktivt än en soffliggande matte, och nu sover hon lugnt här efter att ha fått busa lite med dem. Sedan fick jag en hel drös med foton på henne via Messenger... på somliga är hon bedårande söt, på andra direkt knasig - hihi! Men det är liksom iggyn i ett nötskal...

I morgon hoppas jag må bra nog för att köra ute de där kartongerna till förrådet i alla fall... men först skall vi sova gott.

Hur blir det för Robin?

Natten mellan lördag och söndag 


Sitter här i soffan och tittar på min vackre, sovande lille rexkille Robin... och funderar över hur han kommer att må sedan våra gästkatter Olaf och Jessie flyttat hem till sin husse. 

Ibland tänker jag att det räcker alldeles utmärkt för min egen del att "bara" ha Belle och Robin, inga fler djur, eftersom min ork är så begränsad och jag vill räcka till åt dem. Min inställning har alltid varit att varje djur i min vård skall tro sig vara "mattes älskling", och det innebär inte bara att ta hand om deras behov utan ge varje individ gott om egentid med mig. Så en hund och en katt är väl bra? 

Om det inte vore för att rexar är extremt sociala och inte mår bra av att vara ensamma. Jag har själv i alla år förespråkat att man inte skall skaffa sig bara en rex utan två, så att de kan hålla varandra sällskap. Särskilt om man är hemifrån en hel del, som de flesta som jobbar, t.ex. Och fram till i somras, då jag tvingades låta Philemon tassa över Regnbågsbron, har jag aldrig haft bara en rex. Robin mådde definitivt inte bra av att Philemon försvann, det syntes tydligt... men han hade ändå Rafael, och sedan kom ju Olaf och Jessie som båda är unga och älskar att leka. Då blev det bättre och Robin piggnade till igen.

Nu är Rafael borta, och snart flyttar Olaf och Jessie. Då blir Robin ensam katt här, och det oroar mig. Belle älskar honom och de håller ihop som ler och långhalm, men Belle och jag är inte alltid hemma och, som sagt, man skall helst inte lämna en rex alldeles ensam. De är som papegojor - de blir deprimerade om de inte har sällskap.

Så hur gör jag? Att ordna en rexkompis åt Robin är ingen enkel sak; rexar växer s.a.s. inte på träd. En rexunge kostar förmodligen minst 10.000 kronor, och en omplaceringskatt ligger troligen inte långt därunder. Det är dyrt att föda upp husdjur, både katt och hund drar enorma kostnader i omvårdnad och veterinärutgifter och jag vet - eftersom jag har många vänner som föder upp både hund och katt - att uppfödaren sällan tjänar någonting på sin verksamhet. Kostnaderna äter upp hela "vinsten" d.v.s. vad man får för varje djur när man säljer det. Så jag skulle inte drömma om att försöka pruta. Katthem då? De får väldigt sällan in rexar, vilket egentligen är uppmuntrande för det betyder att folk tar hand om sina rexar och inte lämnar dem vind för våg... så att ställa sig i kö på en rex hos ett katthem innebär åtskilliga års väntan. Och Robin kan inte vänta, han är sex år gammal och behöver en kompis nu.

Varför rex? Dels beror det på att jag har sett att mina egna rexar helst håller sig till sina fränder och inte gärna blir direkt bundis med husisarna. Det verkar som om rexar och husisar tolererar varandra, men de blir inte så där nära så att de sover tillsammans, t.ex. Dessutom börjar min kropp bli väldigt sliten av andra orsaker, så det skulle vara rätt bra om jag kunde sluta ta allergimedicin varje dag... ja, jag är egentligen pälsdjursallergiker och jag har ätit medicin mot det i flera decennier nu för att kunna uppleva glädjen i att leva med djur. Rexar tål jag dock alldeles utmärkt, liksom iggisar... vissa raser fungerar bättre än andra, både när det gäller katt och hund, men allmänt sett tål jag välpälsade djur sämst (med undantag av siameser, som jag är superallergisk emot - tyvärr).

Kanske kan jag bli fodervärd? Jag är van att ta hand om andras djur och alla som lämnat djur i min vård har varit nöjda med hur jag sköter dem, så det skulle definitivt kunna vara en väg att gå. Fast då får det förstås bli en hona, eftersom jag inte orkar ha en fertil hane här hemma som skvätter och revirmarkerar överallt. Och honor får ungar, något jag däremot inte har någon erfarenhet av. Nåja, det man inte kan, kan man alltid lära sig. Tid har jag ju gott om, och nattvak är inga problem.

Fast allra helst skulle jag vilja ha en kastrerad omplaceringskille. Skall slänga ur mig tanken på några ställen online och se vad som händer...

Börjar bli lite stressad

Sen lördagskväll 

Jag vet, det låter inte klokt efter en vecka av mest sovande... men jag börjar känna mig smått stressad. Varför? För att min vilovecka, min retreat, är över efter i morgon. Och vid det här laget har jag insett att jag borde ha givit mig själv två veckor... för det är först nu jag börjar känna mig redo att ta itu med de där sakerna jag vill göra: framför allt att ställa fram utemöblerna och mäta upp odlingslotten (lännet, som de säger här) på min uteplats så att jag kan köpa impregnerat virke och bygga en ram runt den, täcka botten med markduk och fylla alltsammans med fräsch jord. Ramen skall framför allt skydda mina odlingar från diverse maskinförsedda marodörer - förra sommaren fick jag ju, som du kanske minns, nästan alla mina jordgubbsplantor förstörda för att en inhyrd trädgårdsmästare (mästare - ha!) körde åkgräsklipparen rakt över dem, trots att de fanns inne på min uteplats. Han klippte sönder häcken också... det skall inte få hända i år, jag tänker ringa hyresvärden och undanbe mig någon som helst hjälp med trädgårdsarbetet denna sommar. Det som finns på min uteplats sköter jag helst själv! Pallkragarna behöver också ny jord, förresten. I år skall jag framför allt satsa på potatis, gul lök och härdiga tomater i dem, medan jag har tänkt ha blommor (bl.a. pelargoner, som är en av mina älsklingsblommor) och kryddväxter i lännet. Skall bli så roligt att få börja odlingssäsongen!  

En annan sak som behöver göras är att städa i förrådet och ställa dit en mängd kartonger av olika storlekar som nu belamrar mitt sovrum. De innehåller bl.a. fotoalbum, inramade foton och annat som Perry hittat i huset och tagit hit, och som jag inte har vare sig tid eller ork att gå igenom just nu. Måste förresten tala med syskonen om alla fotoalbumen... de kanske vill ha foton, de också? Det hamdlar ju om samlingar från både vår barndom och från mammas och pappas släkter, så där finns många minnen samlade från minst fyra-fem generationers liv. Och där finns foton tillhöriga släktforskningen... foton på platser och människor som inte vi själva kände, men som tillhör vår bakgrundshistoria.

När alla kartongerna är väck, skall golven storstädas. Jag har börjat drömma om att få råd med en extremt tystgående dammsugare, så att jag kan städa när jag mår som bäst och orkar mest - vilket oftast är nattetid. Michelle har tipsat om en som tydligen är bra, och som ibland finns på rea för strax under tusenlappen (vilket betyder att den i vanliga fall kostar flera tusen) och som jag kanske kunde spara till... för det priset bör den ju vara hållbar, tänker jag, och då är det en investering som betalar sig på sikt.

En tredje sak jag planerar är att mäta upp en hörna av Marias uteplats och bygga henne en "pallkrage" av impregnerat virke som hon kan plantera i. Hon har en av huslängans allra minsta uteplatser, så det gäller att tänka till... men jag tror att jag har löst problemet, om hon har råd att köpa tre balkonglådor också. Det finns ju åtskilligt man kan odla i balkonglåda, och hon har ett fint plank som vind- och insynsskydd där det går alldeles utmärkt att hänga balkonglådor. 

Sist, men inte minst, har jag börjat plocka fram mina gamla målargrejor. D.v.s. lådan med akrylfärgerna och penslarna m.m. En duk har jag, den gav mig Alex för ganska länge sedan, och fler kan jag köpa billigt på Dollarstore. Hittar jag bara mina allra finaste konstnärspenslar också - de jag använde på den tiden jag skrev ikoner (ja, man målar inte ikoner - man skriver dem; det är som att kopiera gamla handskrifter fast i bild i stället för text) - skall jag nog komma igång med målandet igen. Det var alldeles för länge sedan, och jag har flera motiv i huvudet som jag vill fästa på duk...

Än så länge har dock ingenting av vikt hänt - jag fortsätter att vara trött och sova mycket. Blodsockret blir dock allt bättre! Och sockersuget har minskat. Jag mår betydligt bättre efter den här veckan, helt enkelt - men hur behåller jag den känslan?

Börjar komma upp till ytan

Torsdagskväll 

Efter att i det stora hela ha sovit mig igenom veckans tre första dagar, antingen i sängen eller i soffan, kom jag idag upp till ytan igen. Kände mig faktiskt utvilad - åtminstone för stunden. Så jag tog Belle med mig ut på en lång vända, och sedan fick hon vänta hemma medan jag gick först till biblioteket och efter det till ICA. (Det är så synd att jag inte kan ta henne med mig på de promenaderna också! Men jag vägrar att binda henne utanför... man vet aldrig vad som kan hända.) På biblioteket hade jag nämligen en viktig bokad bok att hämta: "Vuxendiabetes - och ändå ett bra liv" av Stig Attvall och Karin Lorenz. Och besöket på ICA gällde påfyllning av min favoritdryck just nu: A-fil (naturell). Mina blodsockervärden blir allt bättre, och filen hjälper mig att bli mätt och därmed undvika de där stunderna av sug efter något gott. Å, på på tal om det fick jag ett brev från min läkare idag, där han uttrycker lättnad över de förbättrade värdena (jag lämnade ju in en lång serie till honom i förra veckan) och ger mig i uppgift att göra en ny serie fram till nästa träff med diabetessköterskan... så nu skall det stickas i fingrarna sex gånger om dagen igen, puh! Nåja, jag är van och fingrarna läker fort.

Hur mötet gick? Har ingen aning, för jag gick inte! *fnissar busigt* Nej, allvarligt talat insåg jag redan på tisdagsnatten att det hade varit hyckleri att gå... jag har ju sagt nej till att fika eller äta med mina vänner den här veckan, med hänvisning till att jag inte vill gå någonstans utan vara hemma och ta hand om mig, så i konsekvensens namn måste jag avstå från andra utåtriktade saker också. Hur skall annars mina vänner kunna lita på att jag menar vad jag säger? Dessutom kan jag avslöja *sänker rösten* att jag sov som medvetslös över hela mötet och vaknade först vid 18-tiden. Det var så skönt... överhuvudtaget har jag njutit av att inte titta på klockan de här dagarna, utan bara göra vad jag vill när jag känner för det. Vilket hittills mest har inneburit att jag sovit, vilat, promenerat med Belle, ätit och sovit ännu mer. Det enda övriga jag gjort har varit att köra tre tvättmaskiner och en diskmaskin (men de sköter sig ju själva) samt förstås gjort ren kattlådorna varje kväll. När jag vaknade idag tog jag dock faktiskt itu med att göra ren diskbänken och spisen... de blir i regel fulla av små tassavtryck - begriper inte varför?!? Hihi! Och så lagade jag mig en riktigt god gnocchi kokt i hemgjord köttfärssås. Drömmen är att lära mig göra min egen pasta också... men där är vi inte än, och det kommer att dröja till jag orkar ta mig an en sådan uppgift.

Minns du mitt funderande kring hur man hittar balansen mellan att vara social och medmänsklig å ena sidan och att ta hand om sig själv å andra? Jag skrev att jag hittills löst det med att göra just så här, d.v.s. emellanåt dra mig undan omvärlden ett par dagar. Men egentligen är det ingen bra lösning just för mig, har jag insett... för det signalerar ju för omvärlden att jag de andra dagarna orkar med mycket mer kontakt, eftersom jag ju just har vilat en period. Och så är det ju inte... jag orkar egentligt aldrig med särskilt mycket, oavsett hur mycket jag har vilat, och det skrämmer mig att tänka på att jag kanske omedvetet får mina vänner att tro att jag plötsligt är "fullt tillgänglig" igen bara för att perioden med avskildhet är över för den gången. Och att låta söndagarna vara vilodagar är skönt, men även det ganska kontraproduktivt eftersom det verkar ge mina vänner intrycket av att bara de inte stör mig på söndag är jag fullt tillgänglig alla andra dagar i veckan. Visst älskar jag att vara med mina vänner! De betyder jättemycket för mig! Men mina krafter är väldigt begränsade, och också det allra roligaste tär på mig. Teskedarna räcker inte till, oavsett om det jag vill/behöver göra är roligt eller tråkigt. Hur förmedlar man det... mina vänner kan ju inte veta när jag orkar och när jag inte gör det, de är inga tankeläsare och om jag inte svarar på deras anrop i telefonsvararen eller på nätet blir de bara oroliga - de uppfattar inte min tystnad som att jag vill vara ifred, utan tänker att jag råkat illa ut. Sådant kan ju faktiskt hända... jag kan bli liggande och behöva hjälp. Men i 9 fall av 10 vill jag bara vara ensam och inte prata med någon, inte för att jag inte tycker om den som hör av sig utan för att jag inte orkar med någon alls. Knappt mig själv. Då är det bara djurens behov som rankas högre därför att de är beroende av mig och inte kan ordna för dem själva. Belle kan inte gå ut med sig själv, och ingen av dem kan öppna konservburkar eller hälla upp vatten eller torrisar. Katterna kan inte göra ren sina lådor.

Å, apropå det har jag fått beskedet att den självrengörande kattlådan som jag beställde hos Arken Zoo nu har anlänt till butiken! Vi har kommit överens om att jag hämtar den när jag får min pension, men nu inser jag att det blir mitt i påskveckan så jag skall ringa dem och be att få hämta den veckan efter. Skall bli så spännande att se hur den fungerar! Den har huv, precis som de jag har nu, men dessutom en genombruten botten så att när man gör ren lådan silas den rena sanden ner till lådan under (den är alltså dubbelbottnad, med en silbotten mellan) och bara föroreningarna blir kvar att hälla direkt i en soppåse. Väldigt praktiskt, om det fungerar som tänkt... jag har ju svårt att stå med huvudet nedåt, och i dagsläget sitter jag på en puff och försöker skopa utan att tilta huvudet, om du förstår vad jag menar.

Som du märker, är jag på gott humör! Ändå gråter jag mycket, men det är en lättande gråt som gör mig gott. Mina drömmar är oerhört talande, vissa styrker mig och vissa visar upp saker som gör ont så att jag kan reda ut dem... min dröm om den döende mannen återkommer med jämna mellanrum, och nu har jag fått veta att han dog av ALS. Måste läsa på om den sjukdomen... jag "känner" flera personer som har ALS, och som lever ändå med hjälp av ständig assistans, sondmatning och andningshjälp, men den här mannen i min dröm dog trots att han hade tillgång till allt det där och jag behöver reda ut för mig själv varför, eftersom jag känner att det har med något olöst problem inom mig att göra. Något som måste dö, som inte får hållas vid liv längre. Jag vet, det låter märkligt... men drömmar talar ju symbolspråk, och tar till vad de har för att måla upp ett scenario - det handlar egentligen inte om det man ser i drömmen, utan om något i ens undermedvetna som skall kommuniceras med ens medvetna.

En bok jag nyligen har läst (om, för tredje gången nu) är "Märk världen: En bok om vetenskap och intuition" av Tor Nørretranders. Den är fascinerande, eftersom den berättar hur hjärnan fungerar i förhållande till omvärlden. Visste du t.ex. att vår hjärna i varje sekund tar in 10.000.000 bitar info via alla våra sinnen, men bara maximalt 16 bitar når vårt medvetna Jag? Författaren, som är mångårig vetenskapsjournalist, förklarar att det beror på att vi inte klarar av att hantera mer info åt gången (man kan säga att vårt medvetande har 10 bitar bandbredd, medan hjärnans bandbredd alltså är 10.000.000 bitar). 

Och förresten, ordet "information" betyder egentligen inte "det vi vet" utan "det vi har sorterat bort för att det viktiga skall bli ensamt kvar"! Det vi i dagligt tal kallar "information" heter "exformation"  eftersom det är det som i ordnad form levereras till medvetandet ("Jaget") när sorteringen är klar. 

Men vad händer med resten? Är det verkligen sant att vi bara använder 10% av vår hjärnkapacitet? Nej, det är inte sant. Resten av alla de där bitarna som sinnena har samlat ihop används av Miget (jfr. jag och mig) - den del av dig som inte är medveten. Dels för att styra sådant du inte skall tänka på, som t.ex. hjärtfrekvens och tarmrörelser, och dels för sådant som du kan och gör utan att vara medveten om det. Som när du cyklar. Eller känner igen ansikten. Eller läser och förstår att ord blir meningar och meningar blir läsbar text. Miget kan oändligen mycket mer än Jaget... men eftersom Jaget vill vara chefen i skallen, efterrationaliserar det saker du upplever. D.v.s. du gör någonting utan att vara medveten om det, men eftersom Jaget inte gillar att det händer saker som Jaget inte bestämt, ljuger Jaget för sig själv och hittar på en förklaring. "Jag drog bort handen från spisen för att inte bränna mig" säger Jaget. Fastän Miget redan för länge sedan har gjort exakt vad det skall och räddat handen från en skada. Eller "Jag sträckte mig efter muggen" fastän Miget för länge sedan begripit att kroppen är tesugen och därför gör vad som behövs för att ordna den där muggen te, inklusive att sträcka ut armen för att nå muggen. Det här är bevisat i många tester, där hjärnscanning visar att hjärnan utför en rörelse långt innan medvetandet har bestämt sig för att göra den där rörelsen. Sedan efterrationaliserar medvetandet (Jaget) för att förklara varför kroppen gjorde den där rörelsen...

Att Jaget kan efterrationalisera utan att vi märker det, beror förresten på att vi lever i en halv sekunds fördröjning hela tiden. Det du tror att du upplever NU, hände faktiskt för en halv sekund sedan. Det är den tid det tar för de där 10.000.000 bitarna att bli 16 bitar medvetenhet. Den tid det tar för Jaget att uppfatta det Miget lärde sig för en halv sekund sedan. Hänger du med?

Nu vill Jag ha en mugg te, och Miget har redan för länge sedan börjat planera för allt som behöver göras för att Jaget skall få det. Hihi!

Äldre inlägg