Två nya och en gammal sorg

Söndagskväll 


Har precis kommit hem från en mycket givande cafékväll i Equmenia... en kväll som p.g.a. sitt innehåll väckte många tankar och känslor till liv. Eller snarare drog upp dem till ytan. För givetvis har de hela tiden funnits i mitt undermedvetna, bortom mitt räckhåll.

En av sångerna som kvällens duo sjöng var "I know him so well" från föreställningen "Chess". Det är en sång jag ofta sjunger på här hemma, förmodligen för att den vemodiga stämningen i den ger genklang i mig. Särskilt orden: "Isn't it madness he won't be mine? But in the end he needs a little bit more than me..." Och nej, jag går inte och bär på en obesvarad kärlek som skaver och gör ont! Det är något djupare, något mer grundläggande existentiellt, som innefattas i de här orden. Kanske lutar det åt detta att jag fortfarande inte har hittat meningen med mitt liv, eller rättare uttryckt, vad jag skall göra nu när mamma är borta. Ännu ett drygt år efter hennes död lever jag en dag i taget, utan mål att rikta in mig mot. Jag lever mitt vardagsliv och tar saker och ting som de kommer... men jag planerar inte framåt, ställer inte upp något att sträva mot i framtiden.

En annan sång, som vi alla sjöng tillsammans, var psalm 697. Den är kort, men oerhört viktig:


Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du
Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på
Du vet väl om …

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej
Du vet väl om …


Just den psalmen avslutade Berits begravning, och redan då tänkte jag på hur klokt gudstjänsten var upplagd med att först låta Berit komma till tals i text och sång (bl.a. i Arja Saijonmaas "Jag vill tacka livet" - har du någonsin lyssnat till texten på allvar?), för att sedan, som avslutning, rikta sig mot oss som satt i bänkarna och hade tagit farväl. Som en hälsning från Berit, och från Gud som nu tagit emot henne i det Eviga Livet. Mamma var definitivt också där och tog emot henne med öppna armar, det vet jag - de var som mor och dotter, Berit hade redan som barn uttryckt att hon hellre hade min mamma som sin mamma. Det var därför det var så oerhört viktigt att vi syskon allihop fanns på plats vid begravningen... det var inte en kusin utan en syster vi tog farväl av. 

Jag vet, jag har inte bloggat om begravningen. Inte om resan i sig heller. Överhuvudtaget har jag inte bloggat på flera veckor, trots att flera viktiga saker inträffat i mitt liv. Så småningom skall jag sätta dem på pränt, det lovar jag - men i små portioner, när jag orkar med.

I kväll vill jag bara som hastigast nämna att Rafael tassade över Regnbågsbron tidigt på morgonen lördagen den 23 februari. Också det skall jag återkomma till vid ett annat tillfälle. Nu talar jag bara om det för att ni skall förstå rubriken - Berit och Rafael är de två nya sorgerna.

Den gamla sorgen är pappa. 

Den 20 maj i år är det tio år sedan han dog, och sedan dess har minnena av honom mest färgats av allt det svåra med honom - hur han skadade mamma, mig och syskonen med sitt beteende och hur dåligt han själv mådde psykiskt. Hur oerhört krävande vården av honom var, just för att han inte medverkade själv utan skrämt gömde sig undan allt som skulle ha kunnat göra livet lättare för både honom själv och oss andra. Alla mörka minnen tog i princip helt utrymmet inom mig... men på sistone har det ljusa börjat bryta igenom, och drömmarna börjat handla om att jag vill rädda honom. Natten till idag drömde jag att han låg på ett dyrt och fint vårdhem i en liten stad långt borta - och långt uppe, för vägen dit var brant och trots att vi, när mamma och jag kom fram till staden, såg fordon överallt hade vi själva måst gå mil efter mil genom skogen för att nå fram. Väl inne på vårdhemmet fick jag svindel när jag tittade ut genom fönstren - det var som att titta ut genom fönstren på ett flygplan högt uppe i luften! Pappas rum var också konstigt, med väggarna fullständigt täckta av slarvigt målade tavlor. Det såg ut som om någon bara slängt ihop något utan vare sig tanke eller mening... och det störde mig verkligen, eftersom jag visste att pappa älskade konst och själv målade. Men vården var förstklassig, så där fanns inget att anmärka på. Så jag kom verkligen i strid med mig själv när jag inte visste om jag skulle ta honom med mig eller låta honom stanna kvar... en del av mig ville få vårda honom hemma, där vi kunde umgås dagligen och dela intressen (vi hade faktiskt många gemensamma intressen, pappa och jag), medan den andra halvan insåg att det inte skulle fungera och att han blev väl omhändertagen där han var.

Börjar jag äntligen nå in till de goda, vackra minnena? Till min pappa som han var bakom alla rädslor han bar på och som fick honom att bete sig så dumt? Bakom ångesten och oförmågan att fungera socialt eller låta andra ta plats...

Det finns så mycket jag vill prata med pappa om när vi ses i himlen. Jag vill berätta för honom att jag förstår vem han egentligen är, och hur han kunde ha blivit om någon tidigt hade sett och tagit itu med hans existentiella problem. Om han fått hjälp på det sätt som barn idag får hjälp. Jag är övertygad om att pappa hade aspergers, och ADHD, och kanske även andra diagnoser som "inte fanns" när han växte upp. På hans tid fanns bara en "diagnos": skitunge, besvärligt barn, omöjlig att ha i möblerade rum o.s.v. Så sa man nämligen om de barn som idag får en diagnos, terapi, stödinsatser och mediciner. Samt kärlek som de barn de är, oavsett problemen. När pappa växte upp fanns det bara en lösning på problemet: ungen skulle "skärpa sig". Men när man inte kan det?!? Då växer det barnet upp till en trasig vuxen, som inte fungerar i relationer och på arbetsplatser. Det var antagligen bara tur att pappa aldrig fastnade i något missbruk, för det hade förmodligen legat nära till hands. Men faktum är att jag bara såg pappa berusad två gånger under hela min uppväxt, och den enda narkotika han använde var den smärtlindring han fick då ryggen gick sönder. Och de tabletterna la han av med så snart han hade lärt sig att gå igen. Sedan kom förstås smärtlindringsbehovet tillbaka när hans förtvinade blodkärl i benet tvingade fram en amputation, med åtföljande fantomsmärtor. Men då hade han smärtplåster i stället, och överdoserade aldrig.

Nu måste jag ta paus från det här.  

Som jag trodde

Okristligt tidig torsdagsmorgon 

Jag misstänkte redan igår kväll att det skulle bli svårt att sova i natt. Har man legat till sängs i fyra dagar, fått ont i hela kroppen och känt det som att sängen varit en mycket otrevlig plats (skrynklig, klibbig av svett och smulig av kattsand som fastnat i djurens tassar och följt med runt i hela bostaden, bl.a. upp i min säng) lockar det inte att återvända dit även om man bäddat nytt och fräscht. Jag försökte verkligen, men nej... det gav mig bara ångest att ligga där och se timmarna rinna förbi. Så till sist gick jag upp, klädde mig i myskläder (pyjamasbyxa och en alldeles för stor t-shirt full av hål efter katternas klor) och gjorde mig en stor mugg te. Och nu sitter jag här i mitt soffhörn och väntar på att det skall bli riktig morgon, så att jag kan duscha av mig febersvetten utan att väcka grannarna.

En stor del av ågesten beror förstås också på att den enda medicin som saknades i paketet jag hämtade ut på ICA igår eftermiddag var just den mot ångest. Jag har varit utan de tabletterna i flera veckor, och när jag äntligen hade råd att beställa mediciner från Apotek Hjärtat var just den medicinen restad. Nu finns den dock igen, så framåt dagen skall jag vandra bort till apoteket och hämta ut den... och om några dagar mår jag säkert betydligt bättre i psyket än jag gjort på ett tag nu.

Sysslolös har jag inte varit i natt, så tro inte att jag bara legat och stirrat på klockan (d.v.s. telefonens skärm). När jag inte har något att göra, spelar jag ett onlinespel som heter "HayDay" och som går ut på att man sköter en gård med djur och odlingar, tillverkar saker av det gården producerar och säljer för att köpa saker man behöver till sin gård. Just nu är det aktuella projektet för min personliga del att laga en trasig eka som ligger förtöjd vid min strandkant så att jag kan fiska... i natt har jag surfat runt till alla grannarnas vägbutiker och försökt köpa fiskfiléer, eftersom folk kommer till min gård och beställer t.ex. fiskburgare eller fiskpajer. Så kan man också fördriva en trist natt! Och tycker du om spel som är lugna, stillsamma och handlar om djur och natur, rekommenderar jag verkligen "HayDay" (du kan hitta det t.ex. här: https://play.google.com/store/apps/details?id=com.supercell.hayday&hl=sv - och ja, det är gratis och man behöver inte köpa något för riktiga pengar - det går bra att spela ändå). Det var Alex som visade mig spelet en gång hemma hos sig (tror faktiskt att det var nyårskvällen) och jag blev snabbt förtjust i både temat och tempot. Spel skall vara lugna och fridfulla, annars är de inte avkopplande! Och man skall kunna gå ifrån utan att någonting händer... för spelar gör jag ju bara när jag inte har något vettigare för mig.

En annan sak som jag kunde ha ägnat natten åt, men har sparat till lite senare, är boken "Kvantfysik på 30 sekunder: de femtio viktigaste begreppen inom kvantteorin, vart och ett förklarat på en halv minut" av Brian Clegg, som jag lånat på biblioteket. Om den är så bra som den verkar, så finns den faktiskt med i årets bokrea har jag sett... fast det är tveksamt om jag har råd att delta i bokrean i år, så jag skall försöka hålla mig i skinnet. Kanske om det dyker upp en bok som jag länge velat ha... annars föredrar jag att låna böcker på biblioteket. 

Nu skall jag försöka locka Belle med mig ut på en promenad - plogbilen har just finkammat området, så det bör inte vara svårt att gå på vägar och trottoarer.

Feberfri?

Sen onsdagskväll 

Jag hoppas och tror att jag håller på att tillfriskna så sakteliga... och det är skönt, inte bara för att det är jobbigt att vara sjuk utan också för att det är eländigt att ha feber. Vet inte vad som är värst med just feber; att sängen blir klibbig och skrynklig, att jag drömmer otäcka mardrömmar eller att jag är så blöt av svett att jag nästan halkar ur sängen. För att inte tala om att Belles rastningar blivit superkorta och bara skett på uteplatsen. Men det sistnämnda är inte bara mitt fel, utan lika mycket Belles... hon avskyr snö och kyla (och skaren är så hård att hon kan gå ovanpå snön utan att sjunka ner) att Belle bara går någon meter från huset för att uträtta sina behov och sedan bums skall in till sängvärmen igen. Just de här dagarna har det förstås varit en välsignelse att hon inte velat ta milslånga promenader, eftersom jag inte är i skick att klara sådant och p.g.a. smittorisken inte velat blanda in någon annan i rastandet... det är inte juste att riskera någon annans hälsa, särskilt inte mina vänner som behöver kunna sköta sina jobb eller Nina som inte har något immunförsvar. Dessutom arbetar Alex, Daniel, Perry och Maria alla fyra på Amnegården där det bor människor som inte klarar infektioner... så jag har verkligen velat ligga lågt de här feberdagarna för alla eventualiteters skull.

Idag mår jag dock som sagt bättre, har varit uppe och t.o.m. tagit Belle på korta rastpromenader i området. Själv vandrade jag dessutom ner till ICA och hämtade ett paket med mina mediciner, som jag hade beställt och i min enfald trodde skulle komma till brevlådan... å, apropå det säger ryktet att vi skall få brevlådor i porten snart, i stället för några meter utanför den. Vilket betyder att jag kan tassa ut i morgonrocken och hämta min tidning i stället för att klä på mig för vinterväder bara för det lilla ärendet. Man blir kanske latare  (bekvämare?) med åren... i Otterbäcken var brevlådan ute vid vägen, här är den bara några meter från husväggen, och ändå ser jag fram emot att få posten inburen i trappen - hihi! Å andra sidan, på alla ställen jag bott på tidigare (alltså, innan jag blev skaraborgare) hade jag lucka i min ytterdörr... så på sätt och vis sluter sig cirkeln - nästan i alla fall - när brevlådan flyttar inomhus igen.

Eller, vänta nu... heter det postlåda? Lär mig aldrig vad lådan jag får min post i heter jämfört med den jag postar saker i. Nåja, du förstår vad jag menar.

Nu börjar det bli dags att krypa i säng igen... men efter att ha legat febersjuk i fyra dagar har jag ingen som helst lust att lägga mig igen! Inte ens med ny, fräsch bäddning. Jag har ont i hela kroppen efter allt liggande, och känner mig rastlös och alldeles för pigg för att kunna sova... skall ta lite te och dämpa belysningen, så kanske jag går ner i varv tillräckligt så småningom. Kanske rentav sätta mig att virka någon timme? Det är väldigt rogivande... 

Å, glömde nästan: nu drar min "karriär" som bovärd för Hyresgästföreningen så sakteliga igång... i slutet av februari är det bomöte här i området, och i mitten av mars skall jag på min första utbildningsdag. Skall bli spännande! Rubriken för utbildningen är "Förändra din kommun - påverka med remissvar". Trist nog sker den på samma dag som min yngste bror fyller 50 år, men eftersom jag inte har hört något om fest än antar jag att han - liksom de flesta som fyller under vinterhalvåret - skjuter upp firandet till sommaren. Hoppas jag i alla fall. För jag vill ju vara med och fira honom, så klart!

Influensa?

Söndagskväll 

Nej, det här är nog ingen förkylning... det beter sig alltmer som en influensa med värk i kroppen, feber, ont i bihålorna m.m. Så dumt att jag aldrig tog influensasprutan i höstas! Jag brukar alltid ta den, och klara vintern utan att bli smittad, men i år ansåg jag mig inte ha råd... en läxa att komma ihåg nästa gång det är dags för vaccination, helt klart. Nåja, jag har inga "måsten" just nu, utan kan unna mig att ligga lågt och vänta ut det inre kriget mellan det invaderande viruset och mitt immunförsvar. Antibiotika biter ju ändå inte på sådant här, utan det är bara att härda ut... och undvika att smitta ner någon.

Har, bortsett från ovanstående, haft en riktigt vilsam söndag idag. Mest har jag legat i soffan och gosat med djuren, lyssnat på musik och spelat spel på min "padda" (läsplatta). Fixade en riktigt god middag åt mig också - lite pommes, en lunchkorv och ett stekt ägg samt ett berg av grönsaker - så jag är mätt och belåten.

Belle har fått rasta på uteplatsen... hon ville ändå inte gå någonstans, utan gav mig de där förtvivlade blickarna som sa att om hon fick bestämma skulle hon hålla sig till våren har anlänt. Jag brukar be Maria om hjälp att rasta Belle när jag mår dåligt, men jag vill inte smitta ner henne och Belle vill, som sagt, inte gå mer än någon meter från husväggen och sedan snabbt tillbaka in i värmen... så varför krångla till det? Ibland tänker jag att man omger sig med de djur man fungerar bäst ihop med; såväl katterna, Belle som jag själv är tvättäkta soffpotatisar så här års. Under våren och sommaren, däremot, älskar vi att vara ute!

Tog just en dusch och skall nu dricka lite hett te och titta på en dokumentär om astronomi på TV medan håret torkar. Sedan kryper vi allihop ner i sängvärmen... 

If you can't beat them - join them

Natten mellan lördag och söndag 

Egentligen håller jag inte alls med om innebörden i uttrycket jag valt som rubrik den här gången. Det skulle faktiskt aldrig falla mig in att ge upp kampen mot något jag vill bekämpa och ansluta mig till fienden, oavsett hur övermäktig denne än är. Att svika sina ideal är att svika sig själv och allt man tror på... det enda som kan få mig att byta sida i en kamp är att jag blir - vetenskapligt, demokratiskt och medmänskligt - övertygad om att jag tidigare haft fel. Sådant kan hända, och händer emellanåt. I alla fall om man tillåter sig själv att växa som individ och ta till sig fakta, insikter och visdom förmedlad av kloka, kunniga och kärleksfulla medmänniskor.

Ändå stämmer rubriken in på vad jag tänkte blogga om just nu. För efter att ha legat sömnlös, smärt- och ångestriden två nätter i rad bestämde jag mig i natt för att helt enkelt låta det vara som det är. Jag kan inte sova så okej, då sover jag inte just nu. Och stressar inte upp mig över att timmarna går, medan jag vrider lakanen skrynkliga i sängen. I stället unnar jag mig en tyst och stillsam natt helt utan "måsten", uppkrupen i soffan. Djuren sover lugnt omkring mig (de väljer alltid att sova i det rum där jag vistas, oavsett om det är här i vardagsrummet eller i sovrummet - på det viset är vi tillsammans även då), huset är tyst, området är tyst och mörkt... och den där "snösmockan" de skrivit om i tidningarna har tydligen missat oss helt här i Gullspång. Den måste ha tagit en annan väg. Jodå, det snöar - och snön yr omkring, så det blåser förmodligen. Men inte är det sådana mängder snö som de varnade för häromdagen, och temperaturen har inte fallit nedåt -15 grader, som SMHI spådde, utan är (åtminstone i natt) bara -1,8. Så jag vet inte om jag vill kalla det här vädret för "snösmocka". Däremot läser jag ju i tidningarna att det händer otäcka trafikolyckor varstans och att polisen på sina håll varnar folk för att ta bilen. Tur att det är helg! Och jag hoppas att det är mig förlåtet att jag tycker att det är rätt mysigt att se snön yra utanför fönstret... det kan jag ju kosta på mig som är inne i en varm lägenhet och har vad jag behöver utan att gå ut. 

En annan sak som präglat de senaste dagarna är att mina nerver har legat utanpå. Jag förstår inte varför, för allt i mitt liv är bra just nu - okej, jag är totalt pank och det finns ingen bensin i bilen, men jag har mat och mediciner, djuren har allt de behöver, alla räkningar är betalade och ingenting att vara orolig för lurpassar i närheten. Tvärtom är allting bra. Så varför är jag så nervig? För säkerhets skull har jag varnat mina vänner här omkring mig, berättat hur jag mår och känner mig och förklarat att jag inte är särdeles sällskaplig just nu... vilket inte har hindrat mig från att äta middag och fika hemma hos Alex och Daniel igår kväll, och tillsammans med Perry och Maria hemma hos henne i kväll. Nu stundar dock söndag, vilodagen, och jag tänker hålla mig hemma för att vila och ta hand om mig. Jag misstänker nämligen att jag håller på att bli förkyld, för jag har ont i bihålorna och min tinnitus susar och brusar mer än den gjort på länge... så min tanke är att om jag nu ser till att inte pressa mig själv, kanske det inte blir så mycket värre än det här. Inte för att jag kan skylla på att jag "inte har tid att vara sjuk", som folk brukar säga - fast när har någon människa tid för någonting, bra eller dåligt, numera?!? För min egen del så är tid ju det enda jag har. Ork och lust är en annan sak. Det kanske är det de menar när de säger så där? Att de inte har lust att vara sjuka... men å andra sidan, vem har det?!?

Nå, för att komma någonvart i det här rundsnacket, så sitter jag som sagt här i soffan i natt och dricker te, leker med datorn och lyssnar till tystnaden. Och så tänker jag på några vänner på olika håll i vårt avlånga land som inte alls mår bra just nu - somliga fysiskt, somliga psykiskt, somliga bägge delar. Mina böner omsluter dem, och mitt hjärta bär dem... undrar om de kan känna det? Böneljusen brinner, och eftersom jag är i rummet får de fortsätta att brinna hela natten medan jag låter själen flyga fri till dem som behöver någon som tänker på dem i natt, sänder kärlek och styrka, tröst och stöd. Mitt eget mående är inte värre än att jag klarar av det själv - ja, med Guds hjälp, som alltid, förstås. 

I mitt förra inlägg funderade jag över det sjuka, skulle man kunna säga... så i natt funderar jag över det friska. Det finns ett uttryck som säger att "den friske har tusen önskemål, den sjuke bara ett - att bli frisk" och det stämmer verkligen... men när man nu är sjuk och inte kan förvänta sig förbättring (som t.ex. vi diabetiker, så länge forskarna inte kommer på ett sätt att bota oss, eller som en väninna till mig som har parkinsons), hur lever man så friskt som möjligt ändå? Sjukdomen eller skadan finns ju där, oavsett, men den får inte bli det ansolut enda tillvaron handlar om - livet måste på något sätt gå vidare ändå, och göras så meningsfullt eller åtminstone värdigt som möjligt. Man kan ju inte bara lägga av, menar jag, även om det finns stunder då man skulle vilja det.

När mamma just hade dött, ville jag verkligen lägga av. Det enda som höll mig kvar i livet var djuren. Nu har jag äntligen börjat se att det går att leva vidare och ha det bra utan henne, och att varken hon eller någon annan skulle vilja att jag gav upp. Inte jag själv heller. Och så måste man försöka tänka också i ljuset av en livslång sjukdom, ett handikapp eller en skada som inte läker mer än den redan gjort. Också i det sammanhanget kan uttrycket i rubriken passa: det går inte att önska bort eller bli av med sjukdomen, handikappet, skadan etc., så man måste hitta andra vägar att göra livet värt att leva ändå och trots att det man drabbats av ställer krav på förändringar man egentligen inte vill göra. Maria, Perry och jag pratade lite grand om det under middagen i kväll, när vi konstaterade att vi hade ganska lika åsikter om vad livet i grund och botten handlar om: nämligen att må så bra som möjligt genom att äta, sova och ha trevligt. Jag berättade att just mat är väldigt viktigt för mig, både att planera måltider, att laga mat och att äta, och att jag inte tänker ge upp den delen i mitt liv för diabetesens skull. Förändra, ja, genom att undvika sådant som skadar mig... men inte till etthundra procent, jag menar, jag tänker inte totalt ge upp det där med t.ex. kaffebröd, godsaker, viss mat som jag älskar men som innehåller sockerarter o.s.v. utan bara se till att de inte finns med på menyn alltför ofta. När jag diskuterade den här känslan på diabetesskolan för många år sedan, sa både diabetessköterskan och dietisten att det är viktigt att man fortfarande tillåter sig att maten är god - att äta skall inte vara en plikt, utan en njutning även som diabetiker. Jag frågade t.ex. om det fanns recept på sådant som kanelbullar och tårtor utan sockerarter bland ingredienserna, och deras svar var att så sällan som man som diabetiker äter sådant, skall man inte krångla till det utan använda vanliga recept. Likadant om man blir bjuden på fest: "ät det andra äter, men ta mindre av det" var deras råd. I stället för att begära diabetesanpassning, vilket bara gör en till en besvärlig gäst och ställer till problem för värdarna. "Är det fest, så är det" avrundade de... och att höra sådana råd av proffsen är verkligen uppmuntrande. 

Nu handlar det ju för diabetiker framför allt om vad man stoppar i sig, och hur mycket man rör sig. För andra, som lider av andra kroniska sjukdomar, handikapp och fysiska/psykiska problem, kan det handla om helt andra saker man måste lära sig leva med och hitta vägar runt. Men eftersom jag måste utgå från min egen verklighet, hoppas jag att ni själva kan dra tankegången vidare och hitta andra exempel... för mig är det, som sagt, framför allt diabetesen som styr. Och migränen, som också har till en viss del med kosten att göra. Det finns ju mat och dryck som kan trigga migrän, menar jag... rödvin, choklad, vissa ädelostar m.m. Men den riktigt stora triggaren i just mitt liv är stress, såväl fysisk som psykisk. Sedan min migrän debuterade klarar jag inte av ens kortvarig stress utan att få betala ett högt pris för den... och det har tagit lång tid, faktiskt åratal, att lära sig den läxan. För livet är sällan helt stressfritt. Och vi är alla olika, och stressar av olika orsaker. För mig är framför allt ekonomiska problem en oerhörd stressfaktor - den värsta i mitt liv, faktiskt. Som tvåa kommer relationsproblem, d.v.s. när jag inte fungerar ihop med en person som betyder mycket för mig. Och så de gånger mina djur mår dåligt, förstås - det behöver inte ens sägas. När mamma levde var hennes lidande en obeskrivlig stressfaktor för mig! Ingenting kändes viktigare än att försöka lindra, hjälpa och stödja... och den bästa migränmedicinen var hennes leenden, de lugnade mig bättre än tabletter och vila. När mamma var glad och mådde någorlunda bra, var allting bra i mitt liv också.

Här har vi en viktig lärdom för mig: om jag kan införliva kunskapen att mamma inte längre lider, borde det hjälpa mig att stressa av. Tål att tänkas på!

Äldre inlägg