Blev inte som tänkt

Måndag kväll 

För första gången på åratal missar jag Nobelfesten. Det gör mig ledsen, för jag älskar pristagarnas tal, presentationen av maträtterna och den ofta spektakulära underhållningen. Att se festen och samtidigt själv äta något gott brukar vara min förtida födelsedagspresent till mig själv... men sedan igår har jag migrän, och jag klarar inte av vare sig att umgås med någon (skulle ha ätit middag hos Maria) eller titta på TV.

Det började som sagt igår. Jag åkte till KSS för att hälsa på personalen på njuravdelningen, men fann dels att de hade flyttat från femte till fjärde våningen (gula hissen) och dels att de som var hos mamma och mig när hon dog inte jobbade kvar utan hade börjat på andra avdelningar. Bad dock den personal som fanns där att hälsa till resten av personalen och till läkarna, och berättade förstås varför jag var där just igår...

Sedan skulle jag hälsa på min vän, som ligger på strokeavdelningen (våning 7, samma hiss)... men hon hade haft så hemska smärtor i huvudet att de hade fått söva ner henne med starka mediciner. Och jag hade faktiskt inte hjärta att störa henne, så jag ställde bara upp sakerna hon hade bett mig handla, bad personalen att hälsa från mig och gick ner till sjukhuskapellet. Redan under besöket på njure hade jag nämligen drabbats av migrän och kunde inte köra hem utan att först vänta på att mina mediciner (jag har alltid, alltid migränmedicinerna med mig) hade tagit. Det var rätt skönt att sitta i kapellet i tystnad och tänka på mamma... KSS är och förblir nog mitt andra hem, på gott och ont.

Körningen hem blev jobbig; huvudet bråkade verkligen med mig och synen var inte hundraprocentig så jag tog det extra lugnt för att inte utsätta vare sig mig själv (och Belle, som satt i sin bur längst bak i bilen) eller andra trafikanter för fara. Väl hemma gick jag raka vägen i säng och sov nio timmar i sträck, vaknade för att vila ryggen en stund och somnade sedan om för att sova ytterligare nio timmar. Nu är jag vingligt på benen, men sitter i nästanmörker (har bara levande ljus tända, samt ljuset från datorn, förstås) och dricker te. Snart skall jag krypa i säng igen och fortsätta sova till migränen är över... men först skall jag äta något, och ta mina mediciner.

Har fått årets två första julkort! *glad*

Ett år går så fort...

Andra advent
Huvudtanke: Självförglömmelse


Senare samma natt: 



Det finns stunder man aldrig glömmer... eh, var inte det en sångtext? Hur som helst sitter jag här i natt med tända böneljus och tänker på natten för exakt ett år sedan, då jag satt uppkrupen i en lånad sjuksäng som stod tätt intill mammas och lyssnade på hennes oregelbundna andetag, oförmögen att acceptera att det var hennes döende jag hörde trots att det var så tydligt. Jag har studerat döden och döendes beteende i många, många års tid och visste precis hur det troligen skulle gå till... och ändå varken såg eller begrep jag ens det mest uppenbara när jag hade det framför ögonen. Begrep inte vad det betydde att hon hade slutat äta. Ville inte ta in det läkaren sagt om att de ville sluta med dialys, mediciner och allt annat än smärt- och ångestlindring. Hit, till detta lilla sjukrum på njuravdelningen, hade jag kommit med en stor väska full med trevligheter - goda saker att äta och dricka, spel,filmer, musik m.m. som jag skulle förgylla mammas helg med - och så möts jag av beskedet att mamma höll på att dö. Hur kan man ens börja förstå sådant?!? 

Jag har under många tillfällen i mitt liv tvingats resa hem från en veterinär utan mitt djur, med en tom transportkorg i handen och en tung sten av smärta i hjärtat. Men att tvingas åka till sjukhuset och möta att jag aldrig mer kommer att åka dit för att vara hos min älskade mamma, min bästa vän, min sambo...? Inte ens få packa upp min helgväska, som var så full av trevligheter att glädje mamma med? I stället sitta uppkrupen i en sjuksäng med ångesten brinnande i kroppen och önska att denna natt aldrig skulle ta slut just för att allting sedan skulle vara... slut. 

Det har gått ett år sedan dess - det kortaste året i mitt liv. Och det svåraste. Förut hade jag alltid något att planera för, något som låg framför mig... under det här året har jag tvingats ta varje dag, varje stund för sig för att alls orka med. Inte blev det sedan ett dugg lättare när jag i februari miste Sixten i cancer och i somras tvingades låta Philemon tassa över Regnbågsbron p.g.a. att urinvägarna slutade fungera. Att mista dem också, när jag nu precis hade mist mamma, var bortom ord tungt. Och utifrån det, kanske ni förstår varför det skrämmer mig så ofattbart att Rafael har tappat så förfärligt i vikt och inte verkar gå upp igen trots att jag nästan tvångsmatar honom? Jag klarar inte av att mista honom också, orkar inte med tanken på att min familj, som jag älskar så mycket, skall decimeras på det här brutala sättet. Året pappa dog, faktiskt inom två månader, dog också Aragorn och Rufus. Då frågade vi oss, mamma och jag, hur många förluster en människa kunde bära... 

Sedan i somras har jag gått i terapi hos en mycket bra kurator, som har hjälpt mig en lång bit på väg mot de två mål vi satte upp för vårt arbete: att komma underfund med vem jag är och att börja hitta en väg framåt. Fortfarande vaknar jag varje morgon med ett "nej, jag vill inte" - men jag stiger upp, och jag tar mig igenom dagen. Ofta har jag t.o.m. trevligt. Och jag har börjat komma underfund med vem jag är - så pass bra att jag har börjat försvara mig själv när någon trampar på mina gränser. På gott och ont, för tidvis har jag varit ganska aggressiv... och det är absolut inte likt mig. Å andra sidan beror det just på att det som är likt mig är att vika mig för andra, låta dem vinna trots att det innebär att jag sviker mig själv. Det här med gränsdragningar är svårt! Den första, och mest smärtsamma läxan har varit att man måste välja mellan att vara snäll mot någon annan och att vara snäll mot sig själv... man kan inte få båda delarna. Och jag är inte van vid att "offra" andra för att skydda mig själv. Det får mig att känna mig elak och egoistisk - vilket förstås är något jag måste arbeta mer med. Särskilt detta att lära mig skillnaden mellan att ta hand om mig själv och att vara egoistisk.

Kanske kunde jag inte göra den här resan medan mamma levde? Jag har i hela mitt liv utformat mitt liv som ett slags stöd kring mina föräldrar och medan pappa levde kämpade han hårt för att hålla mig kvar - efteråt har jag insett att han faktiskt behövde mig för att överleva sin existentiella ångest. Det var jag som alltid fanns där, som aldrig fick nog och vände honom ryggen. Givetvis borde jag ha gjort det, för bådas vår skull... men jag kunde inte, därför att det hade lämnat mamma ensam med honom. Och hon hade det kämpigt nog även när jag var med och dämpade situationerna.

När pappa dog, hade han hunnit slita ut mamma. Jag varnade honom de sista åren, sa att det bara var en tidsfråga innan mamma fick en hjärtinfarkt eller en stroke, som han körde med henne. Det lyssnade han förstås inte på, helt enkelt därför att han inte klarade av att sätta hennes hälsa i första rummet. Och så blev det som förväntat: året efter hans död fick mamma sin första hjärtinfarkt, och sedan gick det snabbt utför. Hon överlevde honom med åtta år, varav sju innebar ständiga sjukhusvistelser och allt större svårigheter att klara det dagliga livet. Hon fick aldrig njuta sitt otium, och det känns sorgesamt - för om det var någon som verkligen förtjänade en fin ålderdom, så var det hon. Det var därför det var så lätt att ta hand om henne - så otänkbart att inte göra det. Jag gladdes åt den tid vi fick tillsammans, bara hon och jag, även när den tillbringades på sjukhus. Och jag älskade henne bortom ord mycket - inte "bara" som mamma (vilket var viktigt nog), utan framför allt som bästa vän och sambo.

Nu är det meningen att jag skall leva mitt liv och... ja, jag försöker. Kanske blir det lättare med tiden. Just nu får det bli som det blir, till jag kommer på något bättre.

Klockan är nu 02.48 söndagen den 9 december 2018. 

Mamma dog kl. 05.48 lördagen den 9 december 2017.

Mammas dödsdag

Natten mellan lördag och söndag 

Om cirka tre och en halv timme är det exakt år sedan mamma dog. Skrämmande nog är den 9 december också Marias mammas födelsedag - och hon dog på exakt samma sätt som mamma, som en följd av av njursvikt, hjärtsvikt och diabetes, fem år tidigare. Vi har pratat mycket om det på sistone, Maria och jag, och vi hoppas att våra mammor nu mår fint på andra sidan Regnbågsbron, i det Eviga Livet som Jesus lovat oss. 

Under söndagen (d.v.s. senare idag, tekniskt sett) skall vi därför åka till KSS och besöka njuravdelningen, där våra mammor vårdades den sista tiden i sina respektive liv. 

Troligen skall vi också besöka en person som ligger inlagd på strokeavdelningen sedan i torsdags - en gemensam vän till oss. Denna vän fyller år på måndag... och jag lärde känna henne veckan efter mammas död. Det är många trådar som löper samman just nu, känns det som. Ironiskt nog låg hon på sjukhuset samtidigt som mamma förra året, men på hjärtavdelningen... och hon följde med stor medkänsla mina rapporter under mammas sista dygn i livet. Det har känts bra att tänka på det efteråt, att någon befann sig alldeles i närheten och bar mig genom den där fasansfulla natten genom sina böner... ja, alla ni andra var mig också nära den natten, det vet jag eftersom jag hade kontakt med så många av er via FB och den här bloggen.

En annan sak som "räknas ner" just nu är ju den stundande julen; nu är det bara femton dagar kvar och jag märker att folk börjar reagera med stress. Inte jag, dock! Det mesta är redan klart här hemma - kvar är bara att ta in och klä julgranen, samt göra i ordning julmaten. Troligen kommer Maria och jag att fira julaftonen tillsammans, och på kvällen kommer Alex och Daniel för gemensam julklappsöppning. I alla fall ser det ut så just nu. Och egentligen har det ingen avgörande betydelse för mig; jag tänker fira jul oavsett om någon vill vara här eller inte. Har ordnat julklappar till katterna och vet vad Belle skall få, så läget är lugnt...

Mår bättre psykiskt, förresten. Varför vet jag inte. Kanske för att jag har fått tillbaka läslusten? Eller för att bilen fungerar? Eller så är det helt enkelt bara för att det just nu är väldigt lugnt så jag hinner med det dagliga, som städningen och omsorgen om både djuren och mig själv, utan att bli stressad. Jag är noga med att inte lova för mycket och att hålla jobbiga saker ifrån mig - inte låta mig dras in i konflikter, inte vilja mer än jag orkar o.s.v. Och jag sover bättre om nätterna. 

Flera av er har frågat mig hur jag tänker fira min födelsedag. Det korta svaret är: inte alls. Jag gör som jag brukar, tittar på Nobelfesten kvällen innan och äter något gott... men i övrigt har jag inga planer, eftersom jag inte har råd att göra det jag egentligen skulle vilja: tanka bilen och köra iväg till en god vän. Men bli nu inte ledsna för min skull - jag är van och brukar inte fira min födelsedag med några större åthävor ;)

Sömnlös natt

Måndagskväll 

Min oro för Rafael bara växer... trots att han får Recovery och annan fet mat ungefär var tredje timme, går han inte upp i vikt. Under all den långa, fluffiga pälsen är han avmagrad och knotig - man känner vartenda ben, varenda knota, varenda sena. Skulle jag ta honom till vår veterinär, är jag 99% säker på att han skulle råda mig att låta Rafael dö... men jag klarar inte av det, inte så länge Rafael inte visar några som helst tecken på lidande och fortsätter att röra sig normalt, hoppa upp i och ner från sängen utan problem, äta som en häst o.s.v. Med största sannolikhet är det hans njurar som sviktar och i så fall är det bara en tidsfråga - en relativt kort sådan, dessutom - innan det är slut. Misshandlar jag honom genom att inteavliva honom utan låta honom själv välja när han behöver tassa över Regnbågsbron? Om han sett sjuk ut, d.v.s. mer än genom att vara mager, skulle jag givetvis ge upp kampen... men han har pigga ögon, är väldigt pratsam och kurrig, älskar våra stunder med Furminatorn o.s.v. och jag försöker lura mig själv att tro att jag trots allt kanske, kanske kan vända viktkurvan uppåt genom att vara envis i mitt matande. 

Förlåt mig, Gud/Skaparkatten, men jag klarar inte av att mista en katt till! Inom ett år har jag mist mamma, Sixten och Philemon - jag orkar inte ens tänka på att mista Rafael också. Hur mycket skall en enda liten människa behöva bära?!? Jag vet, jag vet, miljoner människor i världen har det mycket, mycket värre än jag... men jag har bara detta liv att jämföra med, och mina krafter tog slut redan då mamma dog. Mer bekymmer än så här knäcker den lilla gnista jag har kvar... det här är inte något allmänt gnällande, utan ett konstaterande av hur jag mår. Varje dag handlar om att orka lyfta huvudet, orka genom en dag i taget... mer än så är det inte. 

Förlåt att jag öser ut mig min förtvivlan så här, men just nu äter oron för Rafael upp mig och inte blir det bättre av att jag försöker detaljmäta mitt blodsocker inför läkarbesöket den 13:e... jag glömmer hela tiden bort att mäta, och då blir kurvan fel och min läkare kommer inte att få ut något vettigt av testerna. Ekonomin är också, som vanligt, ett svart moln på min himmel... nej, jag skall nog inte blogga mer i kväll, ni har nog av era egna bekymmer och jag kommer inte på något gladare att skriva om.

Första advent

Söndag kväll

Första advent - det nya kyrkoåret inleds
Huvudtanke: Urskiljningsförmåga 




Jag måste få börja med att be min kära vän Annika Ni. om ursäkt för att jag glömt lägga till henne i vänlistan på min nya FB-sida: FÖRLÅT! Det var absolut inte avsiktligt på något sätt, jag hade bara fått för mig att du redan var addad...

Idag är det den första advent och det nya kyrkoåret startar. Det verkar kanske konstigt för sekulära - ickekristna - människor att börja just denna dag, men det beror på att juldagen handlar om Jesu födelse och adventsveckorna är en förberedelsetid inför denna centrala kristna händelse. Advent är en fastetid - kallas också "den lilla fastan" (den stora är de fyrtio dagarna före påskdagen) - då det är meningen att kristna över hela världen skall fira ett slags andlig reträtt och be mer än vanligt, visa barmhärtighet mot sina medmänniskor i ännu större utsträckning än under resten av året och på de sätt som känns rätt för individen (man vet ju i regel vilka ens största svagheter är) förbereda sig för Guds födelse i ens hjärta. I min kyrka har därför adventssöndagarna teman som skall stödja oss i detta andliga arbete: första advent fokuserar på urskiljningsförmågan (d.v.s. hur vi skiljer mellan viktigt och oviktigt, sant och falskt, rätt och fel, klokt och oklokt o.s.v.), andra advent handlar om sjävförglömmelse (hur vi vänder oss bort från egoism och självhävdelse för att bli mer öppna för världen och medmänniskorna), tredje advent riktar vår uppmärksamhet mot kärleken till nästan (den dagen firas dessutom jungfru Maria extra mycket - vid den tiden var hon ju höggravid) och fjärde advent berättar för oss om rätt handlingsrätt, vilket också utgör en summering av de tre föregående "läxorna": när vi tillägnar oss urskiljningsförmåga och utövar självförglömmelse kan vi i kärlek agera som sant kristna och i Jesu efterföljd. Nu är vi ju människor, ofullkomliga varelser som ständigt faller och som - ibland ofrivilligt och ibland av vår bekvämlighet - glömmer de viktiga insikter vi vill basera våra liv på (som Paulus skriver i Romarbrevet 7:19: "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag") och därför behöver vi gå igenom den här andliga undervisningen varje år, varje adventstid.

Som jag skrev igår, skulle jag idag ha besökt Nerikes kattklubbs klubbmästerskap i Örebro... men när jag vaknade i morse mådde jag så dåligt att jag insåg att det inte var särskilt klokt att sätta sig bakom ratten så jag skickade ett SMS till Maria J och berättade att jag inte skulle komma. Hoppas hon inte tyckte att jag svek... men jag antar att hon hade fullt upp som det var, och jag hoppas att dagen blev riktigt lyckad för hennes och hennes katters del. Själv somnade jag om, och när jag vaknade igen strax efter lunch mådde jag bättre och följde med Maria ned till torget för Gullspångs traditionella första adventsfirande. Belle var måttligt road av promenaden, för det duggregnade och hennes fina jultröja blev alldeles fuktig... men hon fick i alla fall en kokt korv vid Lions stånd och sedan gjorde vi en snabb runda runt torget bara för att konstatera att det mesta firandet av någon underlig anledning redan hade klarats av. Så tidigt har de inte avrundat firandet under något år tidigare som jag varit med! Jag var uppriktigt besviken; bara två öppna stånd, musikerna packade ihop strax efter kl. 16 (då hade vi varit på torget i tio minuter) och det enda som verkade intressant - hantverks- och handarbetesförsäljningen, gratis fika som kommunen bjöd på, konstutställning och lotteri - hölls inomhus så att jag inte kunde vara med eftersom hundar inte var tillåtna. Hoppas verkligen att de skärper sig till nästa år, för det här var inte alls roligt! Inte ens tomtens utdelning av små julklappar till barnen och Luciatåget (vem som blir årets Lucia brukar presenteras genom att kandidaterna anländer till torget i hästdragen släde/vagn) fick vi se, för de hade kommit innan det ens blivit mörkt ute och var nu försvunna igen. Så Maria, Belle och jag gick hem till Maria och fikade i stället, åt en god soppa till middag och tittade på damernas handbolls-VM (matchen Sverige - Serbien) på TV en stund. Efter det gick Belle och jag hem till Alex och Daniel också, innan vi återvände hem så att jag kunde duscha och tvätta håret. 

Äldre inlägg