Första gången

Fredag eftermiddag 


Att följa valparnas utveckling är att uppleva den ena "första gången" efter den andra i deras liv. De är ännu bara fem veckor gamla och det har redan blivit dags att möta världen omkring dem... igår gjorde de sina livs första biltur och fick träffa främmande människor för allra första gången, och ikväll skall de ta emot sitt allra första besök utifrån. De är fortfarande ganska knubbiga, men benen har blivit längre och smalare, och öronen viks hela tiden fram och tillbaka medan kroppen skapar de veck som skall bli "rosenöron" (den typiskt bakåtliggande öronformen som mig veterligen alla vinthundar har). De skäller, morrar, gnyr och gnäller som en vuxen hund - bara i "ynkligare" ton", för de är ju så mycket mindre - och de söker sig aktivt och ivrigt till oss människor (iggyn är en mycket människoorienterad hund, precis som Cornish Rex är en människoorienterad katt). Och de har nästan slutat att dia, eftersom de hellre vill ha uppblötta torrisar som mättar bättre... så Miri har börjat dra ner på mjölkproduktionen och har inte alls samma tålamod att ligga hos valparna så de når hennes spenar. Överhuvudtaget har hon inte mycket tålamod med valparna, utan låter dem hållas i valprummet medan hon umgås med de vuxna hundarna och oss eller sover under en filt i soffan... de leker så bra själva, och så finns ju Geisha (nu åtta månader gammal) att busa med! 

Själv försöker jag lära mig så mycket jag kan, dag för dag, stund för stund, om hur det är att sköta en kull. Nej, jag har inte för avsikt att bli uppfödare... men jag vill kunna rycka in och hjälpa Michelle, om hon behöver det. En kunnig backup är ju alltid bra att ha! Och så är det ju så spännande att följa den här utvecklingen... människobarn tar kring tjugo år på sig att lära sig vad de behöver för att stå på egna ben, medan valpen i stort sett skall vara redo efter åtta veckor... det är svindlande stor skillnad. 

I kväll kommer det som sagt besök hit - jag själv kommer inte att vara hemma, för jag skall träffa en god vän som bor i en annan del av Västerås, men jag vill hjälpa Michelle att ha det trevligt här hemma så mellan hundpromenaderna (som idag blir mycket korta, eftersom det regnar ute) städar och tvättar jag. Så jag är rätt svettig... puh! Dammsugaren är väldigt bra, men öser ur sig värme, och i tvättstugan avger både torkskåpet och tumlaren hetta... måste duscha och byta kläder innan jag åker iväg i kväll *note to self*. 

I huvudet är det för stunden ganska lugnt. Jag menar tanke- och känslomässigt. Min kallelse står allt klarare för mig, men det är inte så mycket att göra just nu utan jag bidar min tid och väntar på nästa steg. Till dess vilar jag i Gud, njuter av friden och tystnaden (sovande iggisar för inte mycket väsen), äter när jag är hungrig och dricker när jag är törstig. Regnet gör som sagt hundpromenaderna extremt korta, eftersom ingen av damerna vill bli blöta och därför gärna kissar utanför husknuten och sedan skyndar in igen, så jag har gott om tid att virka, titta på dokumentärer (har sett en om hur solen fungerar och en om neutronstjärnor) på Youtube och leker lite med Township (ett spel på paddan). Och så har jag pratat med Maria, som är så bussig och tar hand om min lägenhet och posten medan jag är bortrest. Det är skönt att höra att allt är lugnt där hemma, för det hjälper mig att koppla av och bara tänka på här och nu...


Vad får man skriva om i sin blogg?

Torsdag eftermiddag 


Michelle ordnade så att jag fick lite sovmorgon idag, den raringen... det behövdes, för jag var trött så det sved i ögonen igår och la mig tidigare än vanligt. Trots det, och en lugn natt, är jag fortfarande trött... men jag tror att det beror på att jag de senaste dagarna måst ta väldigt tunga och känslomässigt svåra beslut. Som min fina vän Hanna skrev på FB: "Kom ihåg att du delvis lider för att du är en vänlig och hjärtegod människa - och delvis för att du är konditionerad att inte göra så här. Det är därför det känns så otroligt illa, det gör det alltid när man bryter mot ett intränat tabu." 

Ute skiner solen från en mestadels blå himmel och det är sommarvarmt, så hundpromenaderna blir långa och avkopplade. Vi möter många äldre, särskilt med rollator, ute och det är ännu en sak jag tycker om med Skallberget - här ligger ett servicehus, och det får mig att känna mig lite "hemma" (jag älskar ju Amnegården i Gullspång). Belle blir också glad - hon har hela tiden föredragit att umgås med äldre människor. Såg också till min glädje att boulebanan bakom servicehuset används! Där stod vi en stund och tittade på när både män och kvinnor spelade boule under skratt och prat.

Apropå kvinnor, så finns det tillfällen då det märks att alla de vuxna hundarna här i flocken är tikar. Idag fastnade en av valparna med klon i en filt och gnydde av smärta när han drog loss den... varpå de vuxna tikarna blev som tokiga - Belle for in i valprummet (där hon inte får vara) för att rädda valpen, Miri blev vansinnig över att Belle kom i närheten av hennes valpar och Ginny satt i vardagsrummet och skällde för att hon blev rädd när Miri och Belle morrade så ilsket åt varandra. På soffryggen satt Robin och stirrade mållöst på kalabaliken, medan Geisha och valparna tog skydd i valpkojan... ja, Jesus Kristus, det tog en stund att reda ut! Nu har jag stängt in Miri, Geisha och valparna i valprummet och Ginny och Belle får coola ner sig under varsin filt här i soffan medan Robin sitter kvar på soffryggen och - jag svär! - skrattar gott åt dumma hundar. Ingenting rubbar den katten!

När allt har lugnat ner sig igen skall vi ta en långpromenad, det brukar göra hundarna sams igen och svalkar av heta känslor. Och efter det funderar jag på om vi allihop skall passa på att ta en siesta.

Har funderat vidare på de saker biskopen och jag diskuterade igår, samt en annan fråga som kom upp: vad får man egentligen skriva om i sin blogg? Jag satt igår kväll och googlade på det och sände dessutom frågan till en advokat för att bli helt klar över om jag får skriva av mig sådant som händer i mitt liv, även när det gäller relationsproblem och konflikter... det jag fått fram hittills är att jag får det, så länge jag inte utpekar en namngiven eller lätt igenkännlig person för kriminalitet eller liknande. Hanna har kollat en sajt som heter Lawline och berättade detta för mig: "Enl Lawline måste man ha uttryckt att någon är brottslig, klandervärd eller på annat vis "värd andras missaktning" och det måste också framgå vem man pratar om, annars har man inte gjort något fel. Att bara skriva om andra är alltså helt okej (så länge, förstås, man inte sprider personuppgifter som adresser och liknande)". Stämmer det (vilket jag tror, för Lawline drivs av svenska, välutbildade jurister) så är jag på den säkra sidan. En vän som känner nästan alla mina vänner, har också kommenterat det hela med att hon inte visste vem jag menade... och då kan det ju inte ha varit särskilt tydligt för utomstående vem jag tänkte på, eller hur? Jag är ju inte ute efter att kedja någon vid skampålen, utan behöver bara skriva av mig!

Hur som helst skall jag träffa biskopen igen på söndag, och då följa med till kyrkan i Stockholm. Det skall bli underbart! 


Kontemplerar en kallelse

Onsdag kväll 

Igår besökte jag biskopen för att få hjälp att reda ut mina tankar och känslor inför en växande kallelse jag börjat bli varse. Jag fungerar lite grand på det viset att mitt undermedvetna arbetar med frågor, tankar och känslor till jag är redo att ta itu med dem på ett medvetet plan... då kommer det hela upp till ytan, och jag kan bearbeta färdigt vad det nu än handlar om och fatta ett förhoppningsvis klokt beslut. 

Minns du drömmen om den döende mannen, som lämnade allt han ägde i arv till mig? Och den där förunderliga känslan av frid som jag skänktes i våras och som sedan inte lämnat mig? De där två sakerna är delar av en kallelse - en plan som Gud börjar uppenbara för mig, sakta men säkert. Jag får inte alla bitarna på en enda gång, utan steg för steg så att jag hinner med att förstå vad det innebär och vad Gud vill att jag skall göra... och häromdagen kom nästa pusselbit, som jag nu håller på att foga in i mönstret. Det var därför det var så viktigt att få träffa biskopen igår och samtala förtroligt kring de här sakerna. Givetvis talade vi också - det är ju även det en pusselbit i sammanhanget - om min kamp för att lära mig sätta gränser, se och ta hand om mina behov, lära mig vad som är mitt ansvar och vad som inte är det o.s.v. Allt det här hör ihop - och det hör också ihop med mina funderingar kring en eventuell flytt. Sedan mamma dog är jag frikopplad från allting... från familjeband (alltså, som ansvarig för en närstående), från en viss plats, från uppdrag och uppgifter o.s.v... och det gör mig alltmer redo att gå dit Gud kallar mig. Men för att jag skall kunna göra det, krävs att jag förstår vad det är Gud vill... och till det behöver jag stöd av klokare människor än jag själv. Särskilt kristna, som kan se Guds verksamhet i mig och det som händer i mitt liv.

En sak vi talade mycket om var min rädsla för högmod och egoism. Särskilt diskuterade vi det högmod som döljer sig i s.k. falsk ödmjukhet, d.v.s. att man tror sig vara den enda som kan hjälpa andra - att man på något sätt är unik i sitt hjälpande, i godhet eller något liknande. Känner man sig överlägsen, oavsett i vad, så är man definitionsmässigt aldrig ödmjuk... sedan kan man vara speciell i andra människors ögon, men bedömningen skall aldrig vara ens egen. Det är aldrig någonsin upp till mig att mäta djupet i min eventuella ödmjukhet!

Rädslan för högmod och egoism kan dock också vara vilseledande - det är ett av mina största problem, att jag förväxlar omsorgen om mig själv och tillgodoseendet av mina behov med egoistiska handlingar. Nu är jag lyckligtvis på väg att reda ut vad som är vad i den här frågan, och jag har väl åtminstone rudimentärt fått klart för mig vad jag behöver göra för att hålla en sund balans mellan att finnas till för andra och att ta hand om mig själv. Det kan annars vara så svårt, att man dras åt endera hållet - antingen är man för foglig och tar för stora hänsyn till andras behov på bekostnad av sina egna, eller så blir man så självskyddande att man glömmer bort sina medmänniskor. 

Den frid som Gud har fyllt mig med och som inte överger mig oavsett konflikter eller stressiga stunder, är det verktyg jag behövde för att orka ta itu med sådana här saker. Utan den hade jag inte haft vare sig modet eller orken att verkligen genomföra - och hålla fast vid - gränsningar mot energitjuvar, bottenlösa brunnar och manipulativa individer (för att nämna några människotyper jag har relationsproblem med), och jag hade inte klarat av att bena upp ansvarsfrågan (alltså på vilken sida om staketet ett problem hör hemma). Nu börjar jag känna att jag inte bara är på rätt väg utan att jag både kan och vill skapa de förändringar jag behöver... och därmed är jag också alltmer öppen för vad Gud vill använda mig till. Det skulle inte förvåna mig om jag snart kan bli både kreativ och få bättre kontroll över siffror, engelska och andra svårigheter jag dragits med så länge! Migrän har jag inte haft sedan jag kom hit till Västerås, dessutom. Bara en sådan sak!

Jag har så mycket mer att blogga om, men är för trött... skall nog komma tidigt i säng i kväll, så att jag är piggare i morgon. Natten till idag sov jag dåligt och satt en lång stund vid köksbordet för att värka fram ett ohyggligt svårt beslut som jag sedan genomförde (att pausa en relation på FB tills vidare)... efter det sov jag bra, men har varit grusig i ögonen till och från under dagen. 

Lite utpressning får man väl tåla, vänner emellan?

Sen måndagskväll 

Idag kom pensionen, så när Michelle kom hem från jobbet åkte vi till IKEA, Granngården och ICA Maxi för att proviantera. På IKEA skulle vi framför allt titta och planera, eftersom jag dels inte har råd med de saker jag vill köpa just nu och dels inte tycker att det är vettigt att införskaffa saker som jag inte vet om de fungerar hemma... men titta kan man, som sagt, mycket väl göra! Och nu jag har fått inspiration till en hel del "uppdateringar" av mitt hem, särskilt förvaringsmässigt... det hjälper mig när jag kommer hem, eftersom jag nu har sett sakerna irl. och vet hur stora de är m.m. På Granngården köpte vi en stor säck med hundtorrisar, så att alla de vuxna jyckarna skall ha gott om foder att komplettera färskfodret med under hösten. Och på ICA Maxi handlade jag sådant vi saknade i kylskåp, frys och skafferi för att jag skall kunna föda både Michelle och mig själv med varierad, god och näringsriktig kost framöver. Till kvällens middag blev det lite smålyxigt med vitlökskryddad mandelpotatisgratäng, stekta karrégrytbitar och vinsås samt en fräsch sallad, och i morgon skall jag laga italienskt, har jag tänkt... fast detaljerna är inte färdigtänkta än.

I övrigt har dagen gått till det vanliga: disk, tvätt och massor av hundumgänge. Vädret har varit ömsom soligt, ömsom regnigt, så promenaderna har förlagts till stunder då det varit uppehåll för att jag ens skulle få med mig de här regnkänsliga iggisarna ut genom porten - hihi! (Ginny är t.o.m. snäppet värre, för hon kryper ihop som en igelkott när det blåser!) Valparna vet inte vad utomhuslivet innebär ännu... men de har definitivt bestämt sig för att Michelles sovrum är för litet, så de klänger rejält på hindret i dörren för att försöka ta sig över. Misstänker att i morgon blir dagen då de lyckas... så nu gäller det att klura på hur vi bygger om hindret utan att det blir för högt för Miri att hoppa över. Och när det inte fungerar längre, får man helt enkelt se sig för var man sätter fötterna! 

Medan Michelle var på jobbet passade jag också på att prata med en väninna som är socionom, eftersom jag ville få klart för mig vilka regler som eventuellt gäller för mig som sjukpensionär och fast hos kronofogden. Kan någon myndighet hindra mig från att flytta, ifall jag skulle vilja det? Kan jag riskera att bli av med min pension? Svaret blev att om jag lyckas ordna en lägenhet, finns det inga hinder alls... och hyresvärdar är nästan alltid bara intresserade av en enda sorts skuld: hyreskulder. Har man hela tiden skött hyran, bryr de sig tydligen inte om att man sitter hos kronofogden - tack och lov! 

Du förstår, det finns en detalj som gör att en flytt känns alltmer som inte bara en bra idé utan direkt nödvändig för min själsfrid. En person i min bekantskapskrets har börjat skuldbelägga mig och utpressar mig med att hens behov blir lidande om jag flyttar. Jag har fått meddelanden fulla med gråt idag om att hen är besviken på mig och ställer frågan om hen inte är mer värd för mig än att jag kan tänka mig att flytta ifrån hen. Underförstått är att mina behov av förändringar inte är lika viktiga som hens behov av min närvaro och att jag skadar hen (och andra, som nämns vid namn) genom att vara så här självisk. Är mina vänner så värdelösa i mina ögon att jag ens kan reflektera över att överge dem? Tänker jag inte på hur illa jag gör dem? Och hur skall de klara sig utan mig?

Jag har tänkt mycket på många saker idag, och en av dem är detta med olika vänners reaktioner. För det är ju så att jag framför allt har fyra vänner i Gullspång (okej, sex stycken, om jag räknar med två som jag inte träffar så ofta)... men på den här sidan Sverige, framför allt i trakterna i och kring Stockholm, Västerås och Eskilstuna, har jag åtskilliga fler. Och det är vänner som jag väldigt sällan får träffa just för att jag bor i Gullspång. Avstånden blir för stora. Så om man skall se vännerna som siffror och inte som individer, får jag chansen att umgås med betydligt fler av mina vänner härifrån Västerås än jag gör i Gullspång. Nu är det givetvis så att för de vänner jag har i Gullspång skulle det förstås innebära att vi fick ett större avstånd mellan oss om jag flyttade hit... men samtidigt skulle jag komma närmare de som bor här, och de är ju också individer som jag räknar som lika viktiga. Vännen X i Gullspång anser sig givetvis vara viktigare än vännen Y i Västerås, och vännen Y anser sig viktigare än vännen X, om du förstår hur jag menar. Mitt emellan dem står jag och vill umgås med bägge. Samtidigt som jag frågar mig själv hur i allsin da'r frågan om en flytt plötsligt kom att handla om vänners värde i mina ögon, när det för mig handlade om helt andra saker!

Till det riktigt tråkiga hör att detta med att bli skuldbelagd gör det ännu mer lockande att flytta. För jag orkar inte med den här konflikten, orkar inte med att bära ansvar för andras känslor än mina egna! Dessutom begriper jag inte varför reaktionerna blir så starka när jag så tydligt sagt att jag bara tänker, att jag absolut inte har bestämt mig utan enbart väger olika alternativ mot varandra. Men redan detta att jag ens kan föreställa mig tanken att flytta har alltså fått någon att försöka utpressa mig, med gråt och upprördhet, att sluta tänka på detta. Argumentet är, som sagt, att jag skadar mina vänner och struntar i deras behov av mig. Mina behov kommer inte ens in i diskussionen... och det gör mig förvånad, för en riktig vän skulle väl i första hand se till vad jag behöver snarare än vad hen själv förlorar? Jag är visserligen van vid att alltid få vika mig för manipulerande, starka individer med egocentrisk läggning... men vet du, jag börjar bli så trött på att aldrig få leva MITT liv på MINA villkor och utifrån MINA behov, utan alltid tvingas anpassa mig till ANDRAS vilja, önskemål, behov och intressen. När skall det bli min tur? Och när nu andra inte vill eller kan bejaka vad jag behöver, måste jag då inte se till att sköta den saken själv?

I morgon skall jag träffa biskopen och då skall jag diskutera de här sakerna med honom.

Storm i ett vattenglas

Söndagseftermiddag 


Idag har jag tydligen rört till det rejält i mina vänners huvuden... och allt för att jag berättade om en liten tanke, bara en spontan lek med "tänk om...", och la ut denna tanke på FB. Resultatet blev så märkligt att jag sitter närmast mållös här vid datorn och följer utvecklingen.

Det jag skrev var följande ord: "Tänk om jag skulle flytta till Västerås?" Reaktionerna (både på FB och i Messenger) var omedelbara, fler av dem mycket starka, och kan delas in i tre grupper: 

  • De som ivrigt hejade på, tyckte det var ett utmärkt förslag och att jag verkligen skulle behöva den förändringen
  • De som såg sina egna behov hotade och blev bestörta
  • De som påpekade svårigheterna och bad mig tänka igenom saken mer ordentligt

Själv har jag som sagt bara lekt med tanken på hurdant mitt liv skulle se ut OM jag flyttade hit till Västerås, därför att jag vartefter upptäcker sådant som faktiskt skulle förenkla mitt liv och dessutom min ekonomi med en sådan flytt. Det betyder förstås inte att jag har bestämt mig för ATT flytta, utan bara att jag väger för- och nackdelar mot varandra och grunnar på vad som väger tyngst.

Till fördelarna här bl.a. detta:

  •  Jag skulle få en lägre hyra, eftersom det finns stora tvårummare här i Skallberget som trots att ytan i det stora hela skulle vara rätt lik den jag har nu skulle kosta 1.100 kronor mindre per månad
  •  Jag skulle inte behöva bil, utan kunde ingå i en bilpool jag nyligen blivit bekant med
  •  Jag skulle kunna tjäna extra pengar varje månad genom att t.ex. vara dagmatte åt Michelle (hennes förslag), tvätta åt folk (flera som föreslagit), uträtta ärenden m.m.
  •  Jag skulle ha betydligt närmare till min kyrka; biskopen bor här i Västerås och det tar bara en timme att köra till domkyrkan i Stockholm, där jag också har de flesta av mina kyrkvänner
  •  Jag skulle bo bara en timmes resväg från såväl min syster i Lindesberg och mina bröder i Stockholm
  •  Jag skulle kunna handla betydligt billigare, eftersom här finns gott om fyndbutiker för både kläder, saker och mat - och dessutom kunde jag storhandla tillsammans med mina vänner här på orten, så att jag fick hjälp att bära saker m.m. Inte heller skulle jag behöva köra bil i en timme (8 mil enkel resa) för att få tag i saker jag behöver
  •  Michelle kan hjälpa mig med städning och andra saker jag har svårt med, samt sådant som behöver sys till mig eller djuren
  •  Jag skulle ha ett betydligt större socialt skyddsnät när jag behöver hjälp och därmed ha större trygghet inför åldrande och sjukdom (fler vänner och alla i min familj inom räckhåll)
  •  Jag skulle kunna få hundvakt och sedan ta tåg/buss till Stockholm för att gå på museum, teater, konserter m.m.

Så finns det förstås nackdelar också, t.ex. detta:

  •  Jag skulle inte längre kunna använda Olle som veterinär, utan fick hitta en ny pålitlig kontakt här i stället (helst inte Strömsholm, då)
  •  Jag skulle inte ha samma rika tillgång till skogar (dock finns det en stor skog på gångavstånd härifrån - bortom Rocklunda)
  •  Jag skulle inte kunna hjälpa Carina och Maria med kyrkverksamheten i Skaraborg
  •  Jag skulle inte kunna träffa mina vänner/grannar Nina, Maria, Alex och Daniel lika ofta, utan fick göra planerade besök då och då i stället för att "komma över på en fika"
  •  Jag är osäker på hurdan sjukvården är här i Västerås
  •  Jag vet inte hur det är att samarbeta med FK här
  •  Jag vill ju flytta just hit till Skallberget, inte till vilket område som helst i Västerås, och jag vill ha en lägenhet som känns lika trivsam som den jag har i Gullspång (dock gör det inget att den blir mindre, d.v.s. att jag byter från min trea till en tvåa)
  •  Det är dyrt att flytta, om man inte kan få hjälp av familj och vänner

Slutligen finns det några väldigt viktiga saker som var de som satte igång tanken från början, framför allt att jag längtar efter min familj, min kyrka och ett betydligt mindre komplicerat liv. Nu när både pappa och mamma är borta, har en stor del av min anknytning till Skaraborg fallit bort och jag börjar uppleva avstånden till just familjen och vännerna i kyrkan som för stora. Det kostar mycket pengar och innebär krånglig - ibland direkt svårlöslig - planering att kunna ta mig till dem, och de har p.g.a. arbete, barn, djur och andra förpliktelser svårt att ta sig till mig. Att alla familje- och släktgravar är i Stockholm börjar också kännas jobbigt. Det här är ingenting som jag har pratat om utåt, men det ligger som små taggar i hjärtat... och när jag nu ändå jobbar med mig själv, kommer sådana här saker till ytan. 

Att bo lite mer centralt har en annan fördel, nämligen att människor omkring mig inte skulle kunna komma alltför nära inpå mer eller mindre automatiskt, utan att man får större svängrum för sina egna behov av t.ex. ensamhet, frihet och oberoende. Du som följer min blogg vet att jag försöker lära mig att sätta gränser och förändra mina relationer så att de inte skadar vare sig mig själv eller andra genom att jag beter mig fel... och en orsak till att jag hamnar fel är just att jag så gladeligen har kastat mig in i alltför nära kontakter alltför snart och tagit över ansvaret för andras behov bara för att jag vill så väl, tycker så mycket om personerna ifråga och tror att jag hjälper dem... vilket jag nu smärtsamt har insett att jag inte gör. I stadsmiljö skulle jag helt enkelt inte kunna bete mig på det viset, eftersom de människor jag skulle ha omkring mig i större utsträckning skulle vara mer fristående. Varför ser jag den skillnaden? Eftersom jag vet (glöm inte att jag har bott i/kring Stockholm större delen av mitt liv) att i städer har människor en större umgängeskrets och möter fler människor, vilket gör att de inte fokuserar alltför mycket på alltför få, om du förstår hur jag menar. De skulle inte tillåta mig att komma för nära, och det är nog precis vad jag behöver för att inte begå samma misstag igen. Det skulle tvinga mig att bli självgående på ett helt annat sätt.

I Gullspång har jag ett par saker som jag inte skulle få här: tystnad, stjärnhimmel nattetid (om det inte är mulet, förstås), mycket natur, ett lugnt tempo utan alltför många människor på samma plats, Sveriges bästa sjukvård och stressfrihet på det viset att det är betydligt mer stillsamt. I Västerås skulle jag få en sundare inställning till mitt sociala liv, stressfrihet på det viset att jag slipper alltför energikrävande relationer, närmare till familj och kyrka och större möjligheter att få hjälp när jag behöver det. Det är de här sakerna jag väger mot varandra - och har gjort en tid, även om jag hållit väldigt tyst om det. Jag trodde inte att reaktionen på tankegången skulle bli så här stark, men visst förstod jag att det skulle bli reaktioner... så jag har med avsikt inte sagt någonting, utan bara gått här med hundarna och funderat i all stillsamhet.

Äldre inlägg